Vad är fascism?

För att förstå vår politiska samtid och kartlägga vägarna till en bättre värld behöver vi också analysera och beskriva frihetens och demokratins främsta motståndare: fascismen själv.

Fascismens ideologiska uttryck

Fascism är en typ av ultranationalistisk, konservativ rörelse som drömmer sig tillbaka till en upplevd nationens historiska guldålder, och som eftersträvar att återställa denna guldålder för nationens återfödelse. Fascistiska rörelser uttrycker således ofta en strävan efter att återskapa nationens styrka och enhet, genom en fantastisk återgång till ett mytiskt förflutet. Benito Mussolini drömde på sin tid om det antika Roms svunna makt och hierarkier. Donald Trumps rörelse i USA anammade tidigt Make America Great Again som sin slogan och sneglar mot forna tiders slavstater och erövringar. I samtliga fall vilar fascismen på idéer om tydliga sociala hierarkier, på mäns makt över kvinnorna och på utpekandet av svaga grupper och minoriteter som nationens fiender.

Fascismen är ofta uttryckligen rasistisk och riktad mot specifika etniska grupper, vilket är tydligast i fallet med den tyska nationalsocialismen där judarna – och andra folk – tillskrevs en särskild roll i den jude-bolsjevikiska konspirationsteorin. I andra fall, som hos den italienska mellankrigsfascismen, har fascismen inte haft en explicit rasistisk kärna, utan snarare vilat på föreställningar om manschauvinism och nationell återfödelse genom militär och territoriell expansion. Men rasismen finns alltid nära till hands och tycks vara enkel att mobilisera allteftersom det fascistiska projektet förbränner alltmer av sitt politiska bränsle.

Fascismens karaktär påverkas i hög grad av den tid och nation i vilken den utvecklas. Det är därför omöjligt att peka ut en enda typ av fascism – vi kan i vissa sammanhang snarare tala om fascismer, som en pluralitet av rörelser och uttryck som påminner om varandra och som ofta bygger allianser över nationsgränser. Dessa rörelser bär på många generella och gemensamma drag: romantisering av manlig styrka, hyllande av militär makt, fanatisk idoldyrkan, samt förakt mot kvinnor och queerpersoner. I den fascistiska världsbilden sammanstrålar idéer om nationell återuppbyggnad och social konservatism (som i relationerna mellan män och kvinnor) med långtgående fascination av teknisk utveckling som ett uttryck för nationens överlägsenhet.

Det finns alltså inte endast en form av fascism, utan många. Den italienska fascismen gav företeelsen sitt namn; nazismen gav den dess tyska och specifikt antisemitiska karaktär. Idag har vi sett framväxten av postfascismen¹ – en rörelse som inte nödvändigtvis motiveras av hat mot judar, utan istället manifesterar sina rasistiska ideal genom antimuslimsk, antiarabisk, antisvart och antiromsk propaganda. Homofobi och HBTQI-fientlighet har alltid legat nära till hands, genom propaganda, förföljelser och folkmord, men just hatet mot HBTQI-personer har på senare år tagit allt större utrymme i samtida fascismer. En delförklaring till detta är fascismens – samtliga fascismers – behov av att utmåla yttre och inre fiender eller hot, vilka enligt den egna världsbilden står i vägen för eller motarbetar strävan efter nationell pånyttfödelse.

Den demografiska frågan handlar om att rätt människor, av rätt bakgrund, ras eller klass, bildar familjer och föder fram barn åt nationen

Frågan om demografin ligger därför också fascismen nära om hjärtat. För att åstadkomma nationell återfödelse krävs demografiska åtgärder, vare det genom ren raspolitik eller genom konservativ och reaktionär familjepolitik. Den demografiska frågan handlar i grund och botten om att befolkningen ska öka på rätt sätt, genom att rätt människor, av rätt bakgrund, ras eller klass, bildar familjer och föder fram barn åt nationen. Om detta inte sker tar man gärna till konspirationsteorier av rasmässig och etnisk karaktär: påståenden om den vita rasens utrotning har historiskt varit framträdande. Idag ser vi snarare grumligt tal om folkutbyte och tvångsblandning – idéer som får allt större spridning bland etablerade politiska aktörer.

Fascismens demografiska strävanden tillskriver kvinnan en särskilt roll. Allt sedan 1800-talet har förutsättningarna för kvinnor över hela världen, och inte minst i Europa, sett stora förändringar och rörelser mot större frihet; frihet att välja när eller om hon ska arbeta, bilda par eller bli med barn. Samtidigt som moderskapet (det vill säga framfödandet av nya generationer) hyllas förespråkas också underkuvande av kvinnan och en reaktionär politisering av det privata.

Att vara en mor är i den fascistiska världsbilden inte bara en fråga om relationen till barnen, utan också om relationen till staten. I det nazistiska Tyskland belönades kvinnor som födde många barn åt den tyska staten, och moderns roll estetiserades till stor grad genom propagandan; där männen förväntas gå i strid uppmanas kvinnorna att gå i barnsäng. Liknande synsätt gäller än idag. I de fall där kvinnorna på grund av en alltför stor grad av frihet inte själva väljer barnafödandets väg kan de helt sonika berövas sina rättigheter, genom inskränkningar av aborträtten, försämrad reproduktiv hälsovård och undertryckande av sexualbildning.

Även om fascismen kan ta sig många uttryck – somliga mer militanta än andra – är udden alltid riktad mot den andre: den svaga, den konstiga, den som sticker ut eller inte hör till. Den nationella enighet som fascismen förespråkar bygger alltid på exkludering och förföljelser av den andre. Detta är anledningen till att föreställningar om judars, muslimers, utlänningars och homosexuellas roller i samhället så ofta pekas ut som kärnan i fascistiska projekt, och ringar också in dess antidemokratiska kärna. Fascismen utger sig för att tala för en föreställd majoritet, men den kan inte göra så utan att marginalisera somliga och favorisera andra. I grund och botten handlar det om att ge vita, välbärgade och manliga medborgare en särskilt plats i politiska och sociala hierarkier. Även den man som inget äger ska kunna inges känslan av att vara mer värd än en muslim, en rom eller för den delen en kvinna.

Fascismens politiska funktion

Fascism är det unika resultatet av mötet mellan vår tids mytiska, nationalistiska historieskrivningar och kapitalismens härjningar i det politiska och ekonomiska livet. Dessa rörelser växer sig särskilt stark i samhällen i kris, vare sig det handlar om misslyckade och utdragna krig, eller om ekonomisk och social turbulens. Men denna tillväxt är inte helt och hållet organisk; den göds av krafter som motsätter sig en progressiv och jämlik utveckling av samhället. Detta gödsel kommer i form av politiskt stöd, medial spridning och ekonomisk finansiering, och den krävs för att utveckla fascismens partier från enskilda politiska uttryck till samhälleliga massrörelser. I slutändan förs fascismen till makten, inte tack vare sin egen rörelses vitalitet eller politiska kraft, utan genom stöd från företagsledare och samverkan med etablerade politiska partier.

Fascistiska rörelser har historiskt fungerat som ett gensvar på progressiva och socialistiska rörelsers framväxt och utnyttjas vid behov av kapitalismens toppskikt som en skyddsvall mot förändringar. Det rör sig om industriledare, politiker och finansmän som alla har gemensamt att de inte vill se sina privilegier utmanas eller avskaffas, och de ser all opposition mot deras inflytande som samhällsomstörtande verksamhet. Fascismen har historiskt sett inte gripit makten så mycket som att den har blivit tilldelad makten genom allianser och förhandlingar inom den politiska högern. När den italienska 1900-talsfascismen växte sig stark under mellankrigstiden skedde det genom symbiotisk och kompromissvillig samverkan mellan småhandlare, godsägare, fascistiska miliser och förmögna fabriksägare. Dess udd var riktad mot socialister, demokrater och pacifister av alla de slag och den lovade inte bara ordning utan också kontroll över såväl sociala klasser som ekonomiska centra och arbetsplatser.

Makthavare skyller hellre på invandringen och invandrarna än att åtgärda klassklyftorna

Idag ser situationen annorlunda ut. Vi har sedan decennier tillbaka genomlevt våldsamma nyliberala omdaningar av socialiserade, kollektiva strukturer. Där kapitalismen tidigare har reglerats med sociala reformer och välfärd har nu nyliberala program lett till urlakning av de sociala skyddsnäten. Apoteken ekar tomma på viktiga läkemedel men är fulla av hudvårdsprodukter; ökade kostnader i offentlig sektor balanseras genom nedskärningar i förlossningsvården istället för genom höjda skatter; miljonärer skor sig på skattemedel medan kriminella gäng köper tingsrättsbyggnader; sjuka och arbetslösa utförsäkras och allt fler barn växer upp i fattigdom.² Politiken erbjuder fängelse för tonåringar istället för socialt arbete och makthavare skyller hellre på invandringen och invandrarna än att åtgärda klassklyftorna.

Vår samtida vurm för auktoritär politik har sin rot i årtionden av socialt förfall och ekonomisk snedfördelning. Postfascistiska rörelser har välkomnats in i klassiska högerpolitiska sammanhang som en sorts räddning från verkliga eller inbillade hot. Tidigare i historien har fascismen erbjudit en makaber räddning från stundande socialistiska maktövertaganden – idag är den ett sätt för överklassen och privilegierade grupper att hantera nyliberalismens inneboende instabilitet. Fascism erbjuder stabilitet där nyliberalismen förvisso har kunnat erbjuda koncentration av makt och rikedom, men som också på köpet har fragmenterat alla sociala relationer. Den som vill bevara nyliberalismens ekonomiska politik och skydda skattefinansierade miljardärer ser idag goda skäl att alliera sig med aktörer som Trump, Putin och Sverigedemokraterna. Vi har under de senaste årtiondena därmed sett framväxten av en auktoritär nyliberalism som gärna allierar sig med auktoritära och fascistiska krafter.

Dagens fascism är internationell och räds inte motsägelser. Den söker gärna samarbeten med utländska och främmande intressen – om det kan användas för att verkställa eller dölja rasismen mot specifika grupper och användas som vapen mot andra minoriteter. Vi ser det idag då västerländska fascister ingår allianser med det etnonationalistiska projektet i Israel, med despotiska ledare i Saudiarabien och med historiska fiender i Ryssland. De internationella allianserna går ofta genom samma kanaler som på hemmaplan, via plånböckerna hos givmilda miljardärer och genom ansträngningarna hos desinformativa medieprojekt.³

Vår tids fascister är stöds av såväl elbilsfabrikörer som datormoguler

Där den tyska nazismen på sin tid kunde finna stöd hos internationella kapitalister som Henry Ford – mannen som populariserade de antijudiska konspirationsteorierna kring Sions vise protokoll på den amerikanska kontinenten – finns idag en allians mellan modern fascism och den av USA dominerade tekniksektorn. Silicon Valley-klassen, som på förhållandevis kort tid har samlat oerhörd rikedom och makt, ställer sig idag bakom den internationella fascismen både i dess trumpistiska uttryck och i sina ännu mer aggressiva antimuslimska och främlingsfientliga former. Vi lever i ett samhälle där ägaren till webbhandlar som Amazon också kan köpa upp och avgöra riktningen för US-amerikanska tidningar, och där fabrikören bakom Tesla kan omvandla plattformar som Twitter/X till algoritmstyrda megafoner för extremhögern.

Om 1900-talets nazism göddes av en US-amerikansk bilfabrikör så är 2000-talets motsvarighet i lika stor grad understödd av både elbilsfabrikörer och datormoguler. Det de kräver i utbyte från vår tids fascismer är löften om sänkta skatter och höjda subventioner i första hand, och i andra hand hela samhällsbyggets anpassning till bolagsstrukturens diktatur.