Vad är antifascism?

En mycket kort historik

Begreppet antifascism har under de senaste hundra åren fyllts med varierande innehåll och brukats av en stor bredd av rörelser – allt från liberaler och katoliker till socialister och anarkister har i olika epoker samlats under antifascismens paraply. Begreppet har sitt ursprung i det mellankrigstida Italien, som på 1920-talet såg en aggressiv fascistisk rörelse växa fram, med förföljelser mot meningsmotståndare och våldsamma angrepp som politiska vapen. När de första italienska antifascisterna organiserade sig för att bekämpa – och senare besegra – fascismen såg de kanske begreppet antifascism som en tillfällig mantel, ett begrepp som snart skulle bli överflödigt.

Så blev det inte. Antifascism har, som uttryck för motstånd mot fascism och nazism, under de senaste hundra åren antagit många former, från väpnade partisanmiliser till antirasistiska nätverk, antiapartheid-rörelser och folkliga mobiliseringar på gator och torg. I perioder har det varit populärt att vara antifascist, som i kriget mot Nazityskland – då västerländska statsöverhuvuden ingick i breda allianser från höger till vänster för att slå ned den europeiska fascismen. Eller i kampen mot nynazismen och de våldsamma kamporganisationer som växte fram under de svenska 1980- och 90-talen, då antirasism blev ett utbrett politiskt ställningstagande och nazister och sverigedemokrater möttes av folkliga mobiliseringar.

Andra gånger har antifascism varit ett mindre populärt begrepp som väckt misstro eller använts som syndabock – ofta av regimer som själva har tagit till reaktionära metoder. Den trumpistiska rörelsen i USA har vid flera tillfällen utropat antifa¹ som den egna rörelsens politiska fiende och anklagar demokrater och andra meningsmotståndare för att stötta antifascistiska rörelser. I 2020-talets politiska klimat kan antifascismen återigen pekas ut som ett hot mot ordning och reda och mot nationens mytologiska återfödelse. På sätt och vis har de rätt – vår tids progressiva och antifascistiska rörelser har som mål att förena människor över gränser och överskrida nationalismens begränsningar.

Solidariteten som grund

Antifascism är inte en rörelse eller specifik analys i egen rätt, utan framträder politiskt som en aspekt av de rörelser och personer vilka har som mål att motarbeta en fascistisk utveckling och bekämpa fascismen. Antifascism är ett uttryck för motstånd mot fascism och ett förhållningssätt som utgår ifrån en specifikt förståelse av politiken, ekonomin och samhället.

Antifascism förhåller sig kritiskt till den hos kapitalismen latenta möjligheten till fascism – möjligheten att nyttja fascistiska rörelser och ideologier som ett alternativ och som en undanflykt för hotade eliter. Antifascism är på så sätt både ett passivt förhållningssätt och aktivt handlande. Det kan röra sig om att vara vaksam för en auktoritär och reaktionär utveckling, och om att dra gränser och sätta ned foten mot fascistisk mobilisering, liksom mot fascistisering av samhället i stort.

Utgångspunkten för antifascismen måste alltid vara solidariteten och dess potential som verktyg och försvar mot separation och uppdelning. Solidaritet är i sammanhanget ett speciellt ord som återkommer i alla antifascistiska kamper, oavsett tid eller plats. Ordet solidaritet kommer från franskan och ursprungligen från latin, med betydelsen gedigen, enhetlig eller odelad. Begreppet bär således på starka konnotationer av gemenskap och styrka. Solidariteten kan, som Sven-Eric Liedman skriver i Att se sig själv i andra, ses som ”en känsla av samhörighet”; som ”ett verkligt och ömsesidigt beroende”; eller som sammanhållningen inom en grupp. Arbetarrörelsen har historiskt sett solidaritet som en fråga om arbetarklassens sammanhållning i kampen mot orättvisor och klassdominans.

Om ”söndra och härska” är en kampmetod för reaktionärer så är solidariteten ett medel i kampen för rättvisa

Och det är här som även antifascismen söker näring: i sammanhållningen mellan arbetande människor oavsett kön, kultur, språk eller rasistisk segregering.² Fascismen å sin sida vill använda separationen som vapen, genom tvångsuppdelning och avsiktlig segregation som gör det enklare att fånga och utöva makt. Om ”söndra och härska” är en kampmetod för reaktionärer och fascister, så är solidariteten ett medel i kampen för rättvisa.

När latinamerikanska socialister en gång sjöng ”det enade folket kan aldrig besegras” i kampen mot oligarki och diktatur, åkallade de inte bara romantiska idéer om folklig resning och revolution; de såg också att solidariteten utgjorde ett försvar mot det fåtalsvälde och våld som de ville bekämpa. Liedman beskriver saken med andra ord: ”Solidariteten är ett socialt faktum, men det krävs också att arbetarna blir medvetna om detta faktum för att kampen ska bli framgångsrik.”

Antifascism är och förblir ett komplicerat begrepp. Det är ett komplicerat begrepp eftersom det förhåller sig till ett annat, flexibelt begrepp som är satt i ständig förändring: fascismen själv, som ändrar form i relation till kapitalismens nycker. Antifascismen måste i relation till detta själv utvecklas och anpassa sig. Det är nödvändigt för att kunna identifiera och reagera på den postfascistiska mobiliseringen av konservatism och främlingsfientlighet, och inte minst för att hitta möjliga vägar framåt.

Den som är anti-någonting måste också kunna vara pro-någonting-annat, för att inte tappa riktningen eller riskera att bli ineffektiv eller handlingsförlamad när det behövs som mest. Den som vill göra motstånd mot fascism måste också förespråka alternativ till dess systematiserade barbari, eftersträva en expandering av demokratins principer och visa vägen dit. Det räcker nämligen inte att bara försvara den politiska ordning vi har idag – vi måste också drömma om och arbeta för en bättre morgondag, för ett fördjupat folkstyre och för verklig politisk och ekonomisk jämlikhet. Här har biblioteken och bibliotekarierna en särskilt viktig och konkret roll att fylla.