Biblioteken i den politiska samtiden

Från trakasserier till nedskärningar

De moderna biblioteken föddes ur liberala idéer om medborgarskap, kunskap och självbemäktigande. De ursprungliga folkbiblioteken hade dock inte som syfte att frigöra människor eller omfördela makt till den arbetande befolkningen, utan hade snarare ett uppfostrande syfte: att ge undersåtar och medborgare möjligheten att bli riktiga människor, genom att forma framtidens medborgare och ge dem verktygen för att utföra plikter och arbete. Denna instrumentella funktion för samhället i stort har genom åren hemsökt biblioteken och återkommit genom litterär moralism och toppstyrning.

På senare år har dessa fostrande ambitioner blivit allt mindre framträdande, bland annat som resultat av en intern debatt och internationell organisering av biblioteksverksamheter världen över. Den litterära kvalitén vaktas idag inte med samma stela hökblick. Bibliotekariens roll har blivit mindre auktoritär, och mer inlyssnande och deltagande. Samtidigt finns det ännu kvar förväntningar på bibliotekspersonalen som guider och vägvisare in i litteraturens och källhanteringens värld, som personer som man kan lita på och som försvarar den personliga integriteten.

Bibliotekens öppenhet har med tiden tolkats i både fysiska och andliga ordalag: för att verkligen kunna tjäna alla invånare måste biblioteken inte bara öppna sina dörrar för samtliga, utan också skapa rum och attityder som försvarar varje invånares rätt att vistas på och ta del av bibliotekens verksamhet. IFLA skriver: ”Folkbibliotekets tjänster är till för alla, oberoende av ålder, etnisk tillhörighet, kön, religion, nationalitet, språk, social status eller andra kännetecken.” På många håll i världen utgör detta ett av bibliotekens kärnuppdrag, genom att välkomna och inkludera även samhällets minoriteter och utsatta.

Frågor om antirasism och HBTQI-personers rättigheter är något som folkbiblioteken idag ofta omfamnar även då det kan ses som socialt eller politiskt kontroversiellt. Dessa ställningstaganden har sedan flera år tillbaka tilldragit sig negativ uppmärksamhet, på ett sätt som biblioteken idag måste försvara sig mot.

Biblioteken utsätts idag för angrepp från främst två håll, vilka delar politiska idéer och ofta möts i gemensamma angrepp. Det rör sig om dels ideologiskt motiverade angrepp och dels politiskt motiverade nedskärningar.

Ideologiskt motiverade angrepp

På den ideologiska fronten utsätts biblioteken för attacker mot sin öppenhet och sina policys för inkludering. Dessa angrepp är välorganiserade och avsiktliga, med målet att minska stödet för bibliotekens visioner och samhällsfunktioner. Det är först på senare år som dessa angrepp har nått vår svenska horisont, genom riktade trakasserier, genom hot och hat och genom politiska kampanjer organiserade av högerextrema, religiöst radikala eller högerextrema grupper. 

Det har i Sverige flera gånger förekommit att personal på bibliotek förföljts och filmats av aktivister och så kallade medborgarjournalister som vill ställa enskilda personer till svars och rensa biblioteken på specifika verk eller arrangemang. Böckerna i fråga har nästan alltid varit barn- eller ungdomsböcker där HBTQI-frågor eller material kring sexualkunskap har förekommit, och även de angripna arrangemangen har haft tematik kring HBTQI-frågor och inkludering. I somliga fall har små men högljudda nazistiska organisationer utfört symboliska aktioner mot bibliotek, såsom att sätta upp ”avspärrningsband” utanför entréer, med syftet att skrämma och inge en känsla av att verksamheterna bevakas av hotfulla aktörer.

Angreppen på bibliotekens öppenhet är i stor grad organiserade, ofta via sociala medier-kanaler tillhörande enskilda aktivister eller personer med koppling till politiska partier. I dessa digitala miljöer möts aktörer från hela det högerpolitiska spektret: högerkonservativa når här samförstånd med allt från nazistiska aktivister och sverigedemokratiska politiker, till desinformatörer och religiösa extremister. Detta sker inte främst för att de delar ideologiska grundstenar, utan för att de delar föreställningar om politiska motståndare.

Ett förhållandevis litet antal individer kan genom kampanjer om klagomål få bibliotek att ta bort eller förbjuda vissa typer av litteratur

I Sverige är denna tendens förhållandevis ny och den har inte uppstått organiskt. Inspirationen till att angripa bibliotekens öppenhet och att fokusera på HBTQI-frågor kommer från den politiskt konservativa rörelsen i USA, där republikaner och högerextrema grupperingar länge har organiserat sig för att rensa folk- och skolbibliotek på misshaglig litteratur. De mest framgångsrika angreppen kommer där från kristna konservativa grupperingar såsom Moms for Liberty, vilka organiserat sig genom att infiltrera de organ som styr bibliotekens verksamhet. Ett förhållandevis litet antal individer kan genom kampanjer om klagomål få bibliotek att ta bort eller förbjuda vissa typer av litteratur. Det cirkulerar även listor på böcker med påstått kontroversiellt innehåll vilka konservativa föräldrar och aktivister på egen hand kan lämna in klagomål mot på sitt lokala bibliotek. 

Liknande strategier om organiserade klagomål har förekommit även i Sverige, men inte i samma omfattning eller med samma stora framgång. Däremot är det tydligt att ambitionerna finns och att liknande kampanjer och trakasserier även i fortsättningen kommer att mobiliseras till angrepp mot bibliotekens öppenhet.

Nedskärningar och klassdominans

Om de ideologiskt motiverade attackerna på bibliotekens öppenhet tar sig formen av tydligt uttalade frontalangrepp, så förekommer det också en annan form av hot som tar sig uttryck av gerillaliknande bakhåll och punktinsatser – och inte med syftet att minska stödet för biblioteken så sådana, utan snarare att cementera en nyliberal syn på samhällsekonomin, är därigenom minska möjligheterna att alls bedriva fungerande biblioteksverksamhet.

Vi lever i en epok av nedskärningsregimer. Ekonomisk stramhet är sedan decennier tillbaka ett av de enda ansedda sätten att bedriva offentlig verksamhet. Samtidigt är ekonomisk stramhet en välanvänd metod för att genomföra nyliberala reformer, då utarmning av verksamheter i offentlig drift används som metod för att undergräva stödet för verksamheterna, varpå privatiseringar lanseras som ett sätt att rädda verksamheten från ett påstått förfall. Samma metod har använts inom allt från skola, vård och omsorg, till infrastruktur som tåg och bilvägar.

När det kommer till biblioteken är syftet med nedskärningarna sällan motiverat av en iver att privatisera dem; folkbibliotek är av givna skäl svåra att omvandla till vinstdrivna verksamheter, och de fåtal fall där privatisering av biblioteksdrift ändå har genomförts har i en svensk kontext alltid varit misslyckade. Nedskärningarna i biblioteksverksamhet har istället annan bakgrund, som direkt resultat av kraven på ekonomisk åtstramning, sparsamhet och effektivisering i offentlig förvaltning, på alla nivåer från kommunal till statlig förvaltning. Biblioteken är som kulturell verksamhet en av de första kommunala verksamheter att mötas av besparingskrav när den ekonomiska lågkonjunkturen slår till.

Alla besparingar är
i slutändan resultatet av klasspolitik ovanifrån

Svenska folkbibliotek är sedan flera decennier sedan fångade i en negativ trend, där resurserna krymper, vilket syns inte minst i relation till befolkningstillväxten i Sverige. Svensk biblioteksförening, Studieförbunden i samverkan och Folkbildningsrådet publicerade 2025 rapporten Vid vägs ände?, som beskrev situationen för folkbildande verksamheter, inklusive studieförbund och bibliotek. Där framgick att var tionde utlåningsplats – bibliotek och bokbusshållplatser – har försvunnit under en tioårsperiod. De finansiella strömmarna har lagts om, då kommunerna krymper sina anslag till biblioteken och den statliga kompensationen har avbrutits eller uteblivit. Effekterna av detta är geografiska: i storstäderna märks nedskärningarna inte av i lika stor grad som i mindre städer och på landsbygden, då besöksantal och deltagande i folkbildning och på bibliotek faller snabbare där än i storstäderna.

Alla besparingar är i slutändan resultatet av klasspolitik ovanifrån. Detta syns inte minst i relation till de nyliberala politiska reformer som sedan 1990-talet har stöpt om offentlig förvaltning i en högerpolitisk riktning. 

Sverige har sedan flera decennier inte längre någon förmögenhetsskatt, men desto fler avdrag för renovering och städ. Vi har samtidigt sett en ökning av vinstdrivande bolag i välfärden, vilka förflyttar pengar från verksamheter som vård eller skola och istället tar ut dem som vinst. Det innebär inte bara en förflyttning av resurser från offentligt till privat, utan också en förflyttning av resurser från de som tjänar minst till de som tjänar mest. Den situationen – underblåst av en riksdag som under de senaste 20 åren har haft en konstant högermajoritet – måste beskrivas med rätt ord: klassdominans. En dominans tar sig uttryck genom ekonomisk politik där samhällets resurser leds om från fattiga till rika. I praktiken handlar det om att gå från att omfördela pengar och utjämna klyftor, till att omvandla skattemedel till bolagsvinster och att minska det demokratiska utrymmet för offentlig förvaltning. 

I högerpressen beskrivs tendensen som ”lättade skattebördor”, i verkligheten handlar det om växande klassklyftor och krympande demokrati.

Nedskärningarna i bibliotek och folkbildning beror inte på olyckliga sammanträffanden. Det handlar om klasspolitik ovanifrån, och det påverkar invånare, arbetare, tjänstemän och nästan samtliga verksamheter i offentlig sektor. Dagens situation är resultatet av årtionden av högerstyre och av medvetna strategier för att öka uttag ur välfärdsbolag, samtidigt som invånarna i kommuner som Vellinge och Lidingö får ständigt sänkt skatt och ökade avdrag. Det blir ständigt allt billigare att vara rik – men det gör inget om det därmed också blir dyrare, svårare och tråkigare att vara fattig. Vad gör väl en nedstängd biblioteksfilial eller en borttagen bokbusshållplats, när det kostar mindre än en skälig timlön att få sin villa städad?