Novell

Världen går över

Av Niklas Tafra

Poeten vaknade bakis. Kroppen och håret vällde ut över sängen. Om det här hade varit en bilolycka skulle man kunna skönja händelseförloppet som föregick olycksplatsen. Solen skar sig in genom en glipa i gardinen bakom vilken Värnhemstorget skymtade. I jeansfickan hittade hon ett kvitto med raderna verbal käpp i hjulet / kräks lite i munnen / världen går över. Hon mindes sällan det hon skrivit, men dessa rader fastnade av någon anledning.

Raderna var de första hon kom att tänka på när hon senare behövde en text till en bok. Vanligtvis är texten det första steget i en boks tillkomst, men i det här fallet var det istället idén om bokens cirkulation som kom först. Boken var tänkt som en behållare för en 1000-kronorssedel att kunna lånas på ett bibliotek. 

Den gjordes först i ett hemmagjort exemplar av en återanvänd och modifierad notapärm. Det ena ledde till det andra och boken hamnade sedan till utlån på Lindängenbiblioteket. Boken hade inte någon direkt lansering utan dök mest upp i biblioteksrummet. Ett laminerat A4 informerade om att boken innehöll en 1000-kronorssedel, att lånetiden var två veckor, att den inte gick att reservera och att straffavgiften var 1300 kr om förkommen.

Efter ett tag blev boken en snackis bland gubbarna på torget och lånades ut kontinuerligt. Veckan innan löning var den som mest efterfrågad. Boken och dess cirkulation fick lite uppmärksamhet på sociala medier, varpå Sydsvenskan skrev en kort artikel om fenomenet. Det sammanföll med en vecka av nyhetstorka i dagspressen, vilket ledde till att DN plockade upp historien. Som fnöske i denna torka spreds historien till Politiken, Süddeutsche Zeitung, Le Monde, El País, The Guardian, The Economist och vidare.

Under den här perioden fick poeten lite förfrågningar från andra folkbibliotek att ge ut ytterligare exemplar av boken. Förfrågningarna hörsammades och fler började cirkulera. Med tanke på att boken innehöll kontanter förlöpte cirkulationen förvånansvärt problemfritt. Bokens siffror puttrade på i utlåningsstatistiken. Poeten hade inte gett ut någonting tidigare och kände inte till författarnas biblioteksersättning. Det kom därför som en glad liten överraskning när hon såg att Sveriges författarfond hade skickat henne någon hundring att bränna på krogen.

Boken var en anomali i ett annars mestadels kontantfritt samhälle. Kontanter associerades med knarklangare, turister och gamlingar. Vissa röster varnade för bräckligheten i det digitala transaktionssystemet, men trots dess sakkunniga avsändare ägnades de ingen större uppmärksamhet.

—

I ett rum i en mexitegelvilla i Laxå hamnade en dag en finnig tonårstjej i något slags transtillstånd. Av ren uttråkning hade hon börjat hänga på darknet, där hon snabbutbildat sig själv till en helt okej hacker. Det fanns andra som var betydligt bättre, men någonting hände där en dag i den taniga tonårskroppen i kombinationen 2,5 liter Monster Original, 1,5 liter Nocco Caribbean och ett färgglatt piller hon hittat i grannfamiljens badrumsskåp. Allt blev lite klarare, liksom bortom klarare. Hon hade börjat leka en hel del med promptar och olika AI-verktyg. Hon förstod inte riktigt vissa debatter hon råkade ta del av när hennes föräldrar kollade på teve. De om att AI på något sätt skulle vara en motsättning till mänsklig kreativitet. För henne var promptning en raffinerad konstform. Och just i denna stund hamnade hon i ett kreativt flöde som tangerade extasen i den gamla grekiska betydelsen av ordet, hon var liksom bortom sig själv. Promptarna skrevs inte av henne, utan genom henne. Händelseförloppet upplevdes som några minuter men varade säkert i ett dygn, kanske två. Ett spjuveraktigt leende lystes sedan upp av skärmen. Hon lutade sig tillbaka och spelade upp troliga händelseförlopp i sitt huvud.

Bankernas digitala transaktionssystem var det första som slogs ut. Först storbanker världen över, som i sin tur spred det vidare till andra finansiella institutioner. Efter det föll allt annat. Först i skymundan och sedan märkbart. Prompten hade flera lager av oberäknelighet inskrivet i sig. Om den hade haft medvetande skulle den förvånat sig själv genom att till slut slå ut verktyget för dess egen existens.

Direkt efter internets globala bortfall utbröt panik. Så småningom började verksamheter anamma metoder för att anpassa sig till denna nya situation. Efter det infann sig en oväntad lunk, ett slags nyvaket tillstånd. Fler människor var ute på gatorna. Till och med sömniga förortstorg vaknade till liv. Spontana torghandlare började dyka upp. I brist på annat blev kontanter det naturliga betalsättet. Bankerna försökte anpassa sig, men det var svårt att kompensera för alla bankkontor de stängt under den kontantfria eran.

En eftermiddag på Albert Bonniers redaktion satt en redaktör och stirrade ut genom fönstret. Det var fortfarande ovant att fylla de stunder som tidigare ägnats det ständiga flödet av kattungar, hälsoråd och matporr. Han hade stirrat in i en tät oredigerad textmassa i timtals och satt sedan och vilade blicken på ett träd som vajade i brisen. Där någonstans påmindes han om en gammal notis i DN. Den där om en obskyr poet, vars bok möjliggjorde lån av en 1000-kronorssedel. Denna gest fick ett nytt sken i omständigheternas nya logik. Genast gick han till redaktionschefen i grannkontoret. Efter lite nickande och småleende beslöt de sig för att kontakta poeten. 

Poeten hade på känn att ett nyväckt intresse för boken vore möjligt under rådande omständigheter, men kanske inte just av Bonniers. Boken trycktes ganska snabbt efter det. En utgåva i mer slimmat format. Den distribuerades först i Sverige i en miljon exemplar till de flesta bibliotek i landet. Själva boken var billig att producera. 1000-kronorssedlar till utlån möjliggjordes i samarbete med Riksbanken. Riksbankens jubileumsfond bar även en del av tryckkostnaderna. Bonniers med sina internationella kontakter, började efterhand lansera boken och dess distributionsmodell utomlands.

Slanten från biblioteksersättningen blev nu väsentligt större. Poeten, som var lite av en karikatyr av en poet, eller kanske tjuren Ferdinand under sin korkek, var föga brydd över de pengar som började strömma in. Hon var glad över att kunna fortsätta sin skrivartillvaro utan att behöva handskas med a-kassan och att kunna betala tillbaka lite rundor på krogen, men mer än så såg hon ingen poäng med. 

Kulturen hade innan den stora omställningen levt en tilltagande marginaliserad tillvaro. Nu började något annat ta form. I återgången till försäljning av mer fysiska medier kom nya intäkter in. Allt fler konsumerade dessa i brist på annat att göra. Däremot fanns få offentliga stöd kvar i ett samhälle som en längre tid inte sett något vidare syfte med kultur.

—

En sen kväll på krogen satt poeten med en vän i en livlig och blöt konversation om det ena och det andra. På morgonen vaknade hon återigen med en lapp i jeansfickan. Snart därefter startades Fonden för irrelevanta irrvandringar. Alla pengar som kom in från distributionen av boken gick sedan oavkortat in i fonden. Fonden hade en liten stab som tog hand om det finansiella och en kommitté som delade ut medel till kulturutövare. De hade två uttalade kriterier. Ansökningarna skulle vara så enigmatiska som möjligt. Verken beskrivna i ansökningarna fick inte ha något direkt tema. Ens en antydan till tematik innebar ett direkt avslag. 

Modellen kopierades runt om i världen. Nyupplagor började få nya treradingar skrivna i de slimmade versioner av originalets notapärm. Fonden för irrelevanta irrvandringar växte i storlek. De bytte kriterier och kommittémedlemmar med slumpmässiga intervaller. Slump och lättja blev med tiden fondens inofficiella arbetsmotton.

Samhället hade för länge sedan kunnat återgå till tillvaron innan den stora omställningen. Det var som att man drog sig för det. Det sköts ständigt upp ytterligare en dag.