Om att ockupera hus och sortera böcker

Cyklopen är ett aktivistdrivet kulturhus i Stockholm, vars rötter går ända tillbaka till ockupation av SVT-huset 2003. Det huserar inte bara drömmar om kamp utan också ett eget litet bibliotek – och möjligheten att vara bibliotekarie utan att behöva jobba på ett bibliotek.

I en dunge utanför Högdalen står en stor, färgglad kub, två våningar hög, med graffiti och affischer runt fasaden längs med hela undervåningen. En gång i tiden försökte man sig på ett graffitiförbud på fasaden – ”måla gärna någon annanstans” – men den idén är sedan några år tillbaka övergiven.

Kuben, denna tvåvåningsbyggnad precis intill gångvägen till Rågsved, beskrivs ofta som en levande organism; en plats där odlingslådor, graffiti och politiska slagord naturligt tränger fram likt växtligheten i en lummig skog. Villastadsfixerade pedanter hade kanske sett denna flora som ogräs, men på denna plats, bland dessa människor, är den inte bara självklar: den är hela poängen. Platsen vi befinner oss på heter Cyklopen och den sjuder av aktivitet.

Cyklopen är ett, enligt egen definition, frihetligt socialistiskt kulturhus i en av Stockholms södra förorter. Det kan vara svårt att beskriva exakt hur huset drivs. Den som vill vara formell skulle beskrivs det som ett ideellt drivet kulturhus – och det är absolut ingen lögn. Men många gånger är det lika rimligt att beskriva det som ett kulturhus drivet av aktivister. Politiska, sociala och kulturella aktivister som genom åren bokstavligen har byggt sitt eget hus och sedan förvaltat det, utvecklat och förändrat det. I detta hus finns ett litet bibliotek, inne i ett rum med ett stort runt fönster.

För att förstå varför det finns ett bibliotek här, i ett hus byggt av aktivister, måste vi först ta oss några årtionden bak i tiden.

Ockupation, kåkstad och kamp

Historien om Cyklopen börjar egentligen för mer än två decennier sedan, i en helt annan del av stan, när det gamla SVT-huset på Östermalm ockuperades av utomparlamentariska vänsteraktivister. Året var 2003 och aktivisterna hade bestämt sig för att omvandla de gamla tevelokalerna till ett hus för kulturell och social verksamhet, med sovsalar och plats för möten och skapande. Man byggde upp en liten verksamhet, en ”kåkstad”, som det beskrivs i organisationens jubileumsskrift Cyklopen 2003-2013. Ockupationen blomstrade i tre veckor innan polisen kastade ut aktivisterna och rev allt de hade byggt upp.

Här någonstans tar alltså historien sin början, och det skulle dröja ännu några år innan Cyklopen skulle ta sin form. Gruppen – eller grupperna – bakom ockupationen fortsatte nämligen att organisera sig, genom olika namn och form såsom Kulturmassakern eller Kulturkampanjen. Bakom denna organisering fanns en välformulerad ambition och analys av samhället.

Staden, menade man, hade blivit en plats för spekulation och stegrande ojämlikhet. Nyliberal privatisering av förortscentrum och utträngning av socialt utsatta grupper ledde till ekonomiska och urbana klyftor. Ett fåtal kunde sko sig på fastighetsaffärer medan alltfler såg sina hyror skjuta i höjden. I den utomparlamentariska vänstern talade man alltmer om de urbana frågorna, och Kulturkampanjen hakade i just där dessa frågor mötte de egna målen och ambitionerna. Man ville bygga ett socialt center, för att ta tillbaka en del av staden och visa att det är möjligt för människor att bygga saker på egen hand, för sin egen skull, i sin egen stadsdel.

Ett eget hus, två gånger om

2006 växte så det första Cyklopen fram i närheten av Högdalstopparna. Huset byggdes av fraktcontainrar och trä, och restes av aktivisterna själva. Och här någonstans fick huset sitt namn: Cyklopen, efter ett stort runt fönster i toppen av byggnaden. Huset fylldes snart av verksamhet, musik och politik. Men nästan lika snabbt släcktes drömmarna återigen, då det två år senare sattes i brand. Några dagar efter att huset brunnit ned skedde även en anlagd brand hemma hos en medlen i SAC Syndikalisterna och polisen kopplade ihop de två fallen. Gärningsmännen däremot fångades aldrig, men det var tydligt vad som hade hänt: Cyklopen hade bränts ned av nazister.

Härifrån är vägen till det nuvarande Cyklopen snårig, full av återvändsgränder, stipendieansökningar, försök att nå politiker och förhandla med kommunen. Kampanjen fick stort genomslag med upprop av kända kulturarbetare, stöd från artister som Joakim Thåström, och slutligen även en helt ny form. Arkitekten Victor Marx ritade ett nytt hus, och efter ytterligare några år av stödfester och anslag av Allmänna Arvsfonden fick man slutligen tillgång till ett nytt stycke mark i Högdalen. Cyklopen 2.0 invigdes 2013, på den plats där det står än idag, med sin lysande plastfasad och två våningar av scener, möteslokaler och bibliotek.

”Cyklopen är en plats, ett äventyr och en rörelse. Och ett delmål.” Så sammanfattar aktivisterna själva historien om Cyklopen, samtidigt som de slår fast att delmålet är nått. ”Nu fortsätter resan.”

Det rörelseorienterade biblioteket

Måste man känna till all denna förhistoria för att förstå varför Cyklopenbiblioteket existerar och hur det fungerar? Kanske inte, men det underlättar nog. Först och främst är Cyklopen nämligen ett aktivistdrivet kulturhus, där den som vill göra något själv får ta tag i det, tillsammans med andra och i samverkan med de andra verksamheterna i huset. Biblioteksaktivisten Lovina och bibliotekshunden Chivas berättar mer om verksamheten i huset:

– Det har alltid varit mycket öppna arrangemang och spelningar, särskilt i början. Det var kopplat till rejvkultur och ockupationsscenen.

Det kunde röra sig om politiska arrangemang, punkspelningar och mindre livade biblioteksbarer. Under årens gång har husets fyllts av alla möjliga aktiviteter. Idag sker det rullande verksamhet varje vecka, med allt från studiecirklar, ateljé och kroki, boxning och en föräldragrupp.

– Men vi får för mycket förfrågningar och kan inte ens boka alla som vill arrangera något hos oss.

Cyklopenbiblioteket är en av alla verksamheter som huset rymmer. Det organiseras av en liten skara frivilliga, vilka förvaltar och sköter det bibliotek som i stort sett alltid har funnits i Cyklopen. På frågan om hur biblioteket uppstått är det däremot svårare att få svar. Det tycks ha växt fram organiskt, i samma takt som huset självt.

En del av materialet kan ha lämnats kvar av äldre aktivister, i andra fall har personer med koppling till Cyklopen donerat sina gamla böcker. Nyligen tog man emot en donation från en sympatisör, på runt femtio böcker från förlaget AK Press, ett anarkistiskt och socialistiskt förlag med säte i USA. Fokus för bibliotekets samlingar ligger på politisk och rörelseorienterad litteratur, böcker av lite mer nischat slag som kan vara svåra att få tag i på ett vanligt folkbibliotek.

Den nuvarande biblioteksgruppen är ny och utgör en av flera arbetsgrupper i huset. Lovina berättar att de på senare tid har gallrat väldigt mycket material. Det finns inga riktiga principer för beståndet på plats, men Lovina beskriver en tydlig riktlinje för gruppens arbete med samlingen:

– Det måste spark joy!, säger hon, med innebörden att utbudet ska vara kul och intressant för besökare på ett socialistiskt kulturhus.

– Det ska kännas relevant och levande!

Work in progress

Lovina ger en rundvandring bland hyllorna, där biblioteket har gjort en egen sortering med benämningar som speglar husets ideologiska riktning. Böckerna står sorterade under rubriker som ”Klass”, ”Arbetarhistoria”, ”Strejker”, ”Internationella kamper” och ”Marxism”. En av de mest intresseväckande är kanske ”Socialism blandat” – kanske en slaskkategori? Det finns också visst utbud av skönlitteratur, serier och konstböcker, och en hel del som beskrivs som rester från litterära evenemang i huset. Saker som lämnats kvar efter bokmässor och releasefester, och som hittat upp till hyllorna. På så sätt speglar biblioteket och samlingen verkligen det som händer i Cyklopen.

– Sorteringen är ett work in progress. Ibland är det svårt att hitta rätt placering. En bok om antirasistisk feminism, till exempel – ska den stå under ”Antirasism” eller ”Feminism”?

Samtidigt som arbetet med beståndet har fokuserat mycket på urval och gallring har man också haft ett visst bevarandefokus. Lovina visar upp hyllan kallad ”Antikrundan”: en samling med äldre litteratur som av olika skäl har bevarats och givits detta dubbeleggade namn. Man har också ett mindre arkiv med tidskrifter från 1990-talet och framåt, med titlar som Brand och Bang.

Det finns en ambition att sätta igång ett arkivarbete för Cyklopens räkning, möjligen inspirerat av studiebesök på Arbetarrörelsens Arkiv i Flemingsberg, där det finns stora arkiv av såväl böcker, tidningar, affischer, klistermärken och statyer från mängder av vänsterorganisationer. Något material från Cyklopen finns däremot ännu inte bevarat där.

– Det är en tanke vi har. Men det är ett stort arbete att försöka leta rätt på saker som olika anarkister har gjort och inte sparat något ifrån. Vi har tidigare försökt samla in affischer från alla saker som händer i huset, men brevlådan vi satte upp för detta blev istället en fimplåda.

Den frivillige bibliotekarien

Tidigare har biblioteket till stor grad varit en samling böcker i ett hörn av huset, men med den nuvarande arbetsgruppen för Cyklopenbiblioteket har det alltmer tagit sig formen av ett klassiskt bibliotek. Genom kollektiva och öppna sorteringstillfällen har man inlett arbetet med att indexera samlingen och skaffa en digital katalog. De vill gärna göra samlingen sökbar via sin hemsida och kanske även ha ett digitalt lånesystem. Riktigt hur det kommer se ut vet man inte.

– Det är en liten huvudvärk.

Tillsvidare skrivs utlån in i ett digitalt dokument. Biblioteket har nyligen öppnat för allmänheten, för utlån eller läsning på plats, med öppethållande varannan tisdagskväll.

Lovinas motivation till arbetet med Cyklopenbiblioteket kommer från flera källor. Å ena sidan böckerna och litteraturen, som hon har en tvetydig relation till.

– Jag kan inte för mitt liv förstå varför folk köper böcker.

Och hon förtydligar:

– Jag hatar att äga böcker. Jag har en jätteliten bokhylla hemma eftersom jag älskar bibliotek. Varför skulle jag lägga pengar på något jag kan få gratis?

Hon beskriver också arbetet med biblioteket som ett närmast terapeutiskt engagemang.

– Jag mådde bra av att sortera böcker och umgås i gruppen.

Allt arbete sker gemensamt, precis som syftet med huset föreskriver. Det finns en kollektiv grundtanke bakom allt som sker. Samtidigt är Lovina starkt inspirerad av bibliotekets principer och själva idén om att dela. Och här delas det inte bara på böcker och tidskrifter, utan även på erfarenheter. Cyklopen fortsätter hela tiden att växa, både på insidan och på utsidan. Varje år organiseras det arbetsveckor dit vem som helst är välkommen, med underhåll av fastigheten och bygge av nya delar och konstruktioner. Ett av de senaste tillskotten är en amfiteater på husets baksida. Nya saker fortsätter hela tiden att ske.

Mitt i all denna prunkande verksamhet har biblioteket en given och självklar roll, även om det inte är självklart hur biblioteket kommer se ut eller fungera inom bara några år. Men det är väl också så som alla levande bibliotek fungerar, även i offentlig sektor? Skillnaden är bara att här är ”bibliotekarierna” lite friare, och att de helt själva sätter ramarna för verksamheten.

– Det här uppfyller min dröm om att jobba på bibliotek – men man slipper också allt det jobbiga.

---

---