Recension av Melodiernas spår (2026) av Magnus Haglund
Utgiven på Bokförlaget Korpen

I Magnus Haglunds bok Melodiernas spår (Bokförlaget Korpen, 2026) ter sig biblioteket som betydligt mer än en plats för böcker och informationssökning. Det fungerar som en fristad, en plats för självständigt tänkande, upptäckande och kreativitet, men också som ett offentligt rum där man kan vara ensam tillsammans med andra.

Text: Stefan Zachrisson
Foto: Peter Claesson

Undertiteln till Melodiernas spår är ”18 texter om popmusik”. Texterna är indelade i tre delar med suggestiva rubriker: ”Sångens rymder”, ”Samhället finns” och ”Strategier för flykt”: Men boken handlar om mer än popmusik: om det är något man kan vara säker på när man läser Haglunds essäer är det att spåren leder vidare till en mängd olika ställen; i just denna bok är popmusiken utgångspunkten.

Ett av dessa ställen är biblioteket, en plats och verksamhet med en särskild betydelse i flera av de sammanhang som beskrivs i Melodiernas spår. Vad tycker till exempel Ira Kaplan i det amerikanska bandet Yo La Tengo (i texten med rubriken ”Psykogeografisk indie”) bäst om med hemstaden Hoboken? Svar: ”Biblioteket, kvinnorna på posten och mozzarellamackorna på Fiori’s, en italiensk deli.”

Ett tema bland texterna är biblioteket som en plats där individen kan dra sig undan från omvärlden. I kapitlet ”Världen flyter omkring” – som handlar om musik som använder sig av dubteknik; reggae och techno – beskrivs biblioteket som en plats dit man går ”för att få vara ifred”.

Samma tanke återkommer i ”Stina Nordenstam och popmusikens spöken”, där Nordenstam i en nästan 30 år gamma återpublicerad intervju med Magnus Haglund beskriver biblioteket som en ”nödvändig fristad” där hon kunde tänka utan att bli avbruten. Biblioteket, i likhet med popmusik, erbjuder alltså en form av skyddad ensamhet; man befinner sig i ett offentligt rum, men samtidigt kan skapa ett privat rum för sig själv.

”I love the idea of the coffee shop and the library as public spaces where one can have a private experience. You can be with people and alone in the same time.” Detta citat av Moyra Davey, om fotoverket The Coffeeshop, inleder kapitlet ”Psykogeografisk indie” (som bland annat handlar om The Smiths, The Embassy och Jens Lekman) och förstärker denna dubbelhet: biblioteket är en offentlig plats där man kan ha en privat upplevelse.

Man kan vara omgiven av andra människor utan att behöva interagera med dem. Biblioteket blir därmed ett alternativ till det sociala och utåtriktade livet. Det handlar inte om isolering, utan om möjligheten att själv bestämma graden av närvaro och kontakt med omvärlden.

Hos Nordenstam framstår biblioteket också som en plats där kunskap kan utforskas utan hierarkier. Hon uppskattar att böcker, dokument och manuskript är ”likställda och har samma värde” och att ingen bestämmer vad som är bra eller dåligt. Biblioteket möjliggör ett associativt kunskapssökande, där läsaren själv får skapa samband mellan olika ämnen och idéer. Biblioteket är inte bara en plats där färdig kunskap konsumeras, utan också en plats där nya idéer uppstår.

Nordenstam beskriver hur timmar i läsesalar, bland uppslagsverk, ordböcker och sångsamlingar leder till nya projekt och konstnärliga upptäckter. Bibliotekets stora mängd material skapar möjligheter till associationer, oväntade upptäckter och konstnärlig inspiration.

Det finns också ett starkt tema av eskapism och fantasi. För Nordenstam blev läsningen ett sätt att hantera dolda känslor och träda in i en ”avskild och privat zon”. Bibliotekets ”oändligheter av boktitlar” blir en livlina eftersom de öppnar dörrar till andra tider, platser, erfarenheter och världar.

Biblioteket erbjuder alltså både en tillflykt från den egna verkligheten och en möjlighet att förstå den. Samtidigt framställs biblioteket inte enbart som en plats för ensamhet. Det förekommer som en del av kulturlivet, tillsammans med gallerier, museer och andra miljöer där musik och konst möter människor (se till exempel kapitlet ”Långsamhetens lockelser” med Anders Linds berättelse om Stockholm i slutet av 1960-talet).

Magnus Haglund tar plats i texterna, men hans egen person skymmer inte sikten. I stället hålls perspektivet öppet, med ett essäistiskt prövande präglat av både tankearbete och spontanitet. Formuleringarna är såväl associativa som precisa, som i till exempel denna beskrivning av Burials musik (i texten ”Före och efter Burial”): ”Det som har trätt i bakgrunden är inte bara den egna personen och den konstnärliga identiteten, utan också ljuden själva. Som om melodierna och rytmerna hade begravts och låg utspridda under jord. Lyssnaren måste lägga örat mot marken för att höra vibrationerna, efterklangerna.”

Melodiernas spår är en av de mest givande böcker om popmusik, och bibliotek, som du kan läsa i år.