Irrfärdens möjligheter

Eller möjligheten att gå vilse

För drygt tjugo år sedan började jag jobba på Stockholms stadsbibliotek. Gunnar Asplunds byggnad. Magisk och märklig. Den stora rotundan, såklart, men också gömda dörrar och trappor som inte ledde någonstans, genvägar och små, små rum långt nere i magasinet. Nu är biblioteket stängt för restaurering; byggnaden och alla dess rum och dörrar finns de närmaste åren bara tillgängliga i minnet. Att man så lätt kunde gå vilse – inte att man så lätt hittade – var, och fortsatte att vara, någonting av det mest attraktiva med byggnaden.

När jag gjorde mina första trevande pass i biblioteket hade många av bibliotekarierna i huset jobbat där länge, länge. Några av dem ända sedan tidigt sextiotal. En stor del av personalen hade alltså arbetat i mer än trettio år på ett bibliotek helt utan internet, helt utan datorer. Allt som fanns att tillgå, all information man kunde nyttja, fanns där någonstans i det fysiska biblioteket (även om det nog förekom att man någon enstaka gång ringde till, säg, myndigheter eller andra bibliotek för att få fram viss information).

Detta gjorde att det fanns en omsorg om rummet, för rummet var det enda man hade. Ville man veta någonting om Kenya var man tvungen att leta fram en bok om Kenya, eller möjligen slå upp Kenya i ett lexikon. Ville man få fram en lista på alla böcker av Vilhelm Ekelund måste man kunna leta upp en skrift eller bok som listar detta. Och så vidare. Man var tvungen att verkligen ta hand om biblioteket för att enkelt och snabbt kunna plocka fram den efterfrågade informationen. På ett sätt självklart, men också någonting som numera lätt känns hisnande.

Nu är bibliotekarier med kunskap från den pre-digitala eran en liten, krympande del av personalstyrkan – mer och mer exklusiv för varje år som går.

Ordningen i biblioteket är det inte så allvarligt med idag (i alla fall inte om man jämför med den stränghet och noggrannhet som de gamla salscheferna i Asplundhuset krävde). Kanske är det idag egentligen mycket för syns skull (hädiska tanke!): det ska vara ordning och reda i ett bibliotek, helt enkelt. Det är ändå mer och mer sällan det verkligen, verkligen är viktigt och avgörande på ett informationsförmedlande plan. Detta får givetvis betydelse. Vårt förhållande till biblioteket, rummet och böckerna i hyllorna har förändrats.

Frågan är bara hur? Förändringen som har med digitalisering, internet och AI att göra är både häpnadsväckande och hotfull. Allt det där vet vi. Men hur kommer det sig att biblioteken fortfarande ser likadana ut? Förutom att det är lite rörigare i hyllorna då, möjligtvis. Förutom att de flesta bibliotek fortfarande finns kvar i samma hus och lokaler som under nittonhundratalet. Hur mycket beror egentligen på nostalgi och gammal vana? Eller kanske på att vi helt enkelt fortfarande ska känna igen biblioteket som just ett bibliotek? Kanske består förändringen istället mest i hur personal och besökare rör sig i rummet – i känslan av närvaro och stillhet (eller bristen på det), lugn och uppmärksamhet (eller bristen på det)?

Möjligen går det att se liknande mönster i andra rum och bland andra bokhyllor. Jag uppfattar till exempel att det kan vara rätt besvärligt att sortera min egen bok- och skivsamling. Inte för att det är någon oöverskådlig översvämning, inte på grund av någon allmän röra. Jag känner mig bara mer och mer ovan och osäker när det kommer till att sortera skivorna och böckerna på ett smart sätt som gör att jag snabbt kan hitta bland dem. Och detta tror jag har uppstått i och med att – särskilt musiklyssnandet – har digitaliserats.

Det är ju ofta inte avgörande att man snabbt ska kunna plocka fram just det och det där. Måste man ha tag i något kan man förstås ofta söka digitalt i stället för att plocka runt bland böcker och skivor. (Den där låten jag vill höra – är det bråttom kan man alltid gå in på YouTube. Det där citatet av Nietzsche – ja, ofta går det fortare att googla.)

Pappersböcker och vinylskivor blir nästan till lyxprodukter, någonting man likt välsmakande årgångsviner smuttar på när man verkligen vill unna sig. (Ser man sedan till priset på vinyl finns det här också en annan parallell att dra.) Kanske lyssnar och läser jag då också lite noggrannare? En faktor jag misstänker har större betydelse – och kan få större följder – än vad vi riktigt anar. I vardagssituationer som mer har med effektivitet och snabbhet att göra, ja, då söker vi vanligtvis i sökfält.

Det är nog en anledning till den lilla röra som uppstår där hemma bland skivorna och böckerna. Jag behöver inte sortera medierna så att jag snabbt hittar, och därför prioriterar jag inte sorterandet – annat får komma före.

Men jag tror mig se en annan anledning. Kanske finns det någonting annat jag värderar högre än snabbhet och effektivitet: slumpen, det oväntade, möjligheten att gå vilse. Bristen på ordning kanske inte bara är av ondo? Jag vill ju ha ett rum där jag snubblar över sådant jag inte spelat eller läst på länge. Någonting annat än det som streamingtjänsterna tipsar om.

Om man går tillbaka till biblioteket för en stund så kan man ana någonting liknande: Biblioteken som en plats utanför det algoritmstyrda och det automatiserade kommer antagligen bara att öka i betydelse; en plats där vi kan andas bara lite lättare innan vi återigen sugs in i det kapitalistiska och fascistiska AI-maskineriet. Någonstans att gå när de digitala tumskruvarna dragits åt lite för hårt omkring en. Vad skulle – i nådens valår 2026 – kunna vara viktigare?

Elias Hillström är bibliotekarie i Stockholm.