Uppläxad av en professor på Zoom

Resedagbok från en akademiker i senkapitalismen

Stockholm, första juni

Ljudet av resväskans hjul dämpas plötsligt när jag kliver på perrongen där Arlanda Express avgår. Att asfalten övergår i grå heltäckningsmatta gör att omgivningens konturer mjuknar, men bidrar också till en känsla av uncanny valley, och jag inser att jag klivit in i flyglobbyns högborg. Här finns en lounge som ter sig ganska onödig, eftersom tågen mellan Stockholm Central och Arlanda går var femtonde minut. Under mina drygt två år som doktorand har mina jobbresor begränsat sig till Skandinavien, och jag har kunnat ta tåget. Men när jag nu ska till Glasgow på en stor internationell konferens tvingas jag konfronteras med faktumet att det kräver resurser jag inte har att göra resan med tåg från Stockholm: ungefär två dygn, tusentals kronor, och väldigt god framförhållning. På Arlanda Express spelar skärmarna reklam för ”Placeringspodden”, Forex, och ett hemstädningsföretag. I rulltrappan på Arlanda tycker jag mig höra nationalskalden Avicii spelas. 

Edinburgh

Framme i Edinburgh hoppar jag på en buss som enligt reklamen ska vara det billigaste och snabbaste sättet att ta sig till stadskärnan. En kö ringlar sig mot en man i snabba solglasögon som säljer biljetter på löpande band och talar på den gemytliga dialekten, allt känns bra. Väl i centrala Edinburgh tycks det i varje hörn stå en man i kilt och spela säckpipa. Jag har varit i Skottland i ungefär en timme och känner redan “tagga ner” gällande dessa kulturuttryck, men så kommer jag att tänka på Avicii på Arlanda, och skäms. 

Jag springer in på caféet Black Medicine Coffee för att undvika det plötsliga hällregnet. Musiken som spelas är brittisk indierock från nollnolltalet, vilket för mig tillbaka till mina tonårs cd-samlingar och stuprörsjeans. Jag får ett bryskt uppvaknande från mitt millennial-skov när en liten skylt i kassan förkunnar: ”Harry Potter was not written here”. När jag kommer ut från caféet skiner solen igen. Ett stenkast ifrån ligger den fristående bokhandeln The Lighthouse, som är mitt enda mål under min mellanlandning i staden. När jag kliver in fylls jag genast av en särskild värme som bara kan uppnås av att besöka en välsorterad bokhandel, dekorerad med prideflaggor och Free Palestine-skyltar. Efter att ha ägnat mig åt det tvångsmässiga beteendet i att granska precis alla hyllor, köper jag till slut Perfect Victims av Mohammed el-Kurd. Den vänliga personalen i kassan ger mig några Glasgow-tips som jag genast antecknar, bland annat specialbiblioteket Glasgow Women’s Library (mer om det en annan gång).

Jag lämnar Edinburghs sagolika toppar och dalar och tar tåget till Glasgow. Hotellet jag ska bo på de kommande dagarna är av typen som ska attrahera en ung, urban målgrupp, med de obligatoriska inslagen pingisbord och co-working. All kommunikation påminner om ett startupföretag med sitt tillkämpade, intima tilltal. Men personalen är trevlig, och det finns såklart té och vattenkokare på rummet. Jag går och lägger mig utan att ägna en tanke på morgondagen.

Glasgow, andra juni

Den internationella konferensen Concepts of Library and Information Science, förkortat till CoLIS, har anordnats var tredje år sedan 1991. Vi är tjugofyra doktorander från olika lärosäten världen över som har tagit oss till Glasgow en dag innan konferensen börjar för att delta i en heldagsworkshop för doktorander i biblioteks-och informationsvetenskap. Workshopen hålls i samma byggnad som resten av konferensen, University of Strathclydes Technology and Innovation Center, en nybyggd tiovåningspjäs med en sällsynt gräsmatta i Glasgows i övrigt förtätade och trafikerade stadskärna.

Dagen inleds med ett mingel där vi med hjälp av ett frågeformulär går omkring och samlar in svar från deltagare, och på så sätt kan lära känna varandra. I formuläret finns påståenden i stil med ”någon som har varit på CoLIS förut”, ”någon som aldrig har sett Star Wars” och uppmaningen att fylla i minst två namn per fråga. Under den dryga timmen som minglet pågår lyckas jag inte hitta någon som har varit på konferensen förut. Inte så konstigt, då de flesta av oss antagligen inte hade antagits som doktorander den senaste gången konferensen hölls för tre år sedan. Det visar sig också svårt att hitta någon som inte har sett Star Wars, vilket är mindre konstigt.

Medan jag sippar på det svaga kaffet funderar jag på om det finns något begrepp som förkroppsligar senkapitalismens arbetskultur lika bra som workshop. Det är ett begrepp som används generöst, eftersom det kan fyllas med vilket innehåll som helst. Det kan lika väl innebära att stå i en cirkel med ett gäng danspedagoger och föreställa sig vilken hund man skulle vilja vara (riktigt exempel från en, förvisso givande, workshop jag varit på), som ett jobbmöte i offentlig sektor med ett fåtal interaktiva inslag. Jag tänker på filosofen Byung-Chul Han, som i sin bok Psychopolitics nämner hur workshops, tillsammans med självförbättringskurser och motivationsföreläsningar, kan exemplifiera hur nyliberal psykopolitik ständigt hittar nya arenor för exploatering, i detta fall det mänskliga psyket. Att ständigt jobba på sig själv ses som något nödvändigt idag, vilket inte begränsas till enbart fritidens sfär. På arbetsplatser och i studiesammanhang ska det workshopas i tid och otid, även i detta ofta prekära gränsland mellan arbete och studier som utgör en doktorandtjänst.

Ihopsatta bord står som vita öar i det stora rummet med högt i tak. Lokalen där workshopen hålls är kall, och vi får veta att lokalens ventilation är dimensionerad för pandemitider, och ingen verkar ha brytt sig om justera det. “Det må vara kallt, men vi kommer i alla fall inte att få covid!” utbrister workshopledaren med ett skratt. Några stela skratt ekar i rummet, det verkar som att ingen vill bli påmind om den mörka tiden, nu när vi faktiskt möts här i kött och blod. När workshopledaren hälsar oss välkomna och berättar om upplägget på dagen, står hon mot en fond av en stor skärm, där syns en äldre man som är med på Zoom. Vi får veta att professorn, som är en kändis inom biblioteks-och informationsvetenskap, ska vara med och lyssna på våra muntliga presentationer och sedan leverera feedback. Jag måste ha missat den här punkten i flodvågen av information om workshopen.

Under de månader som föregått workshopen har vi fått göra följande: skriva en kort sammanfattning över våra avhandlingsprojekt på max två sidor, samt göra en videopresentation av vårt projekt på högst två minuter och ladda upp i en gemensam mapp för att alla deltagare att ta del av. Några dagar innan konferensstarten har vi även fått ett mail med uppmaningen att ta med en sak eller en bild som på något sätt representerar våra avhandlingsprojekt. Vid det här laget räknar jag med att ha lagt ner ungefär två arbetsdagar på förberedelserna. Utöver det, ska varje doktorand ägna två minuter under workshopen åt att muntligt presentera sitt projekt.

”Jag tittar ner på blocket.
Anteckningarna ser ut som en galen människas frenetiska klotter.”

I pausen, innan det är dags för våra muntliga presentationer, klottrar jag ner några punkter på det lilla blocket som vi har fått i vår konferens-goodiebag, ett blädderblock med spiralbindning som påminner om något en journalist skulle gå omkring med i en gammal pilsnerfilm. En av mina före detta lärare, en senior forskare inom fältet, kommer fram till mig och hälsar, jag nämner att jag är lite nervös inför presentationen. Han ler självsäkert, säger att jag ska ”berätta varför det är viktigt, bara”. Jag tittar ner på blocket. Anteckningarna ser ut som en galen människas frenetiska klotter. Om det är något jag har gjort som doktorand så är det att presentera mig själv och min forskning i olika sammanhang, trots det så fyller det mig med obehag varje gång. 

Min nervositet står i stark kontrast mot Zoom-professorn, som har hunnit jobba på självförtroendet under de femtio år som har gått sedan han disputerade. Efter våra presentationer kommer han med några kommentarer från vad som ser ut som ett mörkt rum möblerat med bokhyllor. Han har noterat mängden av vad han kallar ”small number studies”, vilket vi snabbt förstår inte är positivt i sammanhanget. Det vill säga, våra forskningsprojekt innefattar för få forskningsdeltagare – det går inte att skapa generaliserbara resultat utifrån dylika studier. Att många av oss sysslar med kvalitativ forskning, där mätbarhet och generaliserbarhet inte är ett mål i sig, verkar ha undgått honom.

Ett annat problem, enligt professorn, är att många av oss studerar aktuella medieteknologiska fenomen, vilket enligt honom riskerar att göra forskningen obsolet när den publiceras. Om jag förstår honom rätt, bör vi alltså inte intressera oss för ”nya” fenomen, som sociala medie-plattformar, utan ägna oss åt att studera redan etablerad teknologi, eller som han uttrycker det: ”pick a technology that will last”. Professorn illustrerar med en anekdot, en doktorand han handledde omkring millennieskiftet, som ägnade sitt avhandlingsarbete åt att studera en, vid tidpunkten ny, typ av mötesrumsteknologi, telefoner och skärmar som var fasta installationer i mötesrum, som han menar hade fallit ut ur modet när avhandlingen väl publicerades. Själv blir jag genast sugen på att läsa avhandlingen. Om inte annat kan väl studien ses som ett viktigt bidrag till historien om möteskultur, som har lett fram till att vi, cirka fyrtio personer i ett rum, kommunicerar med professorn i en annan del av landet via Zoom. Medan professorn pratar, tänker jag på hur vilka teknologier som “varar” är en fråga om makt och resurser. Zoom-träffen är också symptomatisk för en samtida arbetskultur med ökade krav på flexibla arbetare, vars arbetsinsats ska kunna röra sig över rumsliga gränser lika friktionsfritt som kapital.

Professorn verkar också ha missat en annan centralt skifte i forskningen som skett under det halvsekel som gått sedan hans egen disputation, nämligen att många doktorander idag kan välja om de vill publicera sin forskning som en monografi – det vill säga en bok – eller som en sammanläggningsavhandling –  en serie artiklar i vetenskapliga publikationer. Det finns med andra ord goda möjligheter att få ut sin forskning snabbt, om man inte vill behöva vänta på monografins publicering. Men professorn verkar bestämd: en avhandling är en monografi, punkt. 

Efter en lunch som består av brittiska kolhydratpackade specialiteter som sausage rolls och “traditional dips” – ketchup och brown sauce – föreläser en forskare om vikten av att vi som doktorander har en synlig forskarprofil och är sökbara genom ett så kallat ORCID – en identifierare som möjliggör länkad data mellan vår forskarprofil och vår forskningsoutput. Forskaren spänner blicken i oss och berättar att han har sökt på oss, alla tjugofyra stycken, och det är väldigt få av oss som har en komplett forskarprofil. Vi skruvar på oss, men vid det här laget är vi vana vid att bli uppläxade.

När workshopen är avklarad blir vi bjudna på middag på en italiensk restaurang med det stabila namnet The Italian Kitchen. En amerikansk kollega granskar sin pizza och säger: ”you know it’s authentic, ‘cause you have to cut it yourself”. Vi pratar om akademiska flyktingar i och med situationen i USA. En av dem jobbar med arkivhandlingar, mest ”civil war stuff”, så hon sitter säkert. Jag säger att de borde komma till Sverige, men ångrar mig genast, med tanke på Tidöregeringens hållning i den så kallade migrationsfrågan. Även om det går att få en doktorandtjänst som utländsk akademiker, inser jag att det är en osäker tillvaro som väntar efter disputationen i ett land där statsråd skryter om låg invandring, och permanenta uppehållstillstånd börjar låta som något ur sagoböckerna. Som att det inte räckte med att akademikers arbetsmiljö redan präglas av osäkerhet. Jag börjar förstå att de ständiga presentationerna är en övning inför just detta – ett framtida arbetsliv där många av oss kommer att konkurrera om samma tjänster och forskningsmedel. Men det riktiga värdet med konferenser, inser jag snart, är såklart att träffa kollegor från hela världen. I våra samtal på barer och restauranger utanför konferensens schema, lär jag mig saker om doktoranders arbetsvillkor och akademisk frihet som inga workshops kan lära ut.

Nikolina Nordin är utbildad bibliotekarie och
doktorand i biblioteks- och informationsvetenskap