Biblioteket i Babel i Hägerstensåsen

Bibliotek handlar mycket om att sortera och ordna, klassificera och katalogisera. Så har det antagligen varit så länge bibliotek av något slag alls funnits. Ordet bibliotek kommer från latinets bibliotheca, som kommer från grekiskans bibliotheke, som är bildat av biblion (bok) och theke (förvaringsrum). Att ordna och tillgängliggöra alla dessa böcker i alla dessa rum har varit ett av bibliotekets viktigaste uppdrag. Det ska vara lätt att hitta. När man söker ska man finna. Svårt att säga emot att det är viktigt. Det rationella och det effektiva. Att det ska gå snabbt, enkelt och blir rätt allting.

Hur skulle det annars se ut?

I motsats till det välordnade och katalogiserade är vi ändå många som fascineras av klassiska författarporträtt av poeter och filosofer med rufsigt hår djupt försjunkna i en bok eller vid sin skrivmaskin mitt i ett hav av osorterade böcker; hyllor som håller på att ramla ned över författaren på grund av sin tyngd, högar med böcker ändå upp till taket etc. Hur gör han om han vill hitta en speciell bok är lätt att börja fundera över. Ändå – om det nu än är Ko Un, någon fransk filosof eller redaktionen på The New York Review of Books – någon anledning måste det väl ändå finnas till att det blev just sådär? Kanske finns det ett värde och någonting attraktivt även i det osorterade och röriga? (När AI-företagen idag äter upp all vår kunskap och alla våra böcker känns det också som om det finns något befriande svårtuggat i kaotiska rum med alldeles för många böcker, osorterade och oordnade.)

Det finns förstås motståndsfickor för den som tycker att det alltför välordnade och välsorterade ibland kan kännas lite stelt och tråkigt. Runt om i våra städer (kanske även i våra skogar?). Bibliotek där lite vad som helst hamnar. Bibliotek utan riktning, mening och fokus. Bibliotek med ett udda och svårförståeligt fokus. Bibliotek med helt egna sätt att sortera sina böcker på. Bibliotek där du stöter på det oväntade. På ett oväntat sätt. Det finns tvättstugebibliotek, bokbytarhyllor, föreningsbibliotek, sommarstugebibliotek och soprumsbibliotek. Ja, säkerligen finns det även toalettbibliotek, parkbibliotek, gatubibliotek, trädkojebibliotek, lekparksbibliotek och underjordiska bibliotek. (Jag ser här bibliotek framför mig i alla möjliga former och färger, placerade på de mest oväntade platser.) Det här är boksamlingar med böcker man kan låna och läsa som – mer eller mindre medvetet – håller sig utanför alla typer av konventionella bibliotekssystem. Ändå är de på sitt sätt, i alla fall de flesta av dem, också en del av offentligheten. Ordning och urval är kanske inte alltid det viktigaste. Och ordningen och urvalet är, i alla fall vanligtvis, inte så tydligt och förutsägbart.

Jag besökte nyligen Hägerstensåsens medborgarhus på en finissage för en liten konstutställning förlagd till “biblioteksdelen” i huset. Här sätter jag bibliotek inom citattecken eftersom det är några bord, fåtöljer, en öppen spis och två stora bokhyllor fulla med böcker. Inget bibliotekssystem, ingen organiserad utlåning, inga lånekort och ingen bibliotekarie. Från en utbildad bibliotekaries sida prickar det in alla fel du kan tänka dig.

Men det är svårt att inte ställa sig och bläddra bland böckerna i de där hyllorna! En bokhylla med lite för mycket böcker, i lite för dålig ordning, är spännande rent estetiskt, nästan som en överlastad godishylla. Ofta välordnade högst upp där det är svårt att nå och sedan i fallande skala rörigare och rörigare ju närmare golvet man kommer. Troligen av den enkla anledningen att till hyllorna längst ned når små lässugna barn som kan vara lite dåliga på att ställa i ordning efter sig. (Tänk här återigen på godishyllan och de lådor med plockgodis som hamnar längst ned, närmast golvet…) Sedan är det inte självklart på samma sätt som i en välordnad bibliotekshylla var man egentligen ska börja. Och det är inte författare inom ett speciellt ämne eller med en speciell bokstav först i sitt efternamn du kommer att möte. Eller: kanske är det ett speciellt ämne och en speciell ordning, bara inte en ordning och ett ämne som du så himla enkelt och direkt kan avkoda? Samlingen är kanske uppbyggd kring mer subtila variabler, mer associativa eller kanske till och med mer känslomässiga och emotionella byggstenar än hos ett vanligt folkbibliotek. Slumpen gör förstås också sitt till.

Du vet inte heller hur böckerna hamnade i de här hyllorna, av vilken anledning och vid vilket tillfälle. Inte heller vem eller vilka som lämnat in, placerat eller donerat böckerna. Bakgrundshistorierna blir i sig ett litet mysterium som skapar en spänning och öppnar för frågor och tankar. Du anar, har kanske dina teorier, men vet inte säkert.

Du har i alla fall en mycket liten aning om vad det är för böcker du ska stöta på i dessa bokhyllor. En inte helt oangenäm känsla. 

Ja, vad är det för böcker vi hittar på bokhyllorna i “biblioteket” på Hägerstensåsens medborgarhus? (Och hur är de ordnade egentligen!)

Vi gör några stickprov.

Jag zoomar in på några hyllor i jakt på spännande titlar och oväntade möten. I folkbiblioteksvärlden använder man ibland uttrycket ”böcker som pratar med varandra”. Vilka samtal tycker man sig höra här, i bokhyllorna på Hägerstensåsens medborgarhus?

Att parallelläsa Tolkiens verk
med Baumans böcker om konsumtionsindustrin
väcker intressanta tankar
redan i förväg

En hylla uppe till vänster: Radclyffe Halls Ensamhetens brunn står bredvid Bilbo. På samma hylla hittar jag två exemplar (inte bredvid varandra!) av Zygmunt Baumans På konsumtionsindustrins soptipp (någonting säger det) och sedan samme Baumans Postmodern etik, följt av Borges Biblioteket i Babel (som gjord för denna text…) och längst ut på hyllan: Nätverkssamhällets framväxt. Det känns som början på en historia eller en essä. Att parallelläsa Tolkiens verk med Baumans böcker om konsumtionsindustrin väcker intressanta tankar redan i förväg; uppslag, funderingar, vändningar. Referenserna till Radlyffe Hall och Borges känns självklara.

En hylla lite längre ned till höger: Lévinas Tiden och den andre, Mörkrets hjärta och Duras Dödsjukdomen står bredvid varandra. Sedan: Engels Familjens, privategendomens och statens ursprung följt av Bölls En clowns åsikter och pocketen 3 västern i en. Mot slutet: Bäckströms Arbetarrörelsen i Sverige, sedan Bröderna Karamazov och sist i raden Claes Bäcklins bok Förort Aspudden. Allt går in i allt, tankarna virvlar och det lokala möter världslitteraturen och politiken precis som i verkliga livet. Inte konstgjort avgränsade från varandra.

Tredje och sista exemplet, fjärde hyllan uppifrån: Kjell Johanssons Sjön utan namn, Anyurus Städerna inuti Hall, Kristian Lundberg Och allt skall vara kärlek, sedan Pelle erövraren i två delar innan vi kommer fram till Wijkmarks Jägarna på Karinhall, en bok av Mo Yen och Imperiet (i lysande röd text mot gul bakgrund). Sedan Joseph Hellers Någonting har hänt för att sedan avsluta det hela med Kerstin Ekmans Gubbas hage. Trasproletariatet möter fascismens perversioner mot en fond av hiskelig, maktfullkomlig världspolitik, allt med utsikt från en blomsteräng. 

Några små utsnitt ur hyllorna i denna “biblioteksdel”. 

Här kan man bli kvar länge känner man.

Sedan börjar man fundera på hur folkbiblioteken skulle kunna inspireras av detta. Hur skapar vi intressanta möten i bokhyllor ordnade enligt SAB och Dewey? I en verksamhet där fokuset ofta mest tycks ligga på effektivitet och där tumskruvarna på många håll bara dras åt hårdare i och med centraliserade inköp och intelligent materialstyrning. Kanske blir det oväntade och det slumpmässiga i och med det bara än viktigare?