Faktagranskning och källkritik i all ära, men vad kan vi egentligen göra åt spridningen av lögner och halvsanningar – i en tid då desinformation och högerpropaganda ofta är samma sak? Leodan Rodríguez tar exempel från Brasilien och föreslår en ny sorts digital kunnighet. Det våras för folkets MIK.

Text: Leodan Rodríguez
Foto: Ricardo Stuckert
Lula Oficial CC BY-SA 4.0

De flesta som arbetar inom skola eller bibliotek har nog hört talas om MIK. Detta begrepp som somliga kanske trodde skulle bli en fluga, men som nu har satt sig som en ständig följeslagare i pedagogiska verksamheter. Men de som inte själva har erfarenhet från dessa verksamheter, eller som gick ut skolan före 2010, är nog mest vana vid begreppet ”källkritik”, MIK-begreppets moder.

MIK står för medie- och informationskunnighet, på engelska media and information literacy. MIK som fält etablerades av FN som en breddning av källkritiken, med syftet att inkludera även frågor om källtillit, kunnighet om olika medier, kunnighet om digitala plattformar och färdigheter som krävs för att kunna avkoda och tolka de budskap vi möts av dagligen. Mediemyndigheten beskriver MIK som en fråga om att bli en aktiv medborgare: ”Medie- och informationskunnighet omfattar kunskaper och förmågor och förhållningssätt som är nödvändiga för att kunna ta till sig tillförlitlig information, bilda åsikter och göra sin röst hörd.”

Begreppet MIK används som sagt främst inom utbildningsväsendet och på biblioteken, och biblioteken har blivit en förmedlare eller bärare av MIK med allmänheten som målgrupp. Det talas inom våra branscher ofta om MIK som ”mer än bara källkritik”, och det åtföljs gärna av idéer om att utbilda kritiska eller deltagande medborgare. Ändå handlar insatser kring MIK ofta om just källkritik: att lära elever att använda trovärdiga källor, att lyfta fram faktagranskningar och kanske arrangera en och annan föreläsning om AI. Gott så, något måste man ju göra.

Problemet med faktagranskningar

De flesta av oss har tagit del av MIK i någon form genom lektioner i skolan eller genom massmediala satsningar på granskningar av fake news och desinformation. Det sistnämnda kan fungera som ett bra exempel på MIK-fältets svagheter. Så kallade ”faktagranskningar” lägger fokus på att avslöja och förklara specifika fall av felaktig faktaspridning. Faktagranskningsbyråer som Bellingcat lyfts ofta fram som goda internationella exempel på sådan faktagranskning, och i Sverige har vi den något mindre framgångsrika Källkritikbyrån vilka likt Bellingcat publicerar granskningar där de beskriver de verkliga förhållandena bakom desinformation och digital ryktesspridning. Det kan handla om avsiktlig spridning av felaktiga uppgifter eller om oavsiktlig ryktesspridning, genom påhittat, avkontextualiserat eller AI-genererat material.

Den vanligaste metoden för faktagranskningar består av att lyfta upp ett fall av fake news (till exempel: en video eller ett inlägg från sociala medier); att beskriva ursprunget till den felaktiga informationen (var videon eller påståendet kommer ifrån); i vilket sammanhang den sprids; samt vilka aktörer som kan säga ligga bakom eller har att vinna på spridningen.

Allmänheten får sällan hela bilden av hur desinformation och propaganda hör ihop på ett politiskt plan

Avslöjandena beskrivs ofta metodologiskt detaljerat och med precisa ordalag. Man är noga med att presentera hur slutsatser om fake news och desinformation har dragits, med syftet att gemene man också ska kunna lära sig tillvägagångssättet och själv börja faktagranska påståenden. Även etablerade medier som SVT och DN har på senare år gjort plats för liknande tillvägagångssätt, såsom SVT:s Faktakollen, och i samband med detta har faktagranskningen blivit ett slagfält för konkurrerande världsbilder.

I etablerad media finns det en vitt spridd föreställning om att det måste finnas balans och upplevd neutralitet i skildringen av politiska frågor och rörelser. Trots att större delen av all desinformation härrör ur den politiska högern och – med uppbackning från stater som USA, Ryssland, Israel och Iran – sprider föreställningar som stärker högerns narrativ, finns det en vilja att framställa högern och vänstern som lika goda kålsupare. Samtidigt ser vi väldigt få resonemang i offentligheten kring vad det faktiskt innebär att högern världen över genomför valkampanjer och påverkansaktioner som tar stöd i falska påståenden. Tvärtom: desinformation framställs som en politiskt neutral fråga, ofta med hänvisning till nationell säkerhet, och allmänheten får sällan hela bilden av hur desinformation och propaganda hör ihop på ett politiskt plan.

Ett annat problem med faktagranskningar är just den tidigare nämnda detaljrikedomen. Även om den har ett pedagogiskt syfte sätter den krokben för ett av delsyftena: att bemöta felaktiga påståenden eller ryktesspridning. Det är som bekant lättare att sprida ett felaktigt rykte än det är att sprida saklig och nyanserad information. Rykten behöver inte paketeras i mer än några enkla videoklipp eller memes, medan saklig information kräver långa artiklar och förklaringar med djup och källförteckningar. ”Sanningen” om en händelse är oftast mindre tilltalande och kostar mer att ta till sig, vilket knappast är en fördel i den alltmer slimmade uppmärksamhetsekonomin. Dessutom tenderar faktagranskningen att ändå upprepa och sprida de falska påståendena, vilket åter sätter bollen på motståndarens planhalva.

Sant eller falskt

Jag vill sticka ut näsan här och påstå att: problemet är inte att det sprids lögner och felaktigheter i offentligheten. Problemet är att högern än bättre på att nå ut med sin propaganda och med sina narrativ, samt att vänstern å sin sida inte kan åtnjuta stödet hos både det massmediala etablissemanget eller den förhållandevis nyetablerade men mäktiga techindustrin. Högerns världsbild får genomslag både i tidningsspalter, tevesoffor och genom algoritmisk spridning. Stödet de åtnjuter hos den US-amerikanska techoligarkin blir allt viktigare och märks allt tydligare på de digitala plattformarna, som i fallet med Twitter/X där algoritmerna aktivt driver på spridning av reaktionära narrativ och högerpropaganda.

Här återkommer vi också till problemet med MIK och faktagranskningar – liknande perspektiv med olika namn. Fokus hamnar där i stor grad på källkritik och ”vad man kan lita på online”, samt hur man hittar trovärdiga källor till information. Budskapet är: var kritisk till saker på nätet, lita på ditt huvud istället för dina känslor och dela inte obekräftade uppgifter.

För att förstå bristerna i det här förhållningssättet måste man ha i beaktande att MIK grundar sig i en gammal liberal tradition där kunskap i sig ses som grunden för frigörelse. Den som på rationell väg kan tillskansa sig kunskaper om världen kommer också kunna dra rationella slutsatser och förhoppningsvis agera som en självständig liberal medborgare. Den liberale medborgaren är i första hand en väljare, både i ordets politiska innebörd och i en mer direkt innebörd: en person som gör val, utan att själv utforma alternativen. Med andra ord, väljaren bör konsumera men inte själv producera politik.

Av denna anledning handlar väldigt lite i MIK om vad ”vi” – elever, medborgare eller allmänhet – kan göra för att själva påverka eller utforma de informationsmiljöer vi rör oss i. Oavsett om det handla om om algoritmstyrda sociala medier eller klassiska redaktionella medier är grundförutsättningen att vi ska vara konsumenter av innehåll – inte aktiva producenter. Den aktive deltagaren ses snarare som ett problem, eftersom denne riskerar att handla emotionellt snarare än genom någon kritiskt granskande metodik. Och kanske är det både lättare och mer bekvämt att utbilda skolelever i konsumentbeteenden istället för att ge dem verktygen att delta och bygga inflytande.

Metapolitik i vår tid

Det är idag tydligt att de etablerade metoderna för faktagranskning och källkritik inte räcker till. Kanske har de aldrig gjort det; kanske var kampen förlorad långt innan Donald Trump o/avsiktligt gjorde fake news till ett av 2010-talets mest inflytelserika nyord. Den etablerade högern har på senare år inte bara omfamnat fake news som medel, de har också inspirerats av sina kusiner på den yttersta högerkanten och gjort lögner, envist tjat, informationsöverflöd och politiska narrativ till effektiva propagandavapen.

Redan för två decennier sedan diskuterade intellektuella fascister i Europa möjligheten att bedriva metapolitiska strider, inte för att vinna den omedelbara politiska makten, utan för att vrida det politiska samtalet och på sikt omforma hegemonin. Man lät sig inspireras av tänkare som Antonio Gramsci och drog slutsatsen att förändringen av kulturen, och av de föreställningar som den bär på, måste föregå den politiska förändringen. Poängen med kulturkampen måste vara att vinna inflytande över samhällsdebatten, att få andra människor att prata om de egna frågorna, såsom den påstådda ”massinvandringen”.

Tjugo år senare talar förvisso få människor om ”massinvandringen”, men berättelsen om invandringen som samhällsproblem är idag etablerad på högsta nivå, både medialt och politiskt. Det postfascistiska narrativet är integrerat i den offentliga debatten, så till den grad att nästan ingen längre reagerar när högerdebattörer talar om invandrare som ”röstboskap”. Och det räcker med att enstaka ledarskribenter ska vädra dylika begrepp för att tusentals högertroll och botar ska överflöda kommentarsfält med ekon, upprepningar och ännu mer extrema tillrop.

Sociala medier, de platser där kulturkampen idag ofta utspelar sig, har ibland liknats vid ”offentliga torg”, som platser där idéer kan stötas och blötas. I verkligheten har de stora sociala medier-plattformarna utvecklats till vår tids metapolitiska arenor för strid och för underhållning. På samma sätt som gladiatorkamperna på de romerska arenorna var teatrala uppvisningar efter kejsarens nycker, är sociala medier idag kontrollerade av privata företag – och dessa råder numera över de politiska rörelsernas liv och död på nätet.

Den brasilianska lösningen

Några som tagit lärdom av de senaste årens utveckling på de digitala plattformarna är brasilianska Partido dos Trabalhadores (PT) och Lula da Silvas valkampanj. Mycket har sagts om den valrörelse som Lula genomförde under 2026: från uträknad och utskälld till en klar seger i presidentvalet. Segern mot högerkandidaten Flávio Bolsonaro var aldrig given. Bolsonaro lämnade första rundan till presidentvalet med 2,2 miljoner fler röster än Lula. Några veckor senare hade PT tagit igenom avståndet och på valdagen strömmade ytterligare 10 miljoner väljare till vallokalerna för att lägga sina röster på Lula. När valet kort därpå förklarades avgjort hade Lula da Silva 4,5 miljoner fler röster än Flávio Bolsonaro.

Vad var det som hände? Troligen spelade flera saker in i det slutliga resultatet. Lulas ganska så tama valrörelse gick efter den första valomgången in i en helt ny fas. Redan innan valet hade man insett att man behövde lägga stor energi både på fysiskt valarbete ute på gatorna och på mobiliseringen online. Samtidigt arbetade man för att nå soffliggarna, som trots den obligatoriska rösten inte dök upp den första valdagen, samt för att hitta till de väljare som stöttat kandidater från de mindre partierna. En del av det arbetet skedde online.

Sociala medier är en fråga som länge har gäckat Brasilien, i och med konflikter mellan Twitter/X och landets högsta domstol (vilket resulterade i att X under en period var blockerat i Brasilien) och för den påverkan som Meta sades utgöra på valrörelsen. Lulas kampanj anklagade Meta för att blockera eller undertrycka politisk reklam och budskap från Lula-kampanjen medan Bolsonaros kampanj sades få en extra skjuts. En sådan indikation var det faktum att Lulas konton hade fler följare än Bolsonaro, men att Bolsonaro trots detta fick större genomslag på Metas plattformar. I ett annat fall ska Lula-supportrar ha uppmärksammat att Metas AI-tjänst inte tillät användare att generera bilder till stöd för Lula. Det hela blev ett ärende för högsta domstolen, vilken slog fast att Meta algoritmiskt premierade Bolsonaro och ålade företaget att åtgärda dessa problem. Domen fastslog det som många redan upplevde: att Brasilien var utsatt för utländsk påverkan på valet.

…till slut hade WhatsApp-gruppen 10,8 miljoner användare som på olika sätt deltog i kampanjandet

PT gick därmed in i valrörelsens andra fas med rättfärdigad skepsis gentemot sociala medier. Och kanske är det också därför som den digitala strategin i efterhand har fått så mycket uppmärksamhet. PT byggde under valet upp nätverk för digital koordinering via chattappar som WhatsApp och Telegram. I dessa propagandacentraler samlades tusentals deltagare, vilka sågs som digitala valarbetare eller ”soldater”. I den uppmärksammade WhatsApp-gruppen kallad ”Lulas armé”, ledd av kongressledamoten André Janones, spreds politisk propaganda och pepp, och gruppen möjliggjorde enkel spridning av material samt understödde rekrytering av nya väljare. Detta är inget nytt, men det är en typ av strategi som högern traditionellt sett har varit bättre än vänstern på att utnyttja till sin fördel. Efter klagomål från Bolsonaro-kampanjen fick dock Lulas armé en enorm skjuts: tusentals och miljontals nya användare strömmande in, och till slut hade WhatsApp-gruppen 10,8 miljoner användare som på olika sätt deltog i kampanjandet.

En av gruppens mest lyckade arbetsmetoder bestod av koordinering av digital aktivism. I Lulas armé delade ledarna ut ”uppgifter” till följarna. Det kunde handla om att dela ett specifikt videoklipp, att gå in och lajka ett visst inlägg eller att göra en viss typ av sökningar online. Strategin har beskrivits som ett sätt att ”knäcka algoritmerna” genom massiv, koordinerad trafik var syfte var att sprida Lula-kampanjens budskap. Inte minst var det också en offensiv strategi, då somliga av uppdragen kunde vara riktade direkt mot motståndaren Bolsonaro. Användaren prettygirlhi på plattformen Bluesky beskriver tillvägagångssättet:

andré janones gav oss ”uppdrag” som ‘presidenten ska göra ett inlägg kl. 7, alla går in och lajkar och kommenterar detta’, eller: ‘om 30 minuter ska alla googla ”flávio bolsonaro [någonting han gjort och försökt dölja]’

Strategin var därmed tvådelad. Syftet med att göra specifika sökningar om Bolsonaros korruption var inte att deltagarna själva skulle informera sig om hans affärer med kriminella och paramilitärer, utan att tvinga upp frågan om hans korruption till den politiska dagordningen. Brasilianska massmedier har länge ignorerat eller underrapporterat dessa frågor, men genom att utnyttja algoritmernas spridningseffekter avsåg man att påverka det material som riktades till andra användare, exempelvis genom de föreslagna sökresultat som dyker upp på Google när man söker på ”Flávio Bolsonaro”. Anklagelser mot motståndarsidan har också den fördel att de kan tvinga motståndaren att besvara kritiken, vilket leder till ökad spridning av det egna innehållet och ett förlorat momentum för motståndarna.

Lula-kampanjens digitala strategi handlade dock inte bara om digital närvaro, utan också om att stötta upp ”kampen om gatorna”. Genom Lulas armé kunde kampanjen förvisso effektivt organisera sig online, men den möjliggjorde också spridning av tips, argument och talepunkter för att bemöta osäkra väljare ansikte mot ansikte. Till skillnad från hur högern typiskt sett organiserar sig digitalt fanns det här en tanke om att det digitala kampanjarbetet också skulle leda till praktiskt valarbete IRL.

En av de viktigaste lärdomarna från kampanjen, även den hämtad från insikter om hur sociala medier-algoritmer fungerar och vilket innehåll de premierar, är inställningen att inte interagera med politiska motståndare online:

jag vill ge ett tips som visade sig vara det mest användbara: IGNORERA HÖGERN!! om dom kommer med falska anklagelser, låt dom snacka. fall inte för rage-baiting¹, det boostar bara deras inlägg till er och andra vänsterpersoner. fokusera på att boosta de saker som är bra för er och dåliga för dem.

Att bemöta anklagelser och argumentera på motståndarens egna inlägg och sidor är exempel på beteenden som bara tjänar motståndarens egna syften, eftersom det ger spridning för dennes narrativ. Ju mer kommentarer, interaktioner och svar som högern får på sina arenor, desto mer stärks deras kontroll över narrativet.

Här har Lula-kampanjen lyckats mobilisera kring något som få andra vill kännas vid – att faktagranskningar i ett större perspektiv inte tjänar det syfte vi gärna hade velat, och att de tvärtom riskerar att leda till ökad spridning av falska påståenden och högernarrativ. Lösningen tycks vara enkel. Istället för att faktagranska: ignorera. Istället för att bemöta deras anklagelser: stötta det innehåll som stärker din kandidat eller ditt parti. Istället för att försvara: gå till angrepp. Istället för att tjura ihop: sprid hopp.

Folkets MIK?

Lärdomarna från Lula-kampanjen skulle framöver kunna ge oss pusselbitar till hur problemet med fake news och faktagranskningar egentligen ska lösas. En del av svaret är att det behövs något nytt, ett ”folkets MIK”, ett perspektiv som handlar om mer än att bara navigera informationslandskapet eller se på medan andra utformar det.

Det digitala landskapet är utan tvekan en sfär som högern länge har haft makten över. Det är till viss del logiskt: sociala medier har ett individualistiskt imperativ som spelar den nyliberala högern i händerna, och så länge som detta inte möts av organiserade insatser från vänster kommer det också att förbli så. Det brasilianska exemplet, här omsatt i folkets MIK, visar att det är möjligt att vända på förhållandena. Ur det här perspektivet handlar inte MIK om individuella kompetenser, utan om kollektiva erfarenheter omsatta i gemensam handling. Tricket är att sluta agera som individer.

Folkets MIK tar avstamp i förståelsen av de massmediala och digitala plattformarnas ägandeförhållanden samt deras tekniska funktioner. Det första steget för att bryta sig loss från gladiatorkampen är nämligen inte att möta kejsaren i en saklig debatt om sakernas tillstånd, utan att förstå hur gladiatorarenan är uppbygd och utnyttja dess mekanismer till vår fördel. Vi vill inte slåss som villebråd eller för underhållning; vi vill storma läktaren och kortsluta spektaklet.

För att kunna förverkliga folkets MIK behövs dock helt andra värderingar än det liberala idealet om den upplyste, isolerade och passiva medborgaren. Denne individ, som står för sig själv och gör egna val utan koppling till andra, kan inte på egen hand åstadkomma något av värde för vår sak mot desinformation eller mot högerpropaganda. Folkets MIK grundar sig snarare i ett solidariskt ideal om folklig makt och en förståelse av att all kommunikation kan utgöra propaganda. Och det är deltagandet i propagandastriden, inte källkritiken eller sökandet efter ”sanningen” bakom lögnen, som avgör vem som går vinnande ur kampen mellan världsbilderna.

Slutligen: framgångsrika kommunikationsstrategier är inte det enda som krävs för att vinna val eller få politiskt inflytande. Man måste också ha verkliga, konkreta förslag och en politik som går att ta på. I fallet med valet i Brasilien handlade det bland annat om avgiftsfri kollektivtrafik, ökad tillgång till välfärd och sänkt arbetstid. Frågor som direkt påverkar miljontals människors liv. Tänk om vi skulle prova det även i Sverige?

Fotnoter:

1. rage-baiting: Ett internetfenomen och en metod för att få reaktioner och spridning på nätet. Genom att säga saker som provocerar kan man få andra att interagera med ens innehåll. Ibland görs detta enbart för provokationens egen skull, andra gånger med ett mer utstuderat syfte. ↩︎