”Avkoloniseringen är skapandet av nya människor”, var några av de första orden jag uppfattade när jag något försenad smet in i stora salen på Hägerstensåsens medborgarhus. När jag kom dit pågick redan programpunkten med rubriken ”Om en värld där Palestina är fritt”, med deltagare från den propalestinska rörelsen; ett samtal där Mellanöstern och avkolonisering stod i fokus. Helgen 22 och 23 november organiserade Kollektivet Jordens Fördöma en ny typ av konferens i Hägerstensåsen, där frågor om kolonialismens verkningar globalt och i Sverige diskuterades: Antikolonialt Forum – Frantz Fanon 100 år. Döpt efter den franske psykiatern och filosofen Frantz Fanon, vars namn ofta nämns i sammanhang av antiimperialistisk debatt, och vars tänkande inramade hela helgen.

Forumet hör till en av de mest levande konferenser jag besökt, med fullsatt aula, småbarnsfamiljer och ständigt puttrande folkkök serverat av det sociala centret Solidaria. För ovanlighetens skull var detta också en konferens utan parallella programpunkter, vilket förstärkte känslan av ett enda gemensamt fokus. Kanske var det detta upplägg som ingav känslan av att frågorna som diskuterades liksom angick alla i rummet. Men kanske påverkades upplevelsen också av de dagsaktuella och historiska frågor som diskuterades: israeliskt våld i Palestina, svenskars delaktighet i kung Leopolds Kongo, övergreppen i adoptionsindustrin, och alla de sätt på vilket kolonialismen gör sig påmind i relationen mellan människor även i Sverige. Tanken om avkolonisering som ett sätt att skapa en ny människa är lockande – det handlar om praktisk antirasism och om historisk och ekonomisk rättvisa. Men det går också att vända på tanken: kolonialismen i sig handlade ju om västerlandets underkuvande och skapande av nya människor – vare sig den tankens praktik har utspelat sig i Centralafrika, Sápmi eller i svenska förorter.

Dessa frågor stöttes under två fullbokade dagar, med deltagare från en stor bredd av antikoloniala och socialistiska rörelser, och nästan alltid av de personer som själva var subjekt för de frågor som diskuterades. Samiska aktivister och akademiker, klimataktivister, jurister, bibliotekarier, adopterade svenskar liksom organisatörer från det muslimska civilsamhället, från Palestinarörelsen och svenska förorter. Att sammanfatta alla dessa diskussioner på något rimligt sätt är såklart omöjligt. Istället kommer vi här att göra några nedslag i intressanta teman som diskuterades under forumets två fullmatade dagar: attackerna mot civilsamhället, kriminaliseringen av förorten och språket som maktmedel i relation till kolonialismen.

1. Attacker mot civilsamhället

I diskussionspunkten om ”Utmattningens politik”, modererad av Erik Lindman Mata från Clarté, med deltagande från Gabná sameby i Kiruna och det muslimska civilsamhället, lyfte Mona Nechma de muslimska minoriteternas utsatthet i samhället. Hon pratade om den situation som muslimer i Sverige idag lever under och hur de inte åtnjuter samma skydd som Sveriges officiella nationella minoriteter. Det skydd som kommer med nationell minoritetsstatus är förvisso tveeggat, eftersom det fokuserar helt på kultur och språk, och väldigt lite på rent materiella frågor som landägande (som i fallet med samer, tornedalingar och Sápmi). Samtidigt finns där en sårbarhet för icke erkända minoriteter som muslimer, vilka utsätts för rasism i vardagen och genom politiska kampanjer.

Ett exempel är frågan om Ibn Rushd, det muslimska studieförbund som tvingades lägga ned 2024 efter att ha blivit av med sitt ekonomiska stöd. Nedläggningen föregicks av en långdragen kampanj mot förbundet, där de pekades ut som demokratiskt tvivelaktiga och misstänkliggjordes som agenter för Muslimska brödraskapet. Även om enskilda tvivelaktiga incidenter har förekommit hos förbundets samarbetspartners så levde de verkliga förhållanden inom Ibn Rushd inte upp till ryktena om den internationella muslimska konspiration som påstods ligga bakom förbundet, men det spelade i slutändan liten roll.¹ Ibn Rushd förlorade sitt stöd inte på grund av dessa anklagelser, utan på grund av påstådd brist på kapacitet att upprätthålla god verksamhet. Ett utlåtande som alltså fastställdes i samma anda som man absolut satte spiken i kistan för all möjlighet att bedriva studieverksamhet i såväl Ibn Rushd som Kulturens Bildningsverksamhet – två förbund som fick lägga ned så snart Tidöregeringen verkställt sin politik.

Ibn Rushd utgör ett exempel på hur utmattningens politik kan användas för att slå ned mot såväl minoriteter som samhällsliv i allmänhet. Muslimer specifikt, men också folkbildningen överlag, utsätts för olika typer av kontrollåtgärder, vilket i fallet med muslimska minoriteter leder till att man, för att låna Mona Nechmas ord, ”granskar sönder” deras organisationer. Effekten av detta blir inte, som man kanske hade velat tänka, att muslimer eller andra invandrare därmed kan organisera sig mer effektivt och demokratiskt, utan att de effektivt utesluts från de infrastrukturer som vi normalt sett ser som utmärkande för svensk demokrati, såsom folkrörelser, folkbildning och egenmakt genom organisering.

Bibliotek i Samhälle har tidigare uppmärksammat de pågående nedskärningarna mot studieförbunden. Dessa nedskärningar pågår parallellt med en generell nedmontering av den muslimska organiseringen, vilken i sig pekar mot en oroväckande insikt: att muslimer i allt större grad inte kan anses inkluderas i offentlighetens föreställning om det demokratiska samhället. Sverige har idag två kristna studieförbund men anses inte ha plats för något muslimskt sådant, och det finns heller ingen garanti för hur länge övriga studieförbund kommer kunna fortsätta med sina samhällsbärande verksamheter.

2. Kriminalisering av förorten

Frågan om kriminalitet upptar allt mer utrymme i offentlig debatt och uppskattas vara en av de viktigaste frågorna inför det kommande valet 2026. Med ”kriminalitet” åsyftas inte vilken typ av brottslighet som helst, utan specifikt gängkriminalitet – ett omtvistad begrepp som i den samtidspolitiska diskursen alltmer har kommit att beteckna de andra. Frågan ses inte främst som ett socialt problem, utan omvandlas i offentlig debatt till en synonym till invandringsfrågan.

Kriminologen Leandro Schclarek Mulinari föreläste på forumet om ”Fanon och antirasistisk kriminologi”, ett föredrag som fokuserade på just diskursen kring kriminalitet och de repressiva politiska program som byggs upp kring frågan. Europa kan ur ett fanonskt perspektiv sägas lida av en sorts hat- och syndabockskomplex. Det är således ingen slump att sociala problem blir mer synliga i samhällsdebatten i nästan samma takt som civilsamhälle och välfärd monteras ned: europeisk högerpolitik måste söka syndabockar utanför de egna politiska projekten. Svarta, bruna och invandrade människor har under lång tid utsatts för denna typ av projektion och gjorts till objekt för skräck utifrån den europeiska blicken. Tidigare skedde denna projicering i en kolonial kontext av erövring, där rädslan för de ociviliserade barbaren motiverade alla typer av brott, stöld och våld.

Idag ser vi en fortsättning på denna fobiska relation till den andre, främlingen, i relationen till platserna där invandrare i stor grad lever och bor. Främlingen är idag förortsbon – en klass av invånare som ses som synonym med invandrare, kriminella och våldsverkare. Människor som härstammar från länder som tidigare koloniserats eller utsatts för invasioner av Västländer, inklusive svensk militär, lever idag i de områden vi känner som förorter, där deras barn i stor utsträckning utsätts för hemska och märkliga övergrepp. Vittnesmålen om repressionen är tyvärr många. En deltagare i en av programpunkterna berättar om hur hennes barn har lämnats på en avlägsen plats av ordningsvakter, utan möjlighet att ta sig hem på egen hand. I ett annat fall får vi höra om ungdomar på köpcenter som bedöms ha varit stökiga och högljudda, vilket resulterat i att de bemöts av fysiskt tvång och våld av ordningsvakter. Dessa vittnesmål är tyvärr inte ovanliga, utan hör till vardagen för många människor i svenska förorter och utgör exempel på rasism i händerna på utövare av statligt våldsmonopol. Ett våldsmonopol som inte bara är benäget till rasistiska övergrepp utan också i allt större grad militariseras med tyngre beväpning och mer omfattande polisiära befogenheter.

Barn som knappt är tonåringar tvingas växa upp alltför snabbt, då de av polis och ordningsmakt inte betraktas som barn utan som vuxna individer som ska kunna ställas till svars även för brott som begås emot dem själva – inklusive grooming till kriminalitet. Aktuella förslag om sänkningar av straffmyndighetsåldern till 13 år står som tydliga exempel på detta. Barn som på många bibliotek inte ens tillåts skaffa lånekort på egen hand ska enligt dessa förslag nu plötsligt anses kunna ta konsekvenserna för brott som de luras eller tvingas till att utföra.

3. Språk som maktmedel

Att språkbruket fyller en viktig funktion för genomförandet av allt från social nedmontering till kriminalisering av förorten framgår kanske av ovanstående anteckningar. Företeelsen med adultification, ”vuxengörande” på svenska, ringar in en av dessa aspekter. Genom att tala om svarta och andra rasifierade ungdomar på ett visst sätt berövas de på möjligheten att framstå som barn i allmänhetens ögon – och därmed kan sänkningar av straffmyndighetsåldern också framstå som rimliga och rationella förslag.

I ett samtal under titeln ”Språk som förtryck och motstånd” samlades Judith Kiros, Niko Erfani och Balsam Karam, modererade av Ryan Haile, för att bolla vidare andra aspekter av språk: språken och modersmålen under kolonialism och exil. Vid flera tillfällen diskuterades språket som maktmedel, något som sällan framstår så tydligt som i relationen mellan ursprungsfolk och minoriteter å ena sidan och staten och majoritetssamhället å andra sidan.

Den kurdiske författaren Musa Anter tillskrivs ofta ett bevingat citat på ämnet: ”Om mitt modersmål skakar grundvalarna för din stat så innebär det troligen att du byggde din stat på mitt land.”² Just den kurdiska erfarenheten utgör ett tydligt exempel på hur användbart språket kan vara för att utöva makt, och hur farligt det kan anses vara när språket används för att skapa självmedvetande och agens. Musa Anter själv mördades av den turkiska militära underrättelsetjänsten JITEM, och idag utgörs många av de politiska fångarna i Iran av lärare som fängslats för att ha lärt ut kurdiska i skolan. Rätten till det egna språket är en av de frågor som väckte och under flera decennier har drivit kurdernas frihetskamp, just eftersom deras språk undertryckts i statens strävan efter nationell enhet.

Dessa perspektiv på språkets farlighet kopplades i samtalet till urfolkens erfarenheter av kulturell utradering. Urfolksspråk är särskilt utsatta för angrepp, eftersom dessa språk ofta har en direkt koppling till platsen som kolonisatörerna vill erövra. Radera språket och kulturen, så raderar du även förhållandet mellan folk och land; en teknik för erövring som använts i vitt skilda koloniala situationer, från Mellanöstern, Asien och Afrika till Amerika och Norden.

Samtalet kom även in på frågan om språk i exil och svårigheterna att hålla liv i modersmål under förhållanden som präglas av kolonisering. Att leva i exil innebär alltid en anpassning och i länder som Sverige även ett starkt tryck på assimilering, där förväntan på att lära sig tala och skriva svenska är stor. Det räcker oftast inte med att bara lära sig språket, det ska också talas på rätt sätt, med rätt grammatiska struktur, gärna utan brytning, även när detta inte är nödvändigt för att göra sig förstådd. Men diskussionen kom även in på andra aspekter, som möjligheten att bruka språket för att själv vinna inflytande. Den som bemästrar språket kan i någon mån själv avgöra hur det ska användas och kanske introducera helt nya begrepp och företeelser.

Att vara med och avgöra vad som kan sägas samt hur öppnar i sin tur upp fönster till inflytande. Språket har enligt bibliska analogier skapat världen – och kan även bidra till att förändra den.

1. Att det idag alls går att sprida dylika konspirationsteorier – om minoriteter och deras påstådda internationella konspirationer för att infiltrera främmande länder – fördjupar vi oss för tillfället inte i, men här finns det troligen flera historiska och samtida paralleller att dra lärdom av. ↩︎
2. “If my mother tongue is shaking the foundations of your state, it probably means that you built your state on my land” ↩︎