Rapport från ett palestinskt kulturcenter

Vi kliver in från regnet utanför och hela huset bokstavligen vibrerar. Vi befinner oss i Hägerstensåsens medborgarhus och vibrationerna kommer från Klubb 65 i husets stora sal, en dansklubb organiserad av PRO, tonsatt med dansbandsmusik.

Vi är dock inte här för Klubb 65, eller efterföljande dansträning och folkmusik, utan för att lyssna på ett speciellt vittnesmål från Palestina. Det är i medborgarhusets bibliotek vi samlas, och det är gästen Ibrahim Jammal som står i centrum för oss denna kväll.

Ibrahim anlände några dagar tidigare, efter en flygning från Amman, via Paris. Vi mötte upp honom på flygplatsen efter några timmars ängslan – skulle han verkligen komma fram, eller kunde han ha stoppats i någon checkpoint? – men när han väl dök upp lättade spänningen. Vi möttes då av ett ganska så trött och slitet ansikte, och tänkte att det kunde bero på den långa resan. Till viss del stämde det nog.

Men allteftersom Ibrahims vistelse i Stockholm fortgår, och vi får lyssna på hans berättelser från Västbanken, inser vi att en stor del av den trötthet han bär på beror på annat än enbart en flygresa. Det är utmattningen hos en trebarnsfar vi ser; hos en palestinsk organisatör bakom två kulturhus; och hos överlevaren som börjar tappa hoppet.

Mer än bara överlevnad

När Ibrahim Jammal var sjutton år gammal genomborrades han och hans vänner av israeliska kulor utanför Balatalägret. Två av hans vänner avled. Ibrahim träffades i magen och i armen. Han spenderade tre månader på intensiven, på gränsen mellan liv och död. Under denna tid hann han dödförklaras flera gånger. Hans namn ropades ut i moskén. Hans bild trycktes som martyrbild. Men han överlevde.

Många år senare är han organisatör och styrelseledamot på kulturhuset Yafa Cultural Center och i det nyuppstartade Childhood and Tolerance Center, i samma läger där han var nära att förlora livet. Balatalägret är ett permanent flyktingläger precis i utkanten av staden Nablus, i norra Västbanken. Det grundades, liksom många andra flyktingläger, som ett tillfälligt tältläger för palestinska flyktingar efter nakban, den etniska rensningen i och med staten Israels grundande. Tältlägret bytte form i och med att flyktingarna krävde bättre bostäder, och något som mest liknar en extremt trångbodd förstad av betong och sten kom att växa fram.

I Balata samlades flyktingar från Jaffa, den historiska stad som idag utgör del av Tel-Aviv. Det är också härifrån Yafa Cultural Center hämtat sitt namn – namnet på den plats som man, för att låna Ibrahims ord, “drömmer om att en dag få återvända till.” Drömmen om att återvända är ett bärande tema i historien om de palestinska flyktingarna, något som de bär med sig genom hela livet och i kampen för nationella rättigheter. Samtidigt utgör YCC och de verksamheter som Ibrahim deltar i konkreta exempel på avsevärt mer vardagliga företeelser: strävan efter bildning och kultur, att bli hela människor och att föra vidare sin kunskap till andra.

Ibrahim berättar under sin vistelse i Stockholm om den stora bredden av kulturhusens verksamheter. YCC är ett social center i ordets sanna innebörd. Här bedrivs dans- och teaterverksamhet, det anordnas verkstäder, pyssel och scoutverksamhet. Ibrahim har själv varit drivande i centrets biblioteksverksamhet, där man bland annat har bedrivit läsverksamhet. YCC har fokus på kvinnor, barn och unga, eftersom dessa tillhör de mest utsatta grupperna i lägret och i Palestina. “Kvinnorna är våra mödrar och systrar”, säger Ibrahim, och understryker hur viktiga kvinnorna är för verksamheten på kulturhuset.

På YCC kompletterar man även det allmänna skolsystemets bristfälliga utbud, brister som uppstår inte på grund av inkompetens, utan för att det är för dyrt att låta eleverna gå i skolan mer än tre-fyra dagar i veckan. Centret har under många år bedrivit kurser inom språk: franska- och engelskautbildning, med stöd från bland annat engelska, norska och amerikanska institutioner. Det arbetet har kunnat fortgå så länge som det har funnits bistånd utifrån.

Men många av centrets verksamheter har de senaste åren blivit kraftigt beskurna eller avbrutna. Man är i stort sett beroende av ekonomiskt stöd utifrån – den lokala ekonomin är i konstant kris, med skyhög arbetslöshet och höga livskostnader. Samverkan med yttre aktörer, genom utländskt bistånd och ideellt arbete, har således varit helt centralt. I och med covid-19-pandemin kom dock dessa förhållanden att radikalt förändras. Många av centrets samarbetspartners avbröt sina engagemang i YCC utan att återuppta dem efter pandemins slut.

Samtidigt vittnar ideella organisationer om att de statliga bistånden i flera länder har stoppats eller omdirigerats, vilket i sin tur gjort det svårt att upprätthålla ett effektivt arbete på plats i Balata. Språkkurserna har försvunnit och YCC:s gäststuga för besökare i lägret har tvingats stänga. YCC och Childhood and Tolerance Center saknar finansiering, och organisationerna de vanligen samverkat med saknar också finansiering.

En traumatiserande miljö

Under sitt besök i Stockholm deltar Ibrahim i tre öppna möten, och mötet i Hägerstensåsens medborgarhus är det andra i ordningen. Han vittnar under dessa tillfällen om såväl sitt eget liv som den trängda situation som palestinierna befinner sig i. Ofta är de två nära sammankopplade.

Ibrahim berättar under sina föredrag i Stockholm om sin uppväxt i Balata och om den tidiga förlusten av modern. Han visar oss en bild av modern med en liten Ibrahim i famnen – kanske tre-fyra år gammal. Några år senare, vid sex års ålder, skulle han få se sin mor misshandlas av israeliska soldater, bland annat genom att hälla kokande mat över henne. Misshandeln ledde till hennes död, och minnet har satt djupa spår. Som minne betraktat är det ett svårt trauma, men det är heller inte ett undantag för livet i Balata.

Personalen på kulturhuset tar med sig dokument från organisationen hem, för att de inte ska riskera att beslagtas under någon av arméns razzior

Lägret har sedan 1980-talet varit en viktig plats för det palestinska folkets intifador, upproren mot den israeliska ockupationen, som central skådeplats för både första och andra intifadan. Den israeliska armén genomför regelbundet razzior och militära operationer inne i Balata. “Varje dag”, kommenterar Ibrahim, när vi frågar honom hur ofta det sker. Trakasserier och våld är vardag. Ibrahim berättar att personalen på kulturhuset YCC tar med sig dokument från organisationen hem, för att de inte ska riskera att beslagtas under någon av arméns razzior.

Vad är det för dokument YCC har tillgång till, som den israeliska armén kan vilja beslagta? Troligen ingenting av större värde för Israel. Kanske kan några av dessa papper ha att göra med en annan av YCC:s viktigaste verksamheter: psykisk vård och terapi av traumatiserade ungdomar. När Ibrahim berättar om den här delen av YCC:s arbete låter det nästan som ett omöjligt uppdrag.

YCC förser hundratals barn med psykologiskt stöd av olika slag, och behoven är troligen mycket större än så. Det lever tusentals barn i Balata, barn som regelbundet utsätts för hot och våld. De lever under mycket otrygga förhållanden, med vetskapen om att nästa razzia kan inträffa när som helst. Barn och unga som, liksom Ibrahim själv, direkt eller indirekt har utsatts för våldet och som riskerar att ärras för livet om de inte får hjälp. Ibrahim berättar att det psykologiska stödet ges först till individer, till enskilda barn som utreds och tar emot det stöd som organisationen kan ge dem. Om det enskilda barnet visar sig svara positivt på denna behandling kan man sedan gå vidare och placera barnet i gruppterapi tillsammans med andra barn.

Hopp och förtvivlan och tillbaka igen

Allt eftersom berättelserna broderas ut och vi får insikt i Ibrahims och Balatalägrets historier, får vi också en djupare förståelse för den utmattning som vår gäst tycks bära på. Kan man beskriva arbetet med traumatiserade barn i lägret som något annat är ett Sisyfosarbete? Med sina ständigt nya trauman, ständigt nya liv att lappa ihop. Skadorna och arbetet tycks sakna ände.

Samtidigt är den ekonomiska situationen förkrossande: YCC saknar den finansiering man behöver, eftersom den lokala ekonomin är för svag och för att man måste förlita sig på utomstående aktörers anslag och goda vilja. Kulturhuset utgör på många sätt en oas för humanism i det annars så utsatta lägret. Det handlar inte bara om att hjälpa barn genom skolan eller att övervinna trauman, utan också om att sprida bildning, lära sig att koda och att lära sig om naturen.

Utöver ekonomin finns det ännu en avgörande faktor som hela tiden pressar människorna i lägret och över hela Västbanken: den ständigt utökade israeliska kontrollen över territoriet. Det bor redan över 720 000 illegala bosättare på Västbanken, inklusive östra Jerusalem, och nya bosättningar godkänns dagligen. Det är en ständigt pågående expansion, och det förklarar också en av de saker som Ibrahim lyfter och oroar sig över: att Balata ska upplösas av den israeliska armén och att flyktingarna ska pressas ut ur Palestina, till närliggande länder eller till Europa. Han berättar om oron över att tvingas leva som ständiga flyktingar, liksom många av de palestinier som flytt till Europa och Sverige efter att ha levt som flyktingar i Libanon eller Syrien, och som fördrivits av nya massakrer och krig.

Utsikterna för fred tycks inte vara särskilt goda. Ändå är det svårt att inte känna hopp när Ibrahim börjar prata om möjligheterna att samverka, genom nätverk av svenska kulturföreningar och organisationer. Kanske kan vi hjälpa till att ordna en turné åt ett dabkedanslag? “De skulle kunna uppträda här”, säger vi entusiastiskt. Kanske kan palestinska dansare få inta scenen efter en eftermiddag av PRO-dans på det lokala medborgarhuset? Vi tillåter oss att drömma tillsammans med våra palestinska vänner, och börjar genast att planera för framtiden.

Och givetvis: nästa gång vi ses hoppas vi att det är vi som får hälsa på er, i Balata.

---

Donationer: Det är möjligt att göra donationer till YCC och Childhood and Tolerance Center via Ibrahims egen insamling på GoFundMe. Du hittar insamligen här: gofundme.com