Eugenik, teknikoptimism och Silicon Valleys framväxt

Silicon Valley är ett namn på en plats och ett begrepp i vår samtida mytologi. Det har betecknat allt från framstegsdrömmar och teknikoptimism till en allt starkare teknologisk oligarki. I denna inläggsserie på två delar beskriver den tyska tidskriften Wildcat ursprunget till ett av vår tids viktigaste maktcentra.

Donald Trumps återkomst till makten kom kanske inte som en överraskning för de flesta, men hans allians med amerikanska teknikjättar innebar åtminstone ett brott med tidigare rörelser inom den amerikanska eliten och har på kort tid förändrat förutsättningarna för internationellt samarbete. 

Silicon Valley har länge varit en plats som associerats med amerikansk teknikutveckling och vänsterpolitik, vars ledarskap i varierande grad har stöttat det demokratiska partiets liberala inriktning. Donald Trumps tredje valkampanj och hans tillträde till presidentposten har dock avslöjat en annan sida hos denna elit, och har krattat manegen för en ny typ av oligarki vid presidentens sida. Ledarna för jättar som Amazon, Google och Meta ärade Trump vid tillträdet som president, och redan under valkampanjen åtnjöt han stödet från Tesla-ägaren Elon Musk – vilket snart kom att utvecklas till ett djupgående och turbulent politiskt samarbete.

Men hur blev Silicon Valley den plats av teknisk och innovativ koncentration, med en historia av allt från rasbiologi och våldsam utsugning av arbetskraft, till utveckling av persondatorer och långdistansmissiler? I denna första del ges en historisk introduktion till platsen och personerna som gjort Silicon Valley till ett begrepp, från spekulativ kapitalism till Intels uppgång och fall. Berättelsen börjar i Palo Alto, den lilla bosättarstaden i norra Silicon Valley som huserar det prestigefulla Stanford University.

---

Leland Stanford flydde från sina arbetare till Palo Alto, Elon Musk vill åka till Mars

Palo Alto var Silicon Valleys födelseplats och är idag även dess huvudstad; Hewlett-Packard, Oracle, Cisco, Facebook, Instagram, Google, AMD, SanDisk, Adobe, Symantec, Yahoo, eBay, Nvidia och många andra så kallade ”techföretag” kommer härifrån. I sin bok Palo Alto berättar Malcolm Harris historien om amerikansk kapitalism genom denna lilla stad med 68 000 invånare i Santa Clara Valley, dess geografiska namn. 

Varje ny generation av äventyrare i Palo Alto har presenterat sig som ”pionjärer” på jakt efter en nystart. De refererar med denna term till markernas historiska erövringar av ranchägare, till den massiva markförstörelsen som orsakades av människor under guldruschen (deras hydrauliska gruvdrift var en föregångare till fracking), samt den rasifierade exploateringen i järnvägsbyggandet, i gruvorna och i jordbruket. Faktum är att det finns en röd tråd som löper från de ”tidiga pionjärerna” till de tidiga datorchipfabrikerna och start-up-bolagen: Palo Alto har upprepade gånger lyckats ändra spelets regler för att hålla liv i ett mycket gammalt privilegiesystem.

Palo Alto står för en spekulativ kapitalism, alltid på gränsen till bedrägeri, och för en exploatering som vill rentvå sig eftersom den utelämnar de exploaterade från det allmänna synfältet, ibland till andra sidan av världen. Silicon Valley i sin tur utgör en större sammanslutning som domineras främst av Stanford University och riskkapitalister.

Stanford: från bosättare till vapenindustrier

De första västerländska bosättarna i området massakrerade ursprungsbefolkningens buffelhjordar för att svälta ut dem och tvinga de infödda invånarna från marken; inom 20 år hade prospektörerna¹ mördat 80 procent av de ursprungliga invånarna. I och med grundandet av den federala staten Kalifornien blev folkmord således officiell policy: ”Vi måste förvänta oss att ett utrotningskrig mellan raserna kommer att fortsätta att föras tills den indianska rasen är helt utrotad.” Detta enligt, Peter Hardeman Burnett, den första guvernören, vid i ett tal till Kaliforniens lagstiftande församling. 

I Kalifornien blev begreppet ”vithet” institutionellt meningsfullt för första gången i historien. Till skillnad från östkusten beviljades italienare, irländare, tyskar, schweizare och portugiser lika rättigheter och kunde med lätthet få mark och jobb. De infödda invånarna, chicanos, och senare kineser, japaner, filippiner, punjabis och afroamerikaner nekades däremot detta. Som en annan guvernör i Kalifornien sa om kinesiska invandrare: ”Det kan inte råda någon tvekan om att närvaron bland oss av ett förnedrat och distinkt folk måste utöva ett skadligt inflytande på den överlägsna rasen” – den guvernören var Leland Stanford.

Byggandet av den transkontinentala järnvägen hade gjort honom till järnvägsmiljonär. Flyende från de fattiga massorna i San Francisco, vilka hatade honom, flyttade han till sitt storgods precis bredvid San Francisco i den lilla staden Palo Alto. Han grundade där senare ett universitet, Leland Stanford Jr. University, som idag utgör den viktigaste utbildningsplatsen för internetföretagen. Dess första president var David Starr Jordan, en entusiastisk rasbiolog som intresserade sig särskilt för ”nationens blod” och ”rasernas degeneration” och ville skapa en ny, föryngrad typ av människa i Kalifornien: entreprenöriell, öppen för världen, allierad med toppmodern teknik.

Än idag domineras Silicon Valley av barnbarnen till dessa ”värdebildare av humankapital” som fantiserade om att avla överlägsna människor. Bland de ”kaliforniska ingenjörer” som satte sitt kunnande i tjänst hos gruvkonglomeraten, järnvägen, marknadspekulanterna och senare vapenindustrin, fanns den framtida amerikanska presidenten och Stanford-examinerade Herbert Hoover. Hoover var en anhängare av rörelsen för effektivisering och taylorism; han blev själv mycket rik genom att implementera raslig uppdelningen av arbetarklassen i gruvindustrin, vilket hade testats så framgångsrikt i Kalifornien, för att sättas i bruk i de brittiska kolonierna världen över. Han donerade genom sina stora rikedomar systematiskt till Stanford University, vilka han hade att tacka för sin egen framgång och vars utveckling han påverkade med sina donationer. Bill Gates är ett extremt exempel på samma tendens, men han är alltså långt ifrån den första som på detta vis har demonstrerat inflytandet från miljardärsstiftelser.

Som livsmedelsadministratör under president Woodrow Wilson genomförde Hoover matransonering 1917 (därav termen to hooverize, ”att hooverisera”). År 1920 blev han handelsminister. I denna roll främjade han radio- och flygindustrierna, som båda gynnade regionen kring San Francisco, känt som San Fransisco Bay Area. Han tjänstgjorde som USA:s president från 1929 till 1933 och är mest känd för sina drastiska ekonomiska åtstramningsåtgärder. År 1922 publicerade Hoover sin essä American Individualism, där han propagerade för de privata företagens överlägsenhet i USA över ”europeisk kapitalism och kommunism.”

Vapenindustrin (inklusive marinen och flygvapnet) förde med sig storskalig invandring till Los Angeles och Bay Area. Under andra världskriget etablerade sig flera flygbolag i området kring regionens centrala militära flygfält, inklusive Lockheed, och dessa företag kom att fungera som en språngbräda för högteknologisk industri. Under kalla kriget lanserade den amerikanska regeringen en omfattande handlingsplan för forskningsfinansiering. Försvarsindustrin, som hade utgjort stöttepelare för Palo Alto sedan 1950-talet, byggde komponenter för en ny typ av krig: halvledare² och annan högteknologi för arsenalen av absolut förstörelse. Stanfords administrativa chef, Fred Terman, skapade en ”teknikpark” och de många innovativa företag som etablerade sig där arbetade bland annat med interkontinentala missiler och liknande projekt. År 1965 var Pentagon köpare av 70 procent av de mikroelektroniska komponenter som där producerades.

En annan viktig person för koncentrationen av datorindustrin i Silicon Valley var William B. Shockley, son till en annan historisk Stanford-personlighet (Shockley Sr. var nära associerad med Hoover). År 1956 grundade han det första företaget i området för produktion av halvledare, och som utvecklade elektroniska komponenter baserade på halvledarmaterialet kisel som vanligtvis används idag, vilket gav Silicon Valley sitt namn.³ Shockley, tyrannisk och även han rasbiolog, skrämde bort all sin personal; de unga män som frigjorde sig från hans inflytande blev de första grundarna av Silicon Valley. En av dem var Gordon Moore, som introduceras närmare nedan.

Riskkapital i Silicon Valley

Stanford hade blivit extremt rik genom något som nu kallas riskkapitalinvestering. Dessa riskkapitalister fortsätter att skriva Silicon Valleys historia än idag, och de har påverkat hur vi lever och arbetar ännu mer än Google och andra bolag. Ju fler Palo Alto-uppfinningar som blev symboler för innovation, desto mer kom riskkapitalisterna att bestämma vad som förstås som framgång i allmänhetens ögon. Under lång tid var dessa aktörer mindre synliga än de högteknologiska företag de kontrollerade, men detta har förändrats med den senare framväxande ”Paypal-maffian.”

För denna typ av ledning är ”konkurrens och dominans, exploatering och uteslutning, minoritetsstyre och klasshat (…) inte problem, utan själva syftet med kapitalistisk teknologi. (…) Detta var Jordans plan, Hoovers plan, Shockleys plan, och idag är det Peter Thiels plan.”⁴ Riskkapitalister som Thiel anlitar själva inga stora arbetsstyrkor, men däremot investeringsanalytiker, programmerare och team av mjukvaruingenjörer. Företagen som de investerar i håller också vanligtvis ett avstånd till exploateringen av mervärde från den stora arbetsstyrkan genom att använda underleverantörer och under-underleverantörer. Apple är ett typiskt exempel på detta: designat i Silicon Valley, producerat i Asien.

Spekulativt kapital och ”framsteg”

År 1957 sa åtta ingenjörer upp sig från Shockley – inklusive Robert Noyce och Gordon Moore – och grundade sitt eget företag, Fairchild Semiconductor. Sherman Mills Fairchild från Fairchild Camera and Instruments tillhandahöll 1,5 miljoner dollar i startfinansiering.

År 1958 lyckades Robert Noyce producera den första så kallade monolitiska integrerade kretsen – IC eller ”chipp.” Denna uppfinning baserades huvudsakligen på den teknik, utvecklad av Fairchild, som för första gången tillät flera transistorer, dioder och resistorer att placeras på ett kiselunderlag, och som senare fick namnet (dator)chipp. År 1965 nåddes en annan milstolpe: den första operationsförstärkaren som tillverkades helt inom ett hölje, med integrerade kretsar och kisel som halvledarmaterial.

År 1968 lämnade Moore och Noyce företaget och grundade Intel – Integrated Electronics. I juli 1969 lanserade Intel den första 64-bitars SRAM-chippen på marknaden. I oktober 1970, inom hälften av den tid som ursprungligen uppskattades, lanserades den första ”till stor del integrerade” DRAM-minnesmodulen.

Under lång tid kunde Intel använda ”Moores lag” för att kontrollera teknikutvecklingen

År 1965 lovade Gordon Moore ”lägre kostnader och snabbare omsättning” i ett tre och en halv sidor långt brev till investerarna i Fairchild Semiconductor – brevet var nätt och jämnt förklätt som en forskningsartikel.⁵ Det innehöll två illustrationer och en ganska löjlig, serietidningaktig teckning, med djärva påståenden, det vanliga vetenskapsspråket, lysande förutsägelser (vissa av dem blev sanna, vissa var långt ifrån rätt) och naturligtvis hans ”observation” att datorkraften per chipp fördubblas varje år. Han ville lugna investerare som kände sig osäkra eftersom Fairchild Semiconductors precis hade förlorat många kompetenta ingenjörer. När han gjorde sin observation till en ”lag” tio år senare – nu som chef för Intel – fördubblade Moore intervallet till 24 månader.⁶ Under lång tid kunde Intel använda ”Moores lag” för att kontrollera teknikutveckling, industriella investeringsbeslut och statliga subventionsprogram.

Inledningsvis dominerade Intel marknaden med chippet ”Intel 8008”, släppt 1972. Det förblev under lång tid industristandard och användes i stor utsträckning i kassaregister, trafikljus, bankterminaler, vågsystem, kontrollsystem, och även i kryssningsmissiler. Motorola kunde hålla jämna steg med Intel under en tid, särskilt på hemmadator- och Apple-datormarknaden. Men 1974 släppte Intel 8080, processorn som gjorde hemmadatorer och CP/M-operativsystem populärt. Det användes också i mikrodatorn Altair 8800, som lanserades 1975 som ett $395-paket (cirka $2000 i dagens köpkraft); en TV-apparat fungerade som skärm, och ljudkassetter användes för lagring. Apple 1 kom 1976, följt av Commodore PET 1977. År 1977 kom Apple II: med 8-bitars Apple Bus-system, åtta fria platser, ett ”öppet system” (alla väsentliga designdetaljer var publika). Det fanns många videospel och mjukvara för Apple II; det var mycket viktigt för den amerikanska BBS-scenen. ⁷

Persondatorn var ett helt nytt koncept, och datorn var inte längre en inmatningskonsol i ett nätverkssystem, utan en separat, fritt programmerbar maskin. När det gäller resursförbrukning var det ett ganska tokigt koncept men det vann under årtiondena mark, liknande hur bilen över tid vann över kollektivtrafiken.

Wintel – de djävulska siamesiska tvillingarna

Efterföljaren till 8080, Intel 8086, släpptes 1978 och var den första 16-bitarsprocessorn. 8088 följde 1979 som en 16-bitarsprocessor med en 8-bitars databuss för att möjliggöra billiga kringutrustningar. Det var då IBM, världens ledande datortillverkare, kom in i bilden. I början av 1980 gav IBM utvecklaren Bill Lowe i uppdrag att utveckla en ”persondator”. Lowe valde detta ändamål Intel 8088, vilket lade grunden för Intels uppgång till att bli världens största chipproducent; i perioder har uppemot 85 procent av PC-processorerna kommit från Intel.

IBM producerade också en andra monopolist. Operativsystemet för den nya PC:n skulle nämligen inte skrivas av IBM-ingenjörer. Bill Gates, som då var 25 år gammal, tog tillfället i akt – trots att han faktiskt inte hade ett operativsystem. Istället köpte han Tim Patersons Quick and Dirty Operating System QDOS för $50,000 och licensierade det till IBM som PC-DOS 1.0. Gates verkliga kupp var dock att han behöll rättigheterna till DOS och kunde därmed förvandla sitt företag Microsoft till en global mjukvarujätte med MS-DOS. DOS blev sedan industristandard.

Den 12 augusti 1981 presenterade IBM IBM PC 5150, utvecklad i största hemlighet, i New York. Datorn var en besvikelse: chippet var inte tillräckligt kraftfullt för en anständig grafikdisplay och DOS kritiserades som en svag mjukvaruarkitektur. Men kalkylprogrammet Lotus 1-2-3 för IBM PC kunde utföra mer komplexa beräkningsmodeller än Apple II och trängde ut konkurrensen från kontoren. Gates insåg värdet i detta och gjorde sig till slut till monopolist med kalkylprogrammet Excel.

När PC:n på 1980-talet blev en massprodukt talades det återigen om en mjukvarukris. Dubbelt så mycket pengar investerades i underhåll av mjukvara som i dess utveckling. ”Quick and dirty” hade sitt pris – och det var de andra fick betala det. Windows 3.x baserades på denna devis, var också ”marknadsdominerande” och inte ett dugg bättre. På 90-talet steg underhålls- och servicekostnaderna återigen med 30 procent.

Under dessa årtionden utvecklade Intel och Microsoft ett symbiotiskt partnerskap som i branschen kallades “Wintel.” Varje ny version av Windows krävde bättre chipp. Än idag utnyttjar Microsoft sin monopolställning och tvingar användare att köpa ny hårdvara och nya datorer vid uppgradering till Windows 11 – även där det inte är nödvändigt.

Intel var också en pionjär inom övervakningsteknik. År 1999 avslöjades det att de första Pentium III-processorerna var utrustade med en globalt unik ”processor-ID” som kunde läsas av mjukvara. Intel utsattes för tryck från allmänheten och avskaffade snart Intel processor-ID:n som standard. Men sedan 2008 har alla chipsets för Intel-processorer varit utrustade med Intel Management Engine. Det är ett autonomt subsystem baserat på Minix som tillåter administratörer att kringgå operativsystemet och få full åtkomst till datorn, även när den är avstängd.

IT-bubblan 2000 och den globala krisen 2008 drabbade Intel hårt och dessutom missade Intel övergången till smarttelefoner. År 2013 byttes så ledningen ut. Men det uppstod återkommande problem i produktionen och förseningar i lanseringen av nya chippmodeller. År 2017 drog Intel sig ur tävlingen om allt mindre teknologinoder. Taiwanesiska TSMC:s och Samsungs fabriker hade överträffat Intel. ”Moores lag” var nu officiellt död.

Produktionen förblev en flaskhals för Intel. Företaget lyckades inte heller dra nytta av den ännu pågående AI-boomen, men förblev fortsatt skickliga på att säkra statliga stöd. Pat Gelsinger tog 2021 över som VD och kampanjade för miljarder i statligt ekonomiskt stöd både i Europa och USA. Intel mottar enligt Chips and Science Act ensamt nästan 20 miljarder dollar i subventioner och lån. Ytterligare tio miljarder i subventioner utlovades av den tyska regeringen för en fabrik i Magdeburg, pengar avledda från ”klimatfonden” och som om genomfört skulle ha motsvarat tre miljoner euro per planerat jobb! Men nu kommer det inte att hända.

Under 2024 förlorade Intels aktie cirka 60 procent av sitt värde; i augusti sjönk den med 26 procent på en enda dag. Intel gjorde den största kvartalsförlusten i företagets historia, på 16,6 miljarder dollar. Efter att han hade sagt upp 15 procent av arbetsstyrkan och stängt fabrikerna i Magdeburg i september, drabbade det till slut Gelsinger själv i början av december och han avsattes. Redan innan dess hade Microsoft börjat utveckla företaget Qualcomm till en konkurrent till Intel. Slutet på Moores lag – slutet på Wintel.

I denna kris tog företaget skydd under det militärindustriella komplexets vingar: Intel ska ta emot upp till tre miljarder dollar från den US-amerikanska militärens Secure Enclave-program, för utvecklingen av en inhemsk chipproduktion. Även EU kan glömma målet med European Chips Act, som antogs 2023 för att öka Europas marknadsandel av global datorchipproduktion till tjugo procent – och vars syfte var att bli oberoende av halvledarproduktion i Sydostasien.

---

I nästa del av denna serie får vi ta del av bakgrunden till nuvarande AI-trend och vad för teknisk och politisk bakgrund den vilar på. Hur kommer det sig att en liten klick aktörer har kunnat få så stort inflytande? Vilka är de? Och vad är det för ideologi som driver dem? Läs Palo Alto till Mars? – del 2 här.

Fotnoter

1. Prospektörer: personer som sysslar med guldgruvdrift ↩︎
2. Halvledare är viktiga material och komponenter för produktion av elektroniska apparater och används i allt från radioapparater och lampor till solceller och datorer. ↩︎
3. Silicon, från latinets silicum, översätts på svenska till kisel, och är inte detsamma som konstmaterialet silikon. En direktöversättning av Silicon Valley skulle således vara Kiseldalen. Övers. anm. ↩︎
4. Malcolm Harris (2023). Palo Alto – A History of California, Capitalism, and the World. ↩︎
5. Gordon E. Moore (1965). The experts look ahead – Cramming more components onto integrated circuits. IEEE Xplore. Länk: ResearchGate. ↩︎
6. A conversation with Gordon Moore: Moore’s Law (1975). Länk: Excerpts from A Conversation with Gordon Moore: Moore’s Law, Intel. ↩︎
7. Bulletin Board System – på svenska känt som elektronisk anslagstavla. Programvara som tillåter att användare kopplar upp sig för att till exempel skicka och ta emot meddelanden eller kopiera kod. ↩︎