Nu har det lilla som var biblioteksanknutet på mässan packat ihop och överlåtit scener och seminarierum till andra aktörer. Bara två små bokbussar står fortfarande kvar framför mässan. Hoppas de väcker intresse, men förstår inte riktigt vad en kommun får ut av att visa upp sin bokbuss här. Det är ju inte längre en biblioteksmässa utan en marknad för böcker och en massa annat. Men nog borde till ex Internationella biblioteket och Världslitteraturhuset ha passat på att visa upp sig på den del av Globala torget som handlar om ”världslitteratur”. Men kanske har man inte så mycket att erbjuda efter alla nedskärningar? Nere på mässgolvet i barn-och skolavdelningen fanns det enda ”mångspråkiga” jag lyckades hitta. Det var förskolorna i Mölndal som visa hur man erbjuder böcker på alla de språk barnen talar. Känns som detta med att satsa på det egna språket har kommit helt i skymundan nu när allt ska koncentreras på att alla ska läsa och tala svenska. Tanken att flerspråkighet är en tillgång både för individen och samhället tycks ha glömts bort.

Seminariedelen och mångfalden av scenprogram är det fantastiska med mässan, alla dessa samtal, alla dessa författare, det går bara att ta till sig en minimal bråkdel och man anar ibland inte vad som döljer sig bakom en rubrik. Dagens första för min del hade titeln ”Fina lilla krumulur, jag vill aldrig bliva stur” välkänt citat från Pippi Långstrump. Kjell Westö, Mark Levengood och Anna Takanen med moderator Henrik Huldén förde ett svindlande samtal om att på grund av olika familjeproblem tidigt tvingas bli vuxen. Det blev 45 minuter med ömsom djupaste allvar och smittande skratt, mycket personligt och mer allmänna reflektioner, kan inte refereras men kommer nog på SVT Play så småningom. Man enades till sist om att man är mer barnslig som vuxen än man haft möjlighet att vara som barn och kanske blev man egentligen inte vuxen förrän i femtioårsåldern. Viktigt att aldrig sluta leka sa dessa kloka personer som alla jobbar med att leka dvs gå in i olika roller.

Svenska kyrkan hade som vanligt ett mycket ambitiöst scenprogram och jag råkade precis gå förbi när en av mina favoritförfattare Sami Said intervjuades om sin senaste bok Satansviskningar, måste läsas och nog borde denne lågmälde förunderlige författare bli nästa person in i Svenska Akademin.
På frågan om varför Satansviskningar utspelas i en öken var svarat att utan tomhet finns ingen frihet.

Sedan direkt över till ”Älskade hatade medelklass” Utgångspunkten var en ny bok av Lovisa Boström, Medelklassen. 200 år i samhällets mitt. 65 procnt av Sveriges befolkning säger sig tillhöra medelklassen som är svår att definiera och består att människor med vitt skilda liv och åsikter vilket också framgick av panelens olika inlägg som inte finns utrymme att återge här. Vad jag tog till mig var statsvetaren Niklas Altermarks analys och slutsats. Detta att socialdemokraterna lyckades skapa en allians mellan arbetarklassen och medelklassen var en förutsättning för tillkomsten av välfärdssamhället men att man sedan har byggd mer på medelklassen där många strävar uppåt och nu med högersvängen har det istället skapats en allians mellan delar av medelklassen och den ekonomiska eliten. Detta leder till en alltmer missnöjd och frustrerad småborgerlighet som kan bli en stark politisk och farlig kraft. Det sades inte rent ut men för mig är det SD och nu närmar sig såväl de övriga Tidöpartierna och socialdemokraterna SD för att få del av kakan.
Detta för direkt över till seminariet ”Ett år med Tidöpartierna”. Detta liksom flera andra seminarier anordnades av Timbro och Katalys tillsammans. Detta är väldigt bra arrangemang då det leder till lågmälda eftertänksamma samtal istället för den vanliga politiska pajkastningen som t ex SVT gärna ägnar sig åt. Här var det vänstersidan som ansåg att det är uppenbart att det är Åkesson som styr och har fått full pott i Tidöavtalet, medan de borgerliga såg att det är Kristersson som styr men med viss påverkan från SD, men ingen trodde att regeringen skulle falla utan de kommer att sitta till nästa val.

Dagens sista seminarium hade rubriken ”Vad är det för problem med Somalitown?” Utgångspunkten var en bok av Mauricio Rojas om seperatism i det svenska samhället, dvs att grupper skapar ett parallellt samhälle där andra lagar och värderingar gäller. Boken kommer säkert att väcka debatt inte bara på detta seminarium. Alla var något så när överens om verklighetsbeskrivningen men inte om hur vi hamna här och vad som bör göras. Leonidas Aretakis och Ann-Sofi Hermanssom var tydliga med att som nu dra ner på skola, social mm i dessa områdn istället för att satsa är katstrofalt och alla tyckte att folk själva måste ta tag i saken och organisera sig och för detta behövs mötesplatser och just dem har man ju lagt ner. Då tänkte jag bibliotek i samhälle och gick hem.

Ingrid Atlestam