I diskussionen om bibliotekens profilinköp (t ex Malmös och Göteborgs) har många kloka ord sagts. Bl a är Mats Söderlund inne på någonting väsentligt när han skriver:

(…) T.ex. vilka riktlinjer har AdLibris? Hur följs deras uppdrag upp? Hur utvärderas det och utifrån vilka parametrar i så fall. Jag uppfattar det som att Inga Lundén mf.l. har en uppriktig ambition att exponera mer litteratur, öka bredden, mångfalden och utlåningen. Men är fler utlån den enda framgångsfaktorn? Finns det andra värden? Jag tror att det finns en ganska lång önskelista på vad biblioteken skall göra och vad de skall stå för (…)

Rasmus Fleischer undrar vad som skulle kunna hända om mer kontroversiella böcker efterfrågades i lika hög grad. Ett aktuellt exempel är boken som går under titeln ”Tyskland avskaffar sig självt”, som mig veterligen dock inte översatts till svenska, men redan är både omskriven och något efterfrågad. Man kan också tänka sig mer historiska exempel som genererar frågor, inte helt enkla att besvara, om vad bibliotekens mediebestånd ska utgöras av och vad som är bibliotekens uppgift. Jag såg en affisch en gång med bilder på ett antal kontroversiella böcker genom tiderna, med texten ”Läs allt men tänk själv”. På Bis seminarium på bokmässan berättade Göran Greider om en bibliotekarie som i hans barndom hade vägrat att låna ut Mein Kampf till honom. Händelsen blev istället en början på en lång tid av intellektuellt utbyte mellan honom och bibliotekarien. Greider ville gärna se bibliotek som ett ställe där man mötte intellektuellt motstånd.

Där någonstans hamnar vi i någonting avgörande (utan att nu för den skull ta ställning till om bibliotekarien gjorde rätt eller fel när denne hindrade en låntagare att låna). Biblioteken ska utmana intellektuellt, inte enbart följa eller försöka förutspå efterfrågan. Ibland hävdas det att det mest demokratiska är att i stor utsträckning köpa in på användarnas/låntagarnas önskningar. Jag tycker inte att det är så enkelt, bland annat eftersom det ofta är samma – biblioteksvana – personer som återkommer med inköpsförslag.

Visst har många bibliotek medier som kan liknas vid ”mjölk”. Det finns romaner och deckare (och någon gång ibland en enstaka fackbok) som utan att vara skrivna av Läckberg eller Mankell eller andra storsäljare, ändå kan liknas vid mjölk. Inte för att de är sämre eller bättre, utan för att de är sådana som bibliotekarierna på ett aktuellt bibliotek av erfarenhet vet kommer att efterfrågas. Jag tror att bibliotek i bl a dessa fall kan ha nytta av profilköp. Men – det finns många men här – lämpligheten med profilinköp beror förstås bl a på lokalsamhället som biblioteket verkar i, dess målgrupper, dess storlek osv. Att mer eller mindre göra sig beroende av ett visst företag kan inte vara sunt. Viktigt också hur stor andel av inköpen som görs genom profilinköp. Kan 60% vara ”mjölk”? Rimligen inte. Men, med en mängd reservationer i bakhuvudet, i stort och på sikt tar det tid att beställa mjölken också, och förhoppningsvis kan bibliotekarierna ägna denna alltför dyrbara tid åt mer kreativa och mindre rutinartade uppgifter. Då är förstås också förutsättningen att personalstyrkan inte skärs ned med argumenten att biblioteket ändå fungerar, att det ändå har sina basvaror och sina stamkunder.

För jag tror att något av det mest centrala i den här diskussionen är vad biblioteket ska vara och hur vi ska mäta det. Sedan många år tillbaka har det skurits och sparats på bibliotek, filialer har lagts ned och personal har fått gå. I jakten på legitimitet mäts ständigt antal utlån och besök, siffror att visa upp för politiker. Kvalitet däremot, det tar tid och energi. Det ger inte nödvändigtvis bättre statistik för biblioteken. Det kan till och med vara så att t ex antalet lån och besök minskar när ett bibliotek börjar jobba mer kvalitetsinriktat.

Johanna Dalmalm