Söndag 8 augusti är Annika Östberg sommarpratare i P1. Hennes medverkan har varit föremål för en hetlevrad debatt, på DN:s nätupplaga finns 604 inlägg om Annika Östberg, många djupt hatiska. Hon kallas där allmänt för ”trippelmördaren”.
Jag har svårt att förstå hatet. Har man tillbringat 28 år i ett amerikanskt fängelse har man nog något att berätta.

Annika Östberg har själv inte mördat någon. Svårt drogberoende och under inflytande av en våldsam pojkvän medverkade hon till att han sköt två personer i Los Angeles 1982, varav en polis. I Sverige hade hon fått ett straff på några års fängelse, för medhjälp till dråp alt. mord, men hon hade olyckan att dådet utfördes i hämndens boning USA, ett av dom få länder där döds-
straff fortfarande används regelmässigt.
Det stod tidigt klart att hon inte var någon återfallsförbrytare. I TV-inslag framstår hon som intelligent och balanserad, empatisk, varm och känslig, och en person som kommit tillrätta med sig själv och sina problem. Hon har bett om förlåtelse för sitt brott hundratals gånger och tillbringat större delen av sitt liv i fängelse. I media (bl.a. i Aftonbladet) har hon jämförts med polismördarna, nazisten Tony Olsson och legosoldaten Jackie Arklöv. Jag tycker sådana jämförelser är nonsens.
Jag tycker hon är värd min beundran, inte för sitt brott (som hon straffats för, hårdare än någon annan svensk tror jag), utan för det sätt på vilket hon kommit tillrätta med sig själv. Nelson Mandela, som jag också beundrar, har väl isåfall säkert lika många mord på sitt samvete som Östberg. Är det åter en genus- och klassfråga? Men inte minst beundrar jag båda för att de verkar ha den goda gåvan att kunna förlåta. Jag kommer absolut att lyssna med stort intresse 8 augusti.
Mats Myrstener
se länken http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=3713759