Ska bibliotekarier kalla sig bibliotekarier i framtiden eller bör de kalla sig något helt annat som exempelvis informationsarkitekter, mediaförmedlare, informationsguider eller varför inte informationsstrukturerare? Ja, listan på förslag till alternativa beteckningar kan ökas på och göras lång efter fantasi och behag.
I ett inlägg på BIBLIST här om dagen ställde Socialstyrelsens bibliotek frågan om det fanns en bättre beteckning för yrkestiteln än bibliotekarie. Man menade att det var en smula missvisande att kalla sig bibliotekarie eftersom dessa, åtminstone på Socialstyrelsens bibliotek, inte i någon större utsträckning längre arbetar med traditionella böcker och tidskrifter i pappersform. Och visst kan man dela deras undran över om det traditionella biblioteksarbetet har en plats i det moderna, globaliserade och webbaserade samhället?
Men om vi för ett ögonblick gör en historisk betraktelse över vårt mångtusenåriga yrke framkommer det snart att vad ett bibliotek innehåller, hur det används och hur dess innehåll är strukturerat under årens lopp förändrats en hel del, men ändå är förunderligt detsamma. På babyloniernas tid, för så där en 5-6000 år sedan handlade det om kilskrift på lertavlor. Flyttar vi fram tiden några tusen år består biblioteken mestadels av papyrusrullar på egyptiska, grekiska och latin, och ytterligare något årtusende framåt är biblioteken, som då ofta finns i klostren, fyllda av vackra handskrifter på pergament. När sedan biblioteken börjar fungera som en slags informationscentraler för allmänheten, tryckt eller digitalt, är vi framme i vår egen tid.
Men en röd tråd går dock att skönja genom den långa bibliotekshistoriken. Funktionen att förvalta och göra information och kulturarv tillgängligt, antingen för en utvald elit eller för en bred allmänhet.
Så, vart vill jag då komma med detta resonemang? Kanske är yrkesbeteckningen att vara eller icke vara ”bibliotekarie” egentligen mer en fråga om vår professions dåliga självkänsla idag än om titelns egentliga innehåll. Som jag uppfattar det, och då tänker jag främst på den långa debatt på BIBLIST som förekom detta inlägg, handlar det nu inte bara om hur bibliotekarier bör klä sig utan också om vilka associationer ordet bibliotek och bibliotekarie signalerar. Undertonen i ett flertal av inläggen var ungefär att den gamla benämningen ”bibliotekarie” åsyftar någon som bara ägnar sig åt böcker, inte minst skönlitteratur. Dessutom bär de ofta koftor och foträta tofflor.
Hur missvisande vore det inte om dessa av kritikerna kallade, halvfossila varelser – bibliotekarier med tofflor alltså – av den breda allmänheten som vi skall betjäna, av ett beklagligt misstag skulle kunna förväxlas med den mer framåt och ”moderna” delen av yrkeskåren, de som är informationskompetenta specialister som jobbar med webb och allehanda elektroniska dokument, som aldrig läser skönlitteratur, och som framför allt har hängt med i utvecklingen och klär sig mer utmanande och ”stylat”?
Idag är det första Advent och det får mig att tänka på att det i år är femtio år sedan den första kvinnan blev vigd till präst i vårt land. En het fråga för såväl kyrka som riksdag idag är vigsel av samkönade par. Trots alla dessa minst sagt radikala förändringar inom den svenska kyrkan under de senaste femtio åren kallar sig dock prästerna fortfarande för präster. Kanske skulle en bättre titel, ”mer i tiden”, vara ”jämställda religionsförmedlare och/eller religionsinformatörer”?
Annsofi Lindberg,
Bibliotekarie vid Röda korsets högskola, Stockholm