Om du frågar ett bibliotek

Att ”vistas på bibliotek utan tillstånd” är en omöjlig fras eftersom alla är välkomna. Det är vår husgrund – ta bort den och vi rasar.

Vår livsluft är att mänskligheten inte kan delas upp.

Inte mellan människa vars integritet vi kränker och människa vars integritet vi inte kränker. Vi sysslar förvisso med informationsutbyte men av den antifascistiska sorten.

Inte mellan människa som får korsa gränser och människa som inte får korsa gränser. Gränsen är sedan länge nådd för hur mycket rasism vi kan hantera.

Inte mellan människa som har tillstånd att ingå i vår föreställda gemenskap och människa som inte har tillstånd att ingå i vår föreställda gemenskap. (Vi kan däremot tipsa om en roman som heter Tillstånd av Axel Lindén. Fler borde likt författaren spendera tid i skogen med myggen och civilisationskritiken.)

Det finns inga ord som ”effektivt återvändandearbete” hos oss. Hyllorna vägrar ta emot dem.

Informationsplikt känner vi gentemot politiker som inte fattar att poesi inte är en lyx utan ”a vital necessity of our existence”, som Audre Lorde skrev i Your silence will not protect you.

Den enda olovliga vistelse vi känner till är när vuxna tar över barnavdelningen med tjat och gnäll.

Vi tycker att verkställighet är ett otillgängligt ord. Vi har lärt oss att det är bättre att säga vad man menar så alla kan förstå. Och då låter det inte längre så bra: ”Skicka människor i döden.”

Vi kan inte se att bibliotekslagen påbjuder oss att skicka människor i döden. Ingen utredning kan lura vår läsförståelse att så är fallet. (Förtydligande till er som balanserar vid stupet långt ut till höger: vi kommer inte skicka människor i döden även om ni ändrar lagen.)

Ett ömmande värde vi tycker är förbisett är att ge ansvariga politiker basal bildning i kulturens roll i samhället:

• kulturen måste vara fri
• det vill säga fri från marknadskrafter och klåfingriga politiker
• och eftersom kultur är en ofrånkomlig del av mänskligheten måste människor vara fria
• det vill säga alla människor

Vad gäller andra ömmande värden har vi bara en sak att säga: Man kan inte tvinga människor att röra sig som skuggor genom 98 procent av samhället. Vi kommer skugga er tills ni abdikerar och förpassar angiverilagen till sopkärlet med texten ”högerns alla snedsteg i den tid då vi som minst behövde dem”.

Karin Råghall bor och arbetar som bibliotekarie i Västerbotten.