
Kommer vi alla att bli arbetslösa?
Med Marx i automatiseringsdebatten
Av: Eric Fleischmann
För tio år sedan kablades det ut nyheter om ny lastbilsteknik från Volvo, som snart – sades det – skulle komma att göra alla lastbilsförare arbetslösa. Den tekniken har till dags dato inte förverkligats, men dess tanke står som exempel på en samtid där diskussioner om automatisering och arbetslöshet har fått ta en allt större plats i ekonomisk debatt. Inte minst företagsledare talar sig varma om möjligheten att automatisera bort mänskligt arbete, och många andra har följt i deras spår. Men hur ligger det till: behöver vi vara rädda för automatisering? Och hur ser i sådana fall hotet ut?
Automatisering – att minska eller avskaffa mänsklig delaktighet i processer och förfaranden – har varit en fråga för ekonomisk debatt ända sedan den industriella revolutionen. Tvisten i diskussionen har i generella drag handlat om huruvida automatisering kommer att leda till massarbetslöshet eller ej. Efter att ha erkänt men överkommit det primitivistiska perspektivet har under 1900‑ och 2000‑talen två läger bildats, även om idéerna bakom dem har funnits länge.
På den ena sidan står de som tror att teknologisk utveckling aldrig har och därför aldrig kommer att leda till den massarbetslöshet som teknopessimister föreställer sig. Deras led representeras ofta av professionella ekonomer samt högertyckare och centristiska libertarianer. Som Murray N. Rothbard formulerar det i Science, Technology, and Government:
Vem blev ersatt av grävmaskinen? Hur många miljoner dikesgrävare är nu utan arbete på grund av den? Var är de miljarder arbetslösa som påstås ha skapats av att människans packdjur ersattes av vagn och lastbil? Om doktrinen om teknologisk arbetslöshet är korrekt, var är nu dessa?
Det finns utan tvekan historiska exempel där rädslan för teknologiskt föranledd arbetslöshet visade sig vara obefogad. Vetenskapsjournalisten Ronald Bailey, för Reason Magazine, pekar på ett flertal exempel i sin artikel “Are Robots Going to Steal Our Jobs?”. Dessa sträcker sig från drottning Elizabeths vägran att bevilja ett patent för stickningsmaskinen1 1589 av rädsla för att den skulle beröva arbetare deras sysselsättning, till 1800‑talets ludditer som krossade industriella vävmaskiner för att skydda sina levebröd.2 Som Bailey påpekar var dessa panikartade reaktioner troligen överdrivna, eftersom den totala sysselsättningen idag fortfarande är stark.
Universell basinkomst och Marx
Den motsatta gruppen i den pågående debatten består av de som tror att automatisering de facto kommer att leda till massarbetslöshet. Intressant nog är några av de mest högljudda förespråkarna för detta synsätt i samtiden inte ludditer eller ekonomiskt konservativa, utan snarare teknologer och Silicon Valley‑typer som själva driver framåt teknikutvecklingen i snabb takt. Microsoft‑grundaren Bill Gates har tidigare föreslagit att beskatta företag som använder robotar, för att bromsa automatiseringen och rikta resurser mot andra yrken. Det mest kända förslaget till lösning på robotarnas övertagande av arbetskraften är införandet av en universell basinkomst (UBI). Zoltan Istvan – grundare av United States Transhumanist Party och tidigare presidentkandidat – liksom Elon Musk, chef för SpaceX, Tesla, Neuralink och PayPal – har båda i perioder diskuterat UBI som åtgärd i ljuset av storskalig automatisering. (Elon Musk har sedan originalpubliceringen av den här texten fortsatt att tala om UBI som en oundviklig konsekvens av automatisering, och menar bland annat att UBI kan vara av ondo för människors vilja att delta i produktion. Övers. anm.). Idén med UBI är att en stor del av befolkningen riskerar att bli arbetslös, och att staten då också bör ersätta den förlorade inkomst som idag huvudsakligen genereras genom arbete.
Det perspektiv som båda dessa läger verkar förbise har redan funnits i nästan 200 år. Det har haft en grundläggande påverkan på den moderna världen men som i stor utsträckning har lämnat huvudfåran av samhällsdebatten, förutom i enstaka kommentarer från den ovan nämnda herr Musk. Och det är det marxistiska synsättet. Utan att falla i historisk determinism finns det viktiga insikter att hämta från Karl Marx historiska materialism. I Filosofins elände observerar Marx att ”[de] sociala förhållandena är intimt förknippade med produktivkrafterna” och att ”samma människor som utformar de sociala förhållandena i överensstämmelse med sitt materiella produktionssätt utformar också principerna, idéerna, kategorierna i enlighet med sina samhälleliga förhållanden.” Hans poäng är att samhällen struktureras av sina materiella förhållanden, av vilka det är som äger produktionsmedlen.
Dessutom säger Marx i förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin att ”[s]umman av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet.” I fallet med samtida automatisering är det tydligt att robotarna utgör produktionsmedlen, och ur ett marxistiskt influerat perspektiv är problemet med dessa maskiner inte främst sysselsättning, utan makt.
Makten över framtiden
Även om automatiseringen inte skulle orsaka massarbetslöshet – men kanske ännu mer om den gör det – kommer den att leda till framväxten av nya sociala relationer och fördjupande av gamla sociala klyftor. De som har större tillgång till dessa teknologier kommer kunna omforma världen ekonomiskt, politiskt, socialt och juridiskt, till nackdel för dem som saknar sådan tillgång. Det kan förväntas att många kan utestängas från ägandet genom stärkande av immateriella rättigheter och andra statskapitalistiska åtgärder. Det spelar ingen roll om universell basinkomst införs, för även med den köpkraft som detta innebär måste människor spendera pengar på fysiska varor i ett samhälle definierat av krafter i händerna på ett krympande antal kapitalister.
Detta är naturligtvis inte en ny eller särskilt banbrytande social kritik – vill man läsa mer kan man med fördel kika på professor Adrian Smiths idéer kring post‑automatisering – men det är viktigt att försöka föra in denna kritik i den moderna debatten. Mainstreamvänstern kommer sannolikt inte att göra det, då den verkar ha glömt bort verklig materiell samhällsförändring till förmån för nyliberalism som maskeras som social rättvisa. Till sist känns det nödvändigt att nämna Norbert Wiener (1894-1964) – MIT‑professor, matematiker och cybernetikens fader. I sin bok The Human Use of Human Beings skriver han att den verkliga faran med automatisering är ”att maskiner, i sig själva hjälplösa, kan användas av en människa eller en grupp människor för att öka sin kontroll över resten av mänskligheten.” (Egen översättning). Även om Wiener inte var marxist är just denna andemening eftersträvansvärd när man lägger till Marx i debatten om automatisering.Det centrala problemet är alltså inte huruvida automatiseringen kommer att orsaka massarbetslöshet, eller om en universell basinkomst bör införas – även om dessa frågor förstås är viktiga att ta i beaktande. Det potentiella hot som automatisering för med sig kretsar snarare kring maktrelationer och kontroll. Frågan som måste ställas är: Vem kommer att äga framtiden?
Denna text publicerades ursprungligen på C4SS.org i oktober 2018 och hämtades via The Anarchist Library. Ingen copyright.

Lämna en kommentar