Dröm om delning i Hyllie

En samhällsplanerares anteckningar om biblioteket i peak oil-staden.

Jag har under det senaste året bott i en liten ort på landsbygden. Under ett bygdeföreningsmöte diskuterades behovet av att bygga en beredskapsbyggnad i anslutning till bygdegården för att bättre kunna hantera “en till stormen Gudrun”. Jag insåg att jag inte visste var jag skulle vända mig vid en liknande krissituation hemma i Malmö. Det enda stället jag kunde komma på var mitt stadsdelsbibliotek.

Bibliotekarier är ofta en av de första yrkesgrupper som märker av större samhällsförändringar. Debra J. Slone beskriver detta närmare i en artikel från 2010, om bibliotekens roll i samhället post peak-oil. Vare sig det handlar om att hantera sviterna efter ekonomiska kriser, eller att anpassa sina samlingar för att möta demografiska och språkliga förändringar, märks förändringarna snabbt av i bibliotekens vardag. Det kan handla om stora eller små förändringar, i attityder eller i samhället. Hur det står färre och färre bilar på bibliotekets parkering medan allt fler personer frågar om cykelställ och busstidtabeller. Fler frågor om böcker om självförsörjning. Fler som använder datorerna. Biblioteket får allt fler uppgifter att lösa och visar ständigt att de är en integral och nödvändig del av infrastrukturen och samhällsplaneringen.

I svallvågorna från pandemin, den pågående klimatkrisen och det nuvarande ekonomiska tillståndet är den fysiska samhällsplaneringen ett mer akut problem än någonsin tidigare. Gamla ideal har blivit nutidens problem, bilismen har format och deformerat städerna.

Kriserna i staden

Kriser kan ibland avslöja bortträngda brister och problem i samhället, och så skedde även i Malmö. Särskilt en händelse under pandemin gav oss insyn i ett sådant Malmöproblem, då väktare fick sättas in för att kontrollera antalet besökare i Bokskogen utanför staden för att minska risken för smittspridning. Malmöborna sökte sig nämligen en masse till Bokskogen, eftersom det är ett av få grönområden i närheten av staden, som kunde erbjuda friluftsaktiviteter under tider av isolering. En anledning till att detta behov uppstod var att Malmö lider stor brist på grönytor. Lärdomen av dessa händelser skulle kunna vara att det behövs mer grönyta per capita för att klara en liknande situation igen.

En annan kris, som är ännu pågående, är bostadsbristen. Hyreslägenheter har gått från att vara något man hyr och sedan lämnar tillbaka,till att kommodifieras på internationella marknader . Detta  den grad att det nu finns tillräckligt många hyresbostäder för att täcka behoven i Malmö, men de nybyggda är för dyra och står därför tomma. Slutsatsen här är att bostadsbristen inte har blivit löst och att hyrorna i nybyggnation måste sänkas. 

Idag pratar kommuner mer och mer om en socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbar stadsutveckling, med visioner om en bilfri innerstad, fler mötesplatser, större energieffektivitet och så vidare. I praktiken används dock ofta dessa ord för att legitimera en ohållbar stadsutveckling. Förväntningar på konstant tillväxt ger oss istället, som konsekvens av ekonomiska krav, en oåterkallelig förlust av jordbruksmark, minskad tillgång till grönytor och dyra, opraktiska hyreslägenheter. Vår tids ideal är motsägelsefulla.

En ambassad i Hyllie

Ett exempel på denna typ av motsägelsefulla samhällsplanering är stadsdelen Hyllie i Malmö. För bara omkring tjugo år sedan var Hyllie åkermark med ett ufoliknande vattentorn som enda kännetecken för området, och utöver det några gårdar och en mölla. Sedan byggdes ett shoppingcentrum, en arena och en mängd kontorsbyggnader. På senare år har även bostadsområden tillkommit till denna stadsdel. På Malmö stads hemsida beskrivs området såhär:

“Hyllie är stadsdelen som binder ihop södra Malmö med den skånska slätten. Från bördig närmast obebyggd åkermark har stadsdelen vuxit snabbt till att bli en tätbebyggd plats med stort klimatfokus.” 

Citatet ger sken av att Hyllie har förtätats – snarare än att det är en del av stadsutbredningen (på engelska urban sprawl) – och att hållbarheten har ökat, som om det inte vore mer klimatsmart att låta jordbruksmarken vara. Hyllie har byggts på jungfrulig jordbruksmark av världsklass, som vid krissituation är ovärderlig när det kommer till inhemsk matproduktion. Stadsdelen är idag ett av Malmös mest hyperkommersialiserade områden, vars syfte att byggas var för att ge mer yta för konsumtion, arbete och upplevelser snarare än för att möta bostadsbristen i staden. 

Trots att jag bott i Malmö hela mitt liv har jag knappt varit i Hyllie. Det har helt enkelt inte funnits något som dragit mig dit – tills nu.

Trots att jag bott i Malmö hela mitt liv har jag knappt varit i Hyllie. Det har helt enkelt inte funnits något som dragit mig dit – tills nu. Under 2024 invigdes Hyllies bibliotek och under 2025 ska Dawit Isaak-biblioteket, som tidigare huserat i Malmö stadsarkivs lokal vid Möllevångstorget, flytta dit. Dawit Isaak-biblioteket är ett bibliotek för yttrandefrihet som fokuserar på böcker och annan media som förbjudits, censurerats eller begränsats runt om i världen. Biblioteket ska nu få större yta i det nya biblioteket på Hyllie. Jag måste motvilligt erkänna att jag nu vill och kommer att besöka Hyllie.

Hyllies biblioteket ligger i ett av totalt sju hus som tillsammans kallas för Embassy of Sharing och som beskrivs som “ett unikt stadsbyggnadsprojekt (…) som byggs med höga hållbarhetsambitioner och ett nytänk kring delningsekonomi, inkludering och innovation.” I husen ska det enligt Malmö stad finnas bostäder, kontor, startup-miljöer, småindustrier, cykelkafé samt basarer. Projektledaren vid kulturförvaltningen på Malmö stad beskriver projektet: 

“– Hyllie är en vit fläck på bibliotekskartan och det vill vi åtgärda. Att det byggs ett nytt område med Embassy of Sharings profil passar som hand i handske för oss på biblioteken. (…). Hyllie är en växande stadsdel och här behövs också öppna och trygga icke-kommersiella mötesplatser för alla. Biblioteket är en viktig lokal mötesplats som skapar trygghet och attraktivitet i lokalsamhället.” 

Citatet sätter fingret på Hyllies inbyggda problematik – att Hyllie är en peak oil-stadsdel som på många sätt byggts efter sin tid. Ett tecken på detta är att bygglovet till shoppingcentret gavs 2008, under den globala recessionen och den därefter allt tilltagande “shoppingcentrumsdöden” (på engelska mall death). Området beskrivs på stadens hemsida som lyckat, men samtidigt beskrivs konceptbyggnaderna där biblioteket huserar som en oas, där man kan koppla av från stadsdelens konsumistiska stress.

En bygdegård i varje stadsdel

I Hyllies och i princip alla stadsdelar är det, utöver parker och gator, bara på bibliotek där personer kan mötas utan att utbyta varor och tjänster för pengar. Att ha ett bibliotek i närheten av bostaden kan på flera sätt påverka en persons konsumtionsvanor. Utöver att man avgiftsfritt kan låna böcker, filmer eller en slagborr (som på Garaget i stadsdelen Sofielund), erbjuder biblioteket tjänster som gör att gemene man till exempel aldrig behöver köpa en skrivare (som ändå aldrig funkar). Det blir möjligt att ta del av språkkaféer, föreläsningar och studieplatser – gratis.

I Malmö finns det cirka 360 000 invånare och 14 bibliotek. Det blir ungefär 25 000 personer per bibliotek. Jag är inte bra på matte men min slutsats är att det behövs fler bibliotek, men även andra funktioner som bygger på gemenskap, jämlik tillgång till information och delningsekonomi för att tillgodose hela befolkningen, både nu och vid kris. I den lilla småländska orten jag har bott i under året var detta frågeställningar som det arbetades med konstant. 

I Debora J. Slones artikel, som sammanfattades i början av denna text, var slutsatsen att värdet av bibliotek stärks när invånarna är i behov av dess resurser, och att bibliotekens avgörande roll syns allt mer tydligt i takt med att samhället utvecklas. Bibliotek ska dock inte behöva axla hela ansvaret för en stadsdels icke-kommersiella funktioner och behov. Det måste finnas fler funktioner, och fler och större mötesplatser där besökaren kan vara mer än en kund. 

Invånare i städer, liksom på landsbygden, behöver platser där de kan mötas för att lösa problem ihop, personliga som allmänna – lokala som globala. En slutsats här är att istället för konceptbyggnader med engelskspråkiga namn borde det byggas en stadens motsvarighet till landsbygdens bygdegårdar – verksamheter som drivs av och för invånarna.