Det framgår inte av arbetsbeskrivningen

Det framgår inte av arbetsbeskrivningen, men jobbet som bibliotekarie i ett kvarter i utkanten av Milano är i första hand ett jobb som lindansare: en gatukonstnär, eller snarare på ”det täckta torget”, som balanserar service med ett perifert perspektiv.

Serviceandan får sin form i genomförandet av systemtjänster (referenssamtal, utlåning och rådgivning), genom lokala projekt och samarbeten, samt organisering av evenemang och kurser. Det periferiska perspektivet innebär att, utan risk för folklorisering, tolka det lokala folkbiblioteket som en plats för gemenskapskapsbyggande snarare än bara ett informations- och kulturcenter.

Detta innebär att vi tränar oss i att omfamna mångfald, att undvika konflikter i användningen av rummet och att förhindra att ord som inkludering och tillgänglighet blir tomma signifikanter, användbara enbart för att generera texter automatiskt sammanställda av dagens aktuella AI. På toaletterna pågår ett tyst (men illaluktande) krig, dag ut och dag in, med tonåringar som smäller i dörrarna, nödställda som stjäl toalettpapper, sporadiskt reparerade skador samt klagomål som måste bekräftas och omvandlas till åtgärder. Det audiovisuella rummet uppfattas som en plats som välkomnar dem som söker värme när det är kallt ute och skänker svalka när de långa sommarmånaderna drar igång. Mitt i detta fångar en vacker fotoutställning uppmärksamheten och lugnar sinnet. Längre in bjuder en kurs i akvarellmåleri in till tystnad utan att bruka repressiva strategier. Vi vandrar själva omkring med lätta steg, även om det enda per design tysta utrymmet är studierummet. Rummen möbleras, som vi vet, med böcker. I ett stadsdelsbiblioteket innebär detta vita etiketter som bryter upp kalejdoskopet av färger på volymernas ryggar, damm och färg, nyfikna och obeslutsamma blickar.

Varje månad slukar biblioteket en smartphoneladdare; användarnas hunger efter dessa prylar känner inga gränser.

För mig innebär en eftertänksam hantering av detta att inte ge efter för cynism inför användare som inte kan anpassa sig till normerna för samlevnad, som vill läsa samma bästsäljare samtidigt och inte förstår reservationskön, eller som försöker övertyga dig om att de inte har förstört boken trots att det är första gången den lånas ut. Och dessutom att bygga en cirkulation av donationer och kasseringar som kan ge texter ett andra och tredje liv, kanske i skol‑ och bostadsbibliotek, såväl som via bokcrossing. Förlora inte ditt leende. Att öva upp empatin, fri från både nedlåtenhet och paternalism, särskilt gentemot unga människor och tonåringar i synnerhet, är ingen enkel uppgift. Att inte ge efter för den slentrianmässiga implementeringen av olika tillstånd för att bruka tjänster, för svårigheter, offentlig tjänst, skiftarbete, söndagspass… att utöva rätten till en måltid och och se till att avnjuta den till bords.

I Baggio har vi eluttag och gratis Wi‑Fi, men lånedatorerna har inte återställts efter pandemin, kanske på grund av en felaktig uppfattning om utbredd och omfattande laptop‑användning. Så är inte fallet: det dyker alltid upp någon som behöver en arbetsstation, en DVD‑spelare eller en skrivare för att göra ett par svartvita kopior utan att behöva jaga öppettiderna för den enda kopieringsbutiken som ännu håller öppet på andra sidan grannskapet.

Varje månad slukar biblioteket en smartphoneladdare; användarnas hunger efter dessa prylar känner inga gränser. De betjänar studenter, universitetsstudenter, hemlösa, vårdslösa äldre kvinnor och de som bor i allmännyttan och vars elförsörjning periodiskt kopplas bort. Idag säljs smartphones med USB‑C‑kablar men utan kontakten, i ett försök att hålla kostnaderna nere samtidigt som vinsten bibehålls.

Lyckligtvis är våra hem fortfarande fyllda med svartvita tvåstifts‑laddare av tveksam prestanda. Men vad kommer att hända med grannskapet när vi får slut på laddare?

---

English:

It doesn’t appear in the job description

It doesn’t appear in the job description, yet the job of librarian in a neighborhood on the outskirts of Milan is first and foremost a tightrope walker’s job: a street artist, or rather a ”covered square”, balancing service with a peripheral gaze.

The spirit of service takes shape in ensuring the implementation of system services (reference, lending, and consultation), local projects and collaborations, and the organization of events and courses. A peripheral perspective, beyond any risk of folklorization, consists in interpreting the neighborhood public library as a place of community creation, rather than informational and cultural.

This means training ourselves to embrace diversity, easing conflicts in the use of spaces, and preventing words like inclusion and accessibility from becoming empty signifiers, useful only for generating texts auto-compiled by the AI ​​of the moment. In the restrooms, a silent (but smelly) war is waged day after day, with teenagers slamming doors, toilet paper stolen by those in need, damage repaired intermittently, and complaints that need to be acknowledged and translated into remedial action. The audiovisual room has the feel of a room that welcomes those seeking warmth when it’s cold outside and coolness when the long summer months take over. In the middle, a beautiful photography exhibition captures attention and soothes the spirits. Further along, a watercolor class invites greater silence without resorting to repressive strategies. We ourselves wander around with a light step, even though the only silent space by design is the main study room. Rooms, as we know, are furnished with books. In a neighborhood library, this means white labels breaking up the kaleidoscope of colors on the spines of the volumes, dust and paint, curious and undecided glances.

For me, carefully managing this means not giving in to cynicism in the face of users who can’t adapt to the norms of coexistence, who want to read the same bestseller at the same time and can’t understand the queue for reservations, or those who try to convince you they haven’t messed up the book even if it’s their first time borrowing it. And then building a circularity of donations and discards that can give texts a second and third life, perhaps in the school and condominium library circuit, as well as through bookcrossing. Don’t lose your smile. Exercising empathy free from both condescension and paternalism, especially towards young people and adolescents in particular, is no easy feat. Not giving in to the haphazard implementation of various allowances for service, hardship, public service, shift work, Sunday work… exercising the right to a meal, but enjoying it at the table.

In Baggio, we have electricity towers and free Wi-Fi, but since the pandemic, PC stations have not been restored, perhaps due to a false perception of widespread laptop use. This isn’t the case: someone constantly arrives needing a workstation, a DVD player, or a printer to make a couple of black-and-white copies without chasing the opening hours of the only copy shop still open on the other side of the neighborhood.

Every month, the library swallows up a smartphone charger; users’ hunger for these gadgets knows no bounds. They serve students, university students, homeless people, careless elderly women, and those in public housing whose utilities are periodically disconnected. Today, in an attempt to keep costs down while maintaining profit, smartphones with USB-C cables, but without the plug, are increasingly being sold. Fortunately, our homes are still filled with black-and-white two-pin chargers of dubious performance. What will happen to the neighborhood when we run out of chargers?