Kafka och anarkismen

Franz Kafkas världar är vindlande, bisarra och skräckinjagande. Men finns det något mer än surrealism och cynism bakom hand berättelser? I denna essä undersöks Kafkas relation till anarkismen och hur denna ideologi påverkade hans världssyn och skrivande.

Denna text publicerades ursprungligen på jiddisch i den anarkistiska New York-tidskriften Freie Arbeiter Stime. Översättningen till svenska är gjord utifrån en spansk översättning publicerad i tidningen Reconstruir från Buenos Aires år 1968, senare återpublicerad på spanskspråkiga Biblioteca Anarquista.

Frågan om de politiska dimensionerna i Franz Kafkas texter har, till skillnad från metafysiska och psykologiska frågor, ignorerats av hans levnadstecknare och kritiker. Huvuddelen av dessa uppmärksammar hans relationer till de anarkistiska kretsarna i Prag utan att tillskriva dem någon som helst betydelse. Å andra sidan har mängder av kritiker beskrivit de grundläggande teman som genomsyrar Kafkas verk: den lilla människans kamp mot det byråkratiska maskineriet och dess olika aspekter.

Om man petar i innehållet i Kafkas främsta verk och biografi, vilka ger uttryck för sympatier med de anarkistiska grupperingarna, så finner man omständigheter som kastar nytt ljus även över hans andliga värld. Givetvis är detta ”politiska” förhållande fragmentariskt: Kafkas värld är alltför rik, komplex och mångfacetterad för att kunna överföras till en enda, enkel formel.

Det biografiska vittnesmålet

Kafkas kontakter med de anarkistiska eller para-anarkistiska kretsarna i Prag härrör från hans tid som anställd på Institutet för arbetarnas olycksfallsförsäkring. Enligt Mijal Kasha, en av grundarna av den anarkistiska rörelsen i Prag, samt Mijal Mares, då en ung anarkist, deltog Kafka på möten hos Mlodite Club – en antimilitaristisk och antiklerikal grupp inom arbetarorganisationen Viles Kerber. Han deltog även i den tjeckiska syndikalistiska rörelsen. Båda dessa vittnen redogör för Kafkas stora intresse för diskussionerna på mötena, men menar att han aldrig bad om ordet eller själv deltog i debatterna. Kasha respekterade honom mycket och brukade hänvisa till Kafka som ”Klidos”, något sånär översatt till ”den pacifistiska giganten.”

Mijal Mares berättar att Kafka, efter Mares inbjudan, bistod vid anarkistiska sammankomster och möten. Det första tillfället var vid en manifestation i protest mot dödsdomen mot den spanske anarkistiske tänkaren och utbildaren Francisco Ferrer. Kafka deltog i denna sammankomst, som kom att upplösas av polis. 1912 deltog Kafka även i en protest mot dödsdomen mot anarkisten Liabedz i Paris, en demonstration som upplöstes med våld av polis. Kafka återfanns efter detta tillfälle bland de som gripits i samband med demonstrationen.

Mares berättar att Kafka läste diverse anarkistiska teoretiker och agitatorer med stort intresse och sympati, såsom Domela Niewenhuis, Reclus-bröderna, Vera, Finger, Bakunin, Jean Grave och Kropotkin – med flera.

Det finns också andra vittnesmål om Kafkas antiauktoritära böjningar och hans sympatier för de förtryckta arbetarna. I hans kända alster Brevet till fadern (1919) beskriver han fadersgestaltens förhållningssätt till affärer som tyranniskt, och utropar följande anklagelse:

Du kallade Dina anställda ”betalda fiender”, det var de säkert också, men långt innan de blivit det tycktes Du mig vara deras ”betalande fiende”. (…) Givetvis var dessa föreställningar överdrivna, eftersom jag helt enkelt antog att Du måste göra ett lika skräckinjagande intryck på en utomstående som på mig. (…) Men för mig blev firman outhärdlig, den påminde mig alltför mycket om mitt förhållande till Dig (…) Därför stod jag med nödvändighet på de anställdas sida.¹

Här finner vi en koppling mellan revolten mot den dominante fadern och den anarkistiska revolten mot den härskande ekonomiska-politiska makten.

Kafkas djupa avsky mot arbetet på försäkringsinstitutet är väl belagt, något han brännmärkte som ”den mörka byråkratins nät.” Han stod inte ut med lidandet hos de förolyckade arbetarna och de stackars änkorna, vilka drogs in i försäkringsinstitutets juridisk-byråkratiska labyrint. En återkommande fras omnämnd av Max Brod, utgör ett skarpt och tankeväckande exempel på Kafkas sätt att tänka: ”Så pass tämjda dessa människor är, som kommer till oss och tigger; istället för att inta kontoret och förstöra det, kommer de och ber om nåd.” Den anarkistiska andemeningen bakom dessa ord – som Bakunin själv gladeligen hade kunnat underteckna med sitt eget namn – låter med all sin kraft oss påminnas om Kafkas position gentemot de demokratiska institutionerna.

Max Brod menar att den realistiska formen i många av kapitlen till Processen och Slottet har sin grund i arbetet på försäkringsinstitutet. Det råder inget som helst tvivel om att det byråkratiska arbetet och Kafkas egen upproriskhet utgör en av källorna till den frihetliga ande som genomsyrar alla hans texter.

Kafka beskriver kapitalismen som ett ”system som är beroende av hierarkiska relationer, där allting förblir fjättrat.”

Men utgör då den anarkistiska tendensen i Kafkas liv enbart en kortvarig, ungdomlig fas begränsad till åren 1909-1912? Det stämmer förvisso att Kafka efter 1912 upphörde att delta i aktiviteter med sina tjeckiska anarkistiska kamrater, och började uppvisa ett större intresse för de judiska och sionistiska kretsarna. Men vi bör ha i åtanke hans samtal med G. Janusz, omkring år 1920, inte bara för att han där kallar de tjeckiska anarkisterna ”kära och glädjefulla personer (…) så vänliga och broderliga att vi nästan tvingas tro vad de säger”, utan också för att de sociala och politiska åsikter han utvecklar ligger väldigt nära anarkismen. Han kommenterar inför Janusz Platons aversion gentemot diktarna i Staten, enligt följande: ”Diktarna försöker ge människan andra ögon för att därigenom förändra verkligheten. Därför är de egentligen statsfientliga element ty de vill ändra. Staten och med den alla dess undergivna tjänare vill nämligen endast bestå.”² Detta måste tolkas som att Kafka själv anser sig höra till de diktare som hotar statens bevarande.

Kafka beskriver kapitalismen som ett ”system som är beroende av hierarkiska relationer, där allting förblir fjättrat.” Detta är en typiskt anarkistisk tanke, som understryker den förtryckande och förslavande karaktären hos den rådande ordningen.

Hans skepticism gentemot arbetarrörelsen är även den ett resultat av den misstänksamhet som anarkisterna uppvisar mot de politiska partierna och deras institutioner.

Vid ett tillfälle fann han sig stående framför en arbetardemonstration bärandes på flaggor och skyltar, och hans kommentar till Janusz var följande: ”Folket är så självmedvetet, självsäkert och på så gott humör. De behärskar gatan och tror därför att de behärskar världen. Men de misstar sig. Bakom dem står redan sekreterarna, ämbetsmännen, yrkespolitikerna, alla de moderna sultanerna som de hjälper till makten. (…) Revolutionen dunstar bort och kvar blir bara slammet av en ny byråkrati. Den plågade mänsklighetens fjättrar består av kansliskrivelser.”³

Det vore svårbegripligt och underligt ifall Kafkas politiska idéer inte skulle ha någon påverkan på hans skrivande. På många vis utgör de anarkistiska tendenserna centrala, grundläggande teman i alla hans större verk, i hans berättelser, skildringar och allegorier.

Av hans tre kända romaner är Amerika (i senare utgivningar Den försvunne, övers. anm.) det verk som allra minst har påverkats av hans frihetliga idéer. Endast vid två segment görs undantag från detta: i analogin med den auktoritära gruppen av marinofficerare, funktionärer och statsrepresentanter å ena sidan, och den arbetare som beklagar sig över en orättvisa å andra sidan. Kafka beskriver detta tillstånd som ”lidandet hos en stackars man som underkuvas av makthavarna.” Samma förhållande återkommer i den korta berättelsen Neue Lampen (Nya lampor, övers. anm.), som en skildring av den sociala oron. I denna berättelse skildrar han den undertryckta representanten för gruvarbetarna, sänd att beklaga sig över arbetarnas trasiga lampor – och ”gentlemannen” på administrationen, som förlöjligar deras rättfärdiga krav. Fundamentet för berättelsen utgörs i denna skildring av den djupa klyftan mellan den sluga överklassen och underklassen. Ännu en liknande händelse finner vi i hans dagböcker: en administratör på ett försäkringsbolag – mycket likt Kafkas egen arbetsplats – kastar under förödmjukande omständigheter ut en sjuk och arbetslös arbetare på jakt efter en anställning.

I hans andra roman, Processen, utgör frågan om den auktoritära byråkratin en grundläggande tematik till hela verket. Processen understryker den juridisk-byråkratiska aspekten av statsapparaten framför den politisk-militära aspekt som anarkisterna annars brukar motsätta sig, vilket kan förstås utifrån det faktum att Kafka själv arbetade som en juridisk byråkrat – en arbete som äcklade honom.

Processens harmlösa offer, Josef K., blir en morgon gripen utan att någon kan förklara för honom vad misstanken gäller. Domstolen låter honom inte överklaga till högre instans och godkänner inte hans försvar, även om det i någon mån tolereras. Domaren vill inte ge sig tillkänna och förblir genom hela skeendet anonym och obegriplig, tills den slutliga domen faller; att ”dö som en hund.”

Kafkas förhållande till statens lagar framstår tydligt i berättelsen Till frågan om lagarna. Här beskriver han en by som styrs av en liten grupp aristokrater, vilka vaktar och hemlighåller byns lagar, lagar vars själva existens kan ifrågasättas. Kafkas gör följande kvasianarkistiska iakttagelse: ”Ett parti som kunde förena tron på lagarna med ett fördömande av adeln skulle omedelbart få hela folkets stöd…” (Meningen fortsätter i Kafkas version: “…men ett sådant parti kan aldrig uppstå eftersom ingen vågar fördöma adeln”, övers. anm.)⁴

I Processen kompenseras bristen på lagar av en mäktig juridisk organisation, vilken Josef K. upprört kritiserar: ”En organisation som sysselsätter inte bara korrumperade vakter, enfaldiga inspektörer och undersökningsdomare vilka man milt uttryckt kan beteckna som medelmåttor, utan som dessutom försörjer en hel kår av höga domare med deras sedvanliga följe av oräkneliga vaktmästare, notarier, poliser och andra underhuggare, ja kanske rentav bödlar, jag drar mig inte för att använda det ordet. Och vad är syftet med denna stora organisation, mina herrar? Jo, syftet är att häkta oskyldiga personer för att inleda meningslösa och oftast, som i mitt fall, resultatlösa processer mot dem.”⁵

Processen beskriver det juridiska maskineriet utifrån offrens synvinkel: de anspråkslösa och kuvade människor som ställs inför den byråkratiska hierarki vars absurda krav på undergivenhet är främmande för varje typ av nåd.

Slottet

I Slottet uppehåller Kafka sig direkt vid problemet med staten och byråkratin. Det land som han här beskriver är en sanningsenlig skildring av den råa verklighet som han lärde känna och levde under i det österrikisk-ungerska imperiet.

Slottet målar upp ett motsatsförhållande mellan å ena sidan tvånget, makten och staten, och å andra sidan folket – representerade genom bilden av byn. Slottet skildras som något underligt, fientligt och svårförståeligt; det utgör en typ av avlägsen och nyckfull makt som regerar över folket genom en krånglig hierarki av byråkrater, vars beteende är absurt, obegripligt, banalt.

Kafka beskriver i kapitel fem en tragikomisk parodi från byråkratins värld; den allmänna förvirringen, vilken författaren beskriver som ett löjeväckande larm. Dess absurda inre logik blottas i borgmästarens egna ord: ”Om det finns kontrollmyndigheter? Det finns ingenting annat än kontrollerande myndigheter. Naturligtvis är de inte avsedda att leta efter fel i ordets grova betydelse, ty fel förekommer ju inte, och även om någon gång ett fel förekommer, som i ert fall, vem vågar då slutgiltigt säga att det är ett fel.” Stadens borgmästare påminner oss om att den byråkratiska apparaten består blott av myndigheter som kontrollerar varandra… men tillägger samtidigt att det i praktiken inte finns några skäl till kontrollerna – eftersom betydande fel ändå aldrig upptäcks. Varje uttalad mening förnekar den föregående, och i slutändan står det som ett prov på offentlighetens dumhet.

Under tiden växer något annat, som sprider sig och svämmar över; papperen, kansliskrivelser som (så som Kafka uttrycker det) fjättrar den plågade mänskligheten. Ett hav av papper uppfyller hela Sordinis kontor.

Men byråkratins förfrämligande går också att uppfatta i borgmästarens ord då han han beskriver statsapparaten som ”en autonom maskin som fungerar helt på egen hand.” Här behandlar Kafka den mest intima och humana aspekten av byråkratins tillblivelse: processen av alienation som förstenar varje form av mänskliga relationer till en blind maskin.

Kafka anspelar i Slottet på den återkommande falskheten hos en serie av karaktärer. Som exempel har vi Klam, som tycks som en vakande örn i sin offentliga tjänsteutövning, men när denne mäktige ämbetsman i slottet betraktas utifrån nyckelhålets perspektiv framstår han snarare som vilken byråkrat som helst: medellång, fet, rökande och öldrickande, med spetsig mustasch och glasögon. På så vis avslöjas slottet självt – det verkar utifrån sett vara ointagligt och allsmäktigt, men på närmare håll ser det inte ut att vara mindre bedrövligt ställt än i byn.

Den fula och korrupta sidan av slottets makt framstår tydligare i kapitlet om Sordini och Amalia, med utdrivningen av den oskuldsfulla flickan som inte vill godta ämbetsmannens skamliga förslag.

Kafkas böjelse att beskriva de små, mediokra och omoraliska sidor som döljer sig bakom statens storslagna fasad kommer till uttryck också andra av hans texter. I Processen målar han upp bilden av en domare som rår om sin domstol med stor fräckhet, men genom Lenis vittnesmål får vi veta att han i själva verket sitter på en köksbänk täckt av en gammal duk, och att den gamla, välrespekterade lagboken i rättssalen är en samling av pornografiska texter och bilder. Samma motiv återfinner vi i mängder av Kafkas andra texter, såsom Poseidon, där havsguden uppenbaras som en medioker byråkrat sittande vid sitt arbetsbord, sysselsatt med simpla matematiska uträkningar.

I denna roman attackeras politikens och byråkratins makt som sådan

Slottet behandlar frågan om den lilla människans vanmakt inför den djävulska farsen, och de pedanta, komplicerade, brutala och löjliga taktiker som brukas av den allsmäktiga statsapparaten. Inte enbart Kafka – såsom udda och bångstyrig – utan alla de som protesterar mot makten tuggas obarmhärtigt av ”maskinen”, inte genom omedelbart dödande slag, utan långsamt och indirekt, för att med list sugas ut ända in i benmärgen. I denna roman attackeras politikens och byråkratins makt som sådan. Liksom de anarkistiska tänkarna kritiserar han inte ett specifikt uttryck för staten, utan snarare dess universella, essentiella innebörd som institutionaliserad hierarki.

Men denna analys av Slottet och Processen förblir ofullbordad om vi inte också har i åtanke att den attityd som Kafka och Josef K. uppbär inför auktoriteten inte bara utgör ett rent uppror; vi finner i denna attityd också en viss vördnad, i strävan efter erkännande. Denna ambivalens återfinner vi hos Kafka även inför fadersgestalten och relationen till den gudomliga auktoriteten.

I straffkolonin

Av Kafkas kortnoveller är den mest betydelsefulla, sett från en politisk synvinkel, I straffkolonin: ett kraftfullt protestrop mot den bestialiska auktoriteten samt mot den falska och främmande makten.

Det har ofta ansetts att han med denna berättelse förutsåg nazisternas koncentrationsläger, men det Kafka målade upp var hämtat från hans egen samtid: den franska kolonialismen. Kommendanterna och officerarna i fängelset är alla fransmän, som uttrycker att ”[vi] vill inte förlora vår anknytning till hemlandet”⁶; deras underlydande soldater, arbetarbönderna och det dödsdömda offret är däremot infödingar som själva inte ens förstår franska. Kafka introducerar denna koloniala bakgrund som för att understryka brutaliteten hos dess hängivna makthavare. Denna auktoritära makt är än mer brutal än den vi finner i Slottet eller Processen.

I verket I straffkolonin skildrar Kafka den råa hämnden hos en rasande, obarmhärtig regim. En stackars rekryt döms till döden för att inte ha lytt order och för att ha uppvisat bristande respekt för sina överordnade. Han har misslyckats med en futtig uppgift – att varje timme om natten göra honnör framför sin kaptens dörr – och anklagas ha satt sig upp mot en auktoritet då han mottar ett slag i ansiktet av kaptenen. Då han, i enlighet med officerarnas disciplinära ordning, saknar rätten till eget försvar döms han att avrättas med en maskin som ristar in orden ”Var rättvis!” i hans kropp. Men detta är inte det viktigaste med hela berättelsen. Om detta hade varit det enda som skildringen innehållit skulle det inte vara någon skillnad mellan denna och mängder av Kafkas andra berättelser om fängelsestraff och anstalter. I straffkolonins centrala gestalt är inte utredaren eller fången, inte heller officeren eller kommendanten, utan maskinen.

Berättelsen kretsar kring den helvetiska maskinen, dess ursprung och dess innebörd. Maskinen omvandlas, med officerens egna ord, till ett självändamål. Maskinen existerar inte för att bestraffa människan, utan för att människans öde är bundet till maskinen: för att utgöra dess föda, för att maskinen över deras kroppar ska ingravera estetiskt tilltalande texter med bokstäver av blod, klädda med blommor och utsmyckningar. Till och med officeren själv faller sedermera offer för denna omättliga Molok.

Kafka återvänder återigen till roten till problemet: den process av alienation som omvandlar objektet – människans skapelse – till en autonom, främmande och förtryckande furste. Maskinen dominerar och förstör människan istället för att hjälpa och tjäna den.Vilken förtärande maskin kan då Kafka ha åsyftat, som slukar sina byten likt offer? Jo; berättelsen I straffkolonin skrevs i oktober 1914, blott tre månader efter inledningen av första världskriget.