När krisen kommer till biblioteket

När teveserien Queer Eye nyligen släppte sin nionde säsong ägnade man det åttonde avsnittet åt bibliotekarien Billy, som blivit nominerad till programmet av sin chef. Queer Eye är även känt som Fab 5, ett program vars idé går ut på att sammanföra individer i behov av förändring i sina liv med en grupp av queera stil-, design-, mode- och inredningsexperter. I detta avsnitt av Queer Eye får bibliotekarien Billy en make over av sin klädstil, men inte minst av sitt hem, som ligger strax över gatan från biblioteket som han arbetar på.

Billy är en engagerad och energisk bibliotekarie som bland annat håller i hip hop-sagostunder och laddar upp egenproducerade videoklipp inspelade i sitt hem. Han tycks vara en stor optimist – även om just hans hem är en enda röra – och talar i varma ordalag om sitt arbete på biblioteket. Han berättar en minnesvärd historia om en hemlös person som kommit in till biblioteket för att få hjälp, och där kunnat stödjas av socionomer för att få en lägenhet. Billy understryker att det är sådana saker som händer varje dag på biblioteket. ”I’m a matchmaker for resources”, säger han, och hänvisar till bibliotekens funktion som informationshubb, som en verksamhet som tjänar invånarna. Vi är förmedlare av resurser.

Billys exempel, och inte minst hans idé om vad biblioteket är för något, aktualiserar flera tankar hos mig. Han målar upp en bild av biblioteket som många av oss nog håller med om eller åtminstone känner igen. Idéer om vad bibliotek egentligen är eller bör vara, och som länge har diskuterats i forskning och debatt: Biblioteket som mer än bara böcker. Biblioteket som plats för bildning och skapande. Bibliotek som mötesplats, för lokalsamhället och medborgarna. Bibliotek som informationsförmedlare, som resurs, som social aktör. På sistone har vi i ett svenskt sammanhang även kunna se och delta i diskussioner om biblioteket som krisaktör, och även bibliotekens roll i totalförsvaret.

Bibliotek och resiliens

Ett av begreppen som ibland förekommer i diskussioner kring bibliotekets sociala funktioner är resiliens: ”förmågan att stå emot och klara av förändring, samt återhämta sig och vidareutvecklas”. Begreppet kommer från naturvetenskapen och används bland annat för att beskriva hur ekosystem fungerar i sammanhang av hastiga, ibland katastrofala förändringar, såsom översvämningar eller bränder. Det handlar då om hur systemet återhämtar sig i händelse av kris – eller ur ett samhälleligt perspektiv: vid oroligheter eller krig.

Resiliens-begreppet har länge varit populärt, inte minst inom psykologin där det ges en individuell prägel. Vi har nyligen även kunnat se bruk av begreppet i MIK-relaterade sammanhang, där fokus ligger på informationshantering och psykologiskt försvar. Resiliens beskrivs då som en faktor i samhällets motståndskraft i såväl kris som krig, och kan därmed också ses i ett försvarspolitiskt ljus. Det handlar då bland annat om en god mental förberedelse inför krissituationer, men även om nivå av informationskunnighet hos befolkningen, som ett motmedel mot fientlig propaganda eller desinformation. Det är bland annat utifrån detta perspektiv som Myndigheten för psykologiskt försvar har inrättats. Detta gäller också deras kampanj ”Bli inte lurad”, med sina egna ord: “Främmande makt använder desinformation, vilseledning och propaganda för att skada Sverige. Vi ger dig knepen som ökar din och Sveriges motståndskraft.”

Ett resilient system gör mer än att försvara sig; det handlar om att utvecklas trots krisen och att kunna anpassa sig efter nya förutsättningar.

Resiliens bör dock inte ses som enbart synonymt med motståndskraft, vare sig det handlar om kriser eller om krig. Ett sådant synsätt riskerar föra med sig associationer till försvar eller att göra motstånd, förhållningssätt som i sin tur främjar och främjas av hierarkier och auktoritär ledning. Ett resilient system gör mer än att försvara sig; det handlar om att utvecklas trots krisen och att kunna anpassa sig efter nya förutsättningar. Risken, när vi försöker förstå resiliens som motståndskraft mot (till exempel) fientlig propaganda, är att vi förlorar nyanser av samhällsliv som vi annars skulle ta för givna: mångfald, deltagande, konflikt och kritik, men också samhörighet.

Resiliens ska här heller inte ses som uttryck för individuella färdigheter. Ur ett biologiskt eller psykologiskt perspektiv går det förstås att tala om olika färdigheters eller egenskapers roll i bevarandet av individer. Eller som i fallet med mänsklig evolution: förmågan att anpassa sig i föränderliga miljöer. När vi talar om samhälleliga kriser blir det däremot vanskligt att tala om individuell resiliens, eftersom det inte svarar mot karaktärsdragen hos resiliens som socialt fenomen eller mot samhällets behov i krissituationer. Individuella förberedelser, materiellt eller psykologiskt, saknar värde för social resiliens om det inte sker i en social kontext.

Sett utifrån sin sociala kontext, som en aktör och fysisk plats som ofta befinner sig mitt i samhället, skulle biblioteken i sig kunna ses som en faktor för resiliens. Det som bibliotekarien Billy ger uttryck för, med sin historia om mannen som får hjälp till bostad, kan tolkas i detta ljus. Att personer i kris kan hitta en väg in i samhället genom att använda bibliotekets resurser kan också göra samhället som sådant mer resilient. Detta är dock inte – tvärtemot vad man kanske kan tro – ett specifikt mål som vi hela tiden bör sträva efter. Det är snarare resultatet av att bygga samhället på ett visst sätt.

Bibliotek i krissituationer

Kriser kan komma i många olika former och uttryck. Det kan handla om krig och katastrofer, men också om olyckor, oväder, pandemier eller digitala störningar. Att sia om vad biblioteken kan eller ska göra i händelse av kris kan vara svårt, men vittnesmål från andra tider och platser kan visa vad kriser har inneburit och hur dessa har hanterats av biblioteken. Så, hur agerar bibliotek i kriser?

Kanadensiska erfarenheter av covid19-pandemin, på Torontos folkbibliotek, visar på en möjlig väg där bibliotekens uppdrag delvis kom att ändras. Det rörde sig då om bibliotek som tvingats stänga på grund av pandemilagar och vars vanliga verksamhet därmed lagts på is. Samtidigt gavs möjlighet att bidra till andra verksamheter såsom stadens matbank, där behoven var stora. ”Vi bestämde oss nästan omedelbart för att rikta våra resurser åt detta kritiska håll”, beskriver verksamhetschefen Gail Macfayden i Toronto Life. ”Biblioteket hanterar material hela tiden”, berättar hon och tillägger ”Bibliotekspersonalen gör servicearbete hela tiden, så det känns bara naturligt.”

Nya uppgifter uppstod under pandemin, som få i bibliotekspersonalen hade förberetts på genom utbildningen till bibliotekarie.

I ett samtal mellan biblioteksaktörer 2021, organiserat av IFLA, lyfte professorn David Lankes just detta som en aspekt av bibliotekens agerande under covid19-krisen, åtminstone i en nordamerikansk kontext. Nya uppgifter uppstod under pandemin, som få i bibliotekspersonalen hade förberetts på genom utbildningen till bibliotekarie, och funktionen som biblioteksanställd förändrades. Det uppstod istället ett mer samhällsorienterat bibliotekarieskap, där biblioteken kom att arbeta i närmare samarbete med lokala organisationer. På många vis påminner det om hur bibliotek arbetar redan idag, men på ett bredare och fördjupat sätt.

I andra fall handlar arbete i krissituationer om att inte avbryta rutiner utan hålla öppet som vanligt. I Ferguson beslöt biblioteket att öppna som vanligt även under pågående uppror och proteströrelser 2014, med motiveringen att biblioteket finns till för invånarna. ”Om du tror på att tjäna allmänheten och det är tryggt nog att öppna, varför skulle du då inte hålla öppet?” sa bibliotekschefen Scott Bonner. Andra erfarenheter pekar mot biblioteket som möjlig samlingsplats och informationscenter, som under attentaten mot World Trade Center 2001, då biblioteken i New York blev spontana platser för ”gratis terapi och gemensamma diskussioner”.

Exempel från kriget i Ukraina visar på bibliotekens roll i den mest extrema av situationer, i ett land där hundratals bibliotek har skadats och förstörts. Biblioteken får, som i fallet med covid19-pandemin, expanderade funktioner – genom koordinering av hjälparbete och mottagande av flyktingar – samtidigt som de fortsätter fungera som bibliotek. Man fortsätter att låna ut böcker och sprida kultur, men kan i somliga fall dessutom nyttjas som skyddsrum. Biblioteken beskrivs i detta sammanhang som godhetens territorier, och får också en roll i krigsinsatsen genom projekt och utbildning inom informationskunnighet.

Bibliotek i samhällskris

Samtidigt som biblioteken ska förbereda sig för att agera i kris, belyser den tidigare omnämnde bibliotekarien Billys exempel en helt annan aspekt av att agera i kris: biblioteken som första eller sista ingång till samhället. Därmed beskrivs också dess roll i ett allt hårdare ekonomiskt tillstånd. Vi ser idag på samhällelig nivå en generalisering av den personliga krisen, genom utvecklingen av den sociala krisen. Allt högre nivåer av arbetslöshet, minskat stöd till utsatta eller fattiga invånare, utbredd lönedumpning i många sektorer, dyrare levnadskostnader och högre personliga utgifter för vård och omsorg. I den situationen riskerar biblioteken som mötesplats att få en ny innebörd, som ersättning eller nod för sociala insatser, som nödlösning i brist på verkliga förbättringar.

Det är en typ av krissituation som biblioteken redan idag tvingas förhålla sig till, och detta på ett sätt som ibland riskerar att underminera bibliotekens möjligheter att bygga resiliens inför möjliga framtida kriser. I nordamerikansk media beskrivs det som att biblioteken idag befinner sig i en ”våldskris” som bränner ut biblioteksarbetare. Även i Sverige har vi flera liknande fall – till exempel biblioteket Garaget i Malmö, som nyligen tvingades till skyddsstopp på grund av hot mot personalen. Det senare exemplet visar hur sociala kriser kan utmana bibliotekets funktioner på ett sätt som för närvarande är svårt för oss att bemöta på ett konstruktivt sätt.

De här problemen riktar ljuset mot flera aspekter av bibliotekens roll i samhället. Först och främst riskerar bibliotekens roll som social fallskärm att överdrivas när biblioteken måste axla fler och ofta improviserade roller, detta i samma takt som samhällets skyddsnät i övrigt får allt glesare mellan maskorna. Fler människor faller emellan och klyftorna växer. Ett indirekt resultat av detta blir också att biblioteken riskerar få allt svårare att uppfylla de förväntningar som finns på verksamheten, men också på god och hållbar beredskap. Detta delvis på grund av allt längre leverantörskedjor i verksamheten, indragna resurser och krympande budgetar, men inte minst på grund av sönderfallande sociala relationer överlag. Vill vi ha svar på frågan om hur biblioteken ska agera i kriser bör vi kanske redan idag försöka utröna hur vi ska agera när klyftorna i samhället växer och människor i kris söker sig till oss för hjälp, stöd, eller bara mänsklig kontakt.