Om kriget kommer – 1987 

Broschyren Om krisen eller kriget kommer har under hösten distribuerats till alla svenska hushåll och kommenterats, recenserats och förnyat diskussionen om hur Sverige på alla nivåer bör förbereda sig inför samhälleliga katastrofer av olika slag. För bibliotekens del dök frågan på allvar upp i utkastet till förslaget till en nationell biblioteksstrategi 2018. Då tog utredaren Erik Fichtelius upp tanken att biblioteken ska ha en roll i totalförsvaret utifrån övertygelsen att biblioteken är viktiga för en saklig och trovärdig informationsspridning. Det var en idé som med entusiasm omfattades av många bibliotekarier, som ytterligare en uppgift som skulle stärka bibliotekens samhällsroll. Under covidpandemin aktualiserades frågan igen och då fattade kommunerna, som vi vet, helt olika beslut vad gällde bibliotekens öppethållande och service.

Sedan dess har en del hänt i olika aspekter på frågan. Ett expertnätverk har bildats inom Svensk biblioteksförening och medlemmarna där har sammanställt en användbar ”verktygslåda” till hjälp för biblioteken (se Svensk biblioteksförenings hemsida). Biblioteksbladet gav ut ett temanummer 3/2020, bibliotekens ansvar för samlingarna och kulturarvet i en kris har börjat diskuteras och många bibliotek har gjort olika slag av förberedelser för att kunna möta en krissituation. Några samlade insatser på nationell nivå har dock inte synts till. 

Beredskap kommunalt ansvar 1987

Den 1 januari 1987 gick ansvaret för civilförsvaret på lokal nivå över till kommunerna. Då kom också en ny upplaga ut av broschyren Om kriget kommer, som den hette då. Jag var barnbibliotekarie i Vallentuna och ställföreträdare för biblioteks- och kulturchefen Ingrid Ullman. Även 1987 reagerade kommunerna mycket olika, i vissa berördes biblioteken inte alls av krisplaneringen men i Vallentuna omfattades vi på biblioteket. Jag har roat mig med att gå till kommunens arkiv för att få hjälp att påminna mig om vad som hände och om möjligt få fram styrdokument och anvisningar. Kommunarkivarien kunde plocka fram två tjocka mappar. Av dokumenten framgår att krisplaneringen var omfattande och mycket detaljerad.

I november 1987 fattade kommunfullmäktige beslut om den kommunala beredskapsplanen. ”Målsättningen är att den kommunala verksamheten även i krig skall i möjligaste mån bedrivas i omfattning och former som gäller för verksamhet i fred.” Det framgår dock att byggnads-, fastighets- och gatunämnderna skulle avvecklas i en krissituation men att kulturnämnden skulle behållas. ”Dess insatser kan bli viktiga i det psykologiska försvaret. Bibliotekspersonalens erfarenheter i fråga om information skall tas till vara.” Det är faktiskt allt som står om bibliotekens uppgifter, men vi tog formuleringarna som ett förtroende och ett uppdrag och bestämde att vi skulle påbörja våra förberedelser. 

Uppgiften var för det första att hålla biblioteken öppna, eventuellt mer än det dåvarande öppethållandet, eftersom biblioteken skulle fylla en viktig roll som samlingspunkt och informationscentral

Biblioteken skulle alltså både vara öppna och dessutom kunna få nya uppgifter under en kris. Biblioteks- och kulturchefen planerades få en viktig roll i ”kristidsförvaltningen”, den som handlade om ransonering av livsmedel och andra nödvändigheter, och i bibliotekets hörsal Vallentunasalen skulle ransoneringskorten delas ut. Jag ser också i dokumenten, till min förvåning, att jag var utsedd till ersättare för chefen för kristidskontoret, och dessutom ”tilldelningschef drivmedel” (det hade jag faktiskt glömt). Internt blev jag ansvarig för bibliotekens krisplanering.

Uppgiften var för det första att hålla biblioteken öppna, eventuellt mer än det dåvarande öppethållandet, eftersom biblioteken skulle fylla en viktig roll som samlingspunkt och informationscentral. På de tre filialerna skulle ransoneringskort kunna delas ut. Men vi skulle också fortsätta att driva den normala verksamheten, eftersom invånarna utöver information kunde förväntas behöva förströelse i ett läge, då varken föreningsverksamhet eller annan fritidsverksamhet fungerade. Slutligen skulle biblioteket fungera som komplement till fritidshem och fritidsgårdar, om barn och ungdomar behövde tillsyn och sysselsättning. Personalen kunde vara reducerad på grund av inkallelser och föräldrarna exempelvis ha uppdrag inom kommunen eller civilförsvaret.

Förberedelser

Vi började alltså att systematiskt gå igenom våra rutiner och föreställde oss olika scenarier så att vi skulle kunna bedriva vårt arbete framför allt utan tillgång till el. Vi skaffade en vevnyckel så att vi kunde veva upp våra entrédörrar som naturligtvis vanligtvis öppnades automatiskt. Utlåningen av böcker och tidskrifter skulle förstås ske manuellt. Vi räknade med att behöva återgå till den gamla rutinen med lånejournaler och för det behövdes block och pennor. Vi sparade till och med det lager bokkort som vi hade kvar i förrådet för att underlätta utlåningen. Det framgår också av dokumenten att vi hade fyra ”mekaniska” skrivmaskiner, som skulle finnas som reserv, inklusive färgband och karbonpapper. Ficklampor och batterier var naturligtvis nödvändiga inköp. Tillsammans med social- och fritidsförvaltningarna minns jag, att vi diskuterade vad vi kunde erbjuda barnen på deras fritid och hur arbetsfördelningen skulle se ut. Jag såg över våra spel och pussel, så att de passade för olika åldrar. Fantasyrollspelet ”Drakar och demoner” hade vi redan till utlåning (det var alltid problem med att tärningarna kom bort!), liksom soloäventyret ”Ensamma vargen”, men dem kunde vi ju behålla för användning på biblioteket om det skulle behövas. 

Men det blev ingen kris, då

Jag vill inte påstå att vi kom så långt, vi hade exempelvis ingen hjälp av någon ”verktygslåda”. Den dagliga verksamheten och olika akuta problem tog snart över både för kommunledningen och för oss på biblioteket och eftersom ingen redovisning avkrävdes oss rann frågan ut i sanden. Jag har heller inget minne av att vi diskuterade några etiska problem förknippade med uppdraget. När biblioteket senare flyttade till det nybyggda kulturhuset hade ny personal anställts och det preppförråd som vi hade byggt upp kastades. Diskussionerna och arbetet med förberedelserna väckte ändå många tankar och var en nyttig påminnelse om vår sårbarhet och nödvändigheten att inte ta vår säkerhet för given. Vi insåg också vårt stora beroende av el och nödvändigheten av samarbete mellan förvaltningarna. Markeringen från kommunledningen att vi hade viktiga uppgifter i en krissituation visade också att biblioteket hade stort förtroende och det stärkte oss även i det dagliga arbetet.