Ett omöjligt uppdrag?

Barnfattigdom och läsfrämjande inom den allestädes närvarande kapitalismen

Välkommen till mitt skolbibliotek på en grundskola i Rinkeby. Här har noll procent svenska som modersmål. Här återfinns också stora delar av den barnfattigdom som breder ut sig som en tyst, mörk skugga i Sverige; tyst – eftersom det rapporteras föga om den. Rädda Barnen redogör för hur 1 av 8 barn i Sverige befinner sig i fattigdom (En ny verklighet – Rädda Barnens fattigdomsrapport Sverige 2025). Men här ska det minsann – käckt och entusiastiskt – arbetas läsfrämjande med språkutvecklande metoder. Plus en gnutta källkritik som kronan på verket – boten för allt. Ett lite apart dur-ackord mitt i en tung melodi, som ibland skaver.

Vi, mina Järva-kollegor och jag, arbetar läsfrämjande mot en påtaglig fond av klassklyftor som skär som en kniv genom staden. 

På tunnelbanan till arbetet och hem tänker jag på den allestädes närvarande kapitalismen, Marx, samt Rosa Luxemburgs och Eduard Bernsteins meningsskiljaktigheter år 1890.

Det är två dagar kvar till jullovet och jag har hunnit arbeta på skolbiblioteket i ett halvår. Jag har varit sjuk och därmed borta ett par dagar. När jag sätter min fot innanför grinden på skolgården på morgonen bombas jag direkt av distinkt missnöje från barnen: varför fick de inget bibliotek i veckan? Kan de få komma idag? De är besvikna på mig för att jag har varit borta – vilket är bra. Det betyder att de uppskattar sitt bibliotek och att jag, deras bibliotekarie, inte på något sätt kan gå under radarn med min frånvaro. ”Varför läste du inte för oss igår?”, ”Har du Harry Potter 3?”, ”När är det läsgrupp?”. Jag svarar på frågor och öppnar samtidigt entrédörren med min blipp och mitt personnummer; entrén är låst, den kan endast öppnas av personal med personlig blipp och personnummer. Det är för att freda barnen, ingen ska kunna komma hit och försöka rekrytera dem till kriminella gäng.

En lärare från fritids berättar för mig om de barn som sover i badkaret hemma

Våra barn är sårbara, eftersom det är här barnfattigdomen finns. På vägen genom korridoren mot biblioteket möter jag förskoleklassen och blir fullständigt övermannad av kramar, behöver stanna kvar flera minuter för att krama tillbaka och se alla små nyfikna ögon. Hur kan ögon se så pigga och pliriga ut såhär tidigt på morgonen, före kl. 8? Så fulla av glitter. Jag känner noll procent alienation. Det jag känner och upplever ligger närmare Hartmut Rosas resonansbegrepp än Marxs alienationsdito. Jag känner en intensiv meningsfullhet, att världen angår mig. En meningsfullhet som vibrerar i kroppen i mötet med barnen, vi angår varandra.

En lärare från fritids berättar för mig om de barn som sover i badkaret hemma (trångboddheten) och att barnen brukar fråga honom om mat när han möter dem utanför skolan. Ingenstans har jag sett barn äta lika mycket som här till skollunchen. Jag tänker på högern, jag tänker: vad fan har ni gjort?!

Jag minns partiledardebatten på SVT i höstas. Sänkta bidrag, eftersom folk myser och tronar på sina högar av bidrag: ”Det ska löna sig att jobba.”

Jag tänker på det bisarra i att ta bort flerbarnstillägget när barnfattigdomen är så stor som 13%. Särskilt i kombination med att det låga och sjunkande barnafödandet framställs som så förskräckligt. Här finns ju det ni vill ha: stora barnkullar! Men det är tydligt vilka barn det är som är önskvärda när barnafödandet ska öka. 

Hungriga barn, trångboddhet, klassklyftor och barnfattigdom – är verkligen läsfrämjande det första man tänker på om man skulle vilja gå till botten med sakernas tillstånd? På tunnelbanan hem tänker jag att läsfrämjande inte är det första steget på Maslows behovstrappa. Först måste en kraftfull resursfördelning äga rum, en progressiv skattepolitik som verkar utjämnande mellan människors materiella villkor. 

Och prio numero 1 är väl ändå… ja, eh, att störta kapitalismen och införa socialism, innan vi ens kommer dragande med läsfrämjande?

Fast ”störta kapitalismen” är det väl ingen som tror på? Det är eventuellt det dimhöljda, yttersta målet. Numer en suddig vision, potentiellt drömd.

På tunnelbanan läser jag Nina Björks Drömmen om det röda (2016), där vi får vi får följa en teoretisk och metodologisk dispyt i Berlin mellan socialdemokraten Eduard Bernstein (kanske marxismens första revisionist) och Rosa Luxemburg, år 1890. Bernsteins argumenterar för att kapitalismen kan tämjas istället för att störtas; tämjas genom successiva reformer, istället för revolution. Det vill säga genomföra socialismen ”med hjälp av kapitalismen, inte genom dess sammanbrott” (2016, s. 45). Detta sammanbrott som Bernstein, till skillnad från Marx och Luxemburg, inte tror kommer att äga rum. Bernstein tror inte överhuvudtaget på Marx kristeori.                                

Redan år 1890 ringas socialdemokratins kärna – och själva nerv – pricksäkert in: Hur många kompromisser kan rörelsen utstå, innan den finner sig på gränsen till självutplåning? Luxemburg ifrågasätter vasst socialdemokratins närmande mot en reformrörelse inom det kapitalistiska systemet. Hon frågar sig vad som i så fall händer med den socialdemokratiska rörelsens yttersta mål; det vill säga kapitalismens avskaffande och socialismens införande? Vidare undrar hon vad som ens urskiljer socialdemokratin från andra radikala borgerliga partier. Luxemburg menar att Bernsteins politiska metoder endast leder till ”att avskaffa kapitalismens missfoster, men inte kapitalismen själv” (2016, s. 49). Bernsteins metoder förverkligar inte den socialistiska samhällsordningen utan reformerar istället den kapitalistiska. Mjukar upp den lite, om man så vill. Masserar den lite så att den inte behöver kännas så hård inpå kroppen. I och med detta, menar Björk, blir socialdemokratin i princip kapitalismens little helper, för så länge det känns drägligt och det finns jobb finns väl ingen anledning att störta något? Något som faktiskt fungerar – och fungerar rätt bra dessutom? Eller som sägningen ”det näst bästa systemet”, eftersom det inte finns något helt perfekt system.

Jag funderar över i vilken skepnad ”kapitalismens missfoster” kan ta sig: kanske barnarbete, kanske en av HM:s sweatshops någonstans i den exploaterade delen av världen – eller kanske en ökande barnfattigdom i kombination med en förmögenhetskoncentration runt “the one percent”? Dock anser Bernstein, precis som Luxemburg, att utsugningen är inbyggd i själva kapitalismens lönesystem; de mångas värdeskapande arbete resulterar i rikedom för få.

Spelplanen – kapitalismen – består och vi kan hålla på att flytta runt spelpjäserna: politiska kampanjer som gratis glasögon för barn, läsfrämjande insatser eller förbättra för varan arbetskraft (arbetsskydd, sjukförsäkring, osv). Men kapitalismens kärna, spelplanen, rår inga spelpjäser på: Vad som produceras, hur det produceras och att dess syfte är vinst och inte att tillfredsställa behov. Klassamhället och lönearbetet är ekonomiska omständigheter på denna spelplan. Luxemburg likställer det fackliga arbetet med ett sisyfosarbete: det är nödvändigt och repetitivt, det pågår och pågår, i all oändlighet, men det förändrar aldrig själva spelplanen. Produktionen styrs av vinstmotiv, ett mervärde som kommer från arbete och ges till kapitalägare och en varufiering av mänskligt liv. Detta är den allestädes närvarande premissen.

I ett kapitalistiskt samhälle är kapitalet i allas vårt intresse. Vi lever i den och av den, rent materiellt (s.58). Varje regering är således bakbunden av, samt i beroendeställning till, kapitalet. Varje regering behöver i någon mån smöra för kapitalet, inte vara för obekväm i en potentiellt progress resursfördelning (till exempel genom att hårt beskatta förmögenhet), annars hotar kapitalflykt, näringslivet blir ovilliga till nyinvesteringar, vilket kröns av en ekonomisk kris och arbetslöshet. Och vad kan en regering göra? Vad kan vi göra? Man biter inte handen som föder en.

Men de små striderna spelar roll. För det individuella barnet spelar det all roll i världen.

Kapitalismen är ingen ideologi först och främst. Den är ett produktionssätt. En praktik. Som vi alla deltar i. Butikerna dignar av mat och vinterkläder i barnstorlek, eller av fotbollsskor i rätt barnstorlek. Ändå får vissa barn inte tillgång till dem. I likhet med den bild som Björk (2016, s. 96) målar upp av tiggaren utanför mataffären, där det som bara är några meter bort, skulle kunna tillfredsställa hennes behov omedelbart. Men det är en osynlig mur mellan tiggaren och maten i affären. Eftersom tingen är producerade för att generera vinst till en kapitalägare och inte för att möta behov. Ekonomin må vara “fri”, men den är inte demokratisk. Vad som ska produceras och för vilka har vi ingen diskussion om, det bestämmer kapitalet.

Läsfrämjande kan i sammanhanget upplevas som en minst sagt snäll och ofarlig ”reform”, eller politisk kampanj. Ingen revolutionär tanke direkt, snarare socialliberal. Vem kan motsätta sig läsfrämjande? I mina mest teoretiskt alienerade stunder kan jag förnimma något duktigt och lydigt i det; att anpassa barnen till lydiga samhällsmedborgare som kan kommunicera duktigt när de städar, skjutsar eller levererar paket till medelklassen. Samt, förstås, att en och annan gör sin obligatoriska klassresa så att hela premissen kan berättigas; alla kan bara man anstränger sig. Några behöver onekligen vara längst ner och det känns ju lättare om de som är där får skylla sig själva. 

Låter jag alienerad? Det är jag inte. 

Eller, ibland kan jag känna att det inte är någon mening med någonting om vi inte vänder upp och ner på spelplanen först. Att vi bara jamsar med, med våra små futtiga strider. Men de små striderna spelar roll. Gratis glasögon för barn spelar roll. För det individuella barnet spelar det all roll i världen. Gratis fritids spelar roll. Liksom gratis skollunch. Även läsfrämjande spelar roll. Bildning, att upptäcka böcker, bli en läsande, kännande, tänkande människa.

Trots den ibland teoretiska desillusionen (ingenting spelar någon roll om vi inte resursfördelar progressivt) resonerar meningsfullheten i kroppen varje gång jag kliver in på skolgården. I mötet med barnen förnimmer jag den. Och Maslows behovstrappa? Förutom att den är starkt vetenskapligt kritiserad och saknar empiri, så kan mänskliga behov överlappa och existera parallellt. Det går att bekämpa barnfattigdomen och arbeta läsfrämjande parallellt. Men att endast fokusera på läsfrämjande och källkritik kommer inte att skapa jämlikhet mellan människor eller häva den nygamla fattigdomen i Sverige. Det är inte oviktigt arbete, det är mycket mer än grädden på moset i ett av de övre trappstegen i Maslows behovstrappa. Fast tyvärr är det kanske en del av det sisyfosarbetet, som Luxemburg nämnde, i sin strävan till förbättringar inom kapitalismen (dvs mjuka upp den, göra den mer socialliberal). Det är segrar och förluster, landvinningar och reträtter, som pendlar fram och tillbaka på vår kapitalistiska spelplan. Detta sisyfosarbete är inte oviktigt, menade Luxemburg. Jag själv till exempel kommer antagligen engagera mig, både professionellt och privat, i detta livet ut; för små landvinningar på den kapitalistiska marken. Men att ha läsfrämjande och källkritik/tillit som sin enda kamp löser inte den riktiga tungviktaren, den bakomliggande kolossen: resursfördelning.