Med boken som aggressionspunkt, 
eller att läsa med resonans? 

I en tid där läsning är en ständigt debatterad fråga är det värt att stanna upp och reflektera över hur läsning egentligen porträtteras i samhället, liksom vad detta porträtt säger om oss som läsare. Och icke att förglömma, om oss som människor.

Den ideala läsaren 

För oss som arbetar inom bibliotekssfären lär det inte ha gått någon förbi att Sverige under hösten blivit med kulturkanon. I sammanfattningen av Statens offentliga utredningar En kulturkanon för Sverige (SOU 2025:92) står det: ”Sverige är idag präglat av en stor splittring” och därför behöver ”det kulturella arv som har format landet” både synliggöras och lyftas fram för att uppnå ”en medborglig bildning” och gemenskap (s. 9). Bland de 100 verk och händelser som valts ut återfinns 9 romaner och 10 dikter. Projektet att konstruera en kanon har kritiserats och nötts från flera olika håll. Vad projektet ändå uttrycker, och som onekligen är intressant, är att staten inte bara har ett intresse av att medborgarna läser. Staten tycks även bry sig om vad vi läser.

Statens intresse för medborgarens läsning är inget nytt utan kan följas tillbaka ända till 1600- talets husförhör, skriver de två forskarna inom biblioteks- och informationsvetenskap Åse Hedemark och Linnéa Lindsköld. Några månader innan den nya kanonen publicerades kom de ut med sin bok Den frivilliga läsaren: Läsningens politik i Sverige efter 1945 (2025). Boken bygger på ett forskningsprojekt som undersökt hur staten under de senaste 80 åren försökt styra människors läsning för att stävja upplevda problem. Hedemark och Lindsköld betonar att statens intresse för medborgarens läsning kan förstås som ett sätt att forma en ideal sorts läsare. En läsare som genom vad och hur hen läser också ska kunna uppnå vissa kvaliteter i linje med den medborgare som staten eftersträvar. Utifrån ett material bestående av debattinlägg, utredningar, propositioner och politiska förslag kan de uttolka en föreställning om att den läsning som sker frivilligt (utanför skola och arbete) förväntas leda till ökad social samhörighet och förmåga att medverka i det demokratiska samtalet. Med andra ord i linje med målbilden som beskrivs i SOU:n bakom kulturkanonen. 

Dessa försök till styrning av hur, vad och varför vi läser benämner Hedemark och Lindsköld som läsningens politik. Översiktligt går det att tala om rörelser i läsningens politik som skiftar från 1940-talets tilltro till läsning som gynnsamt för individens själsliga utveckling, till ett fokus på den effekt själva läsakten har på våra kognitiva förmågor. Den ideala läsaren går därmed från att vara någon som tar del av kvalitetslitteratur och på så vis kultiverar sig själv, till att uppmuntras välja den litteratur som utvecklar både läsförståelsen och språket. Under 2000-talet, skriver Hedemark och Lindsköld, framställs den ideala läsaren även som någon med en god känsla för källkritik, och som aktivt väljer bort text som inte uppnår dessa källkritiska kriterier.

Även om intentionen bakom – viljan att släppa läsaren fri – är god går det inte att förneka att även en dylik kartläggning riskerar att bli normerande

Hedemarks och Lindskölds försök till en ljusning i en annars mörk bild av hur vår läsning instrumentaliseras är fyra avslutande förslag för hur en frivillig läsare kan stödjas. Dessa är: att bejaka varför människor läser, och inte vad läsningen producerar; att se läsning som en rättighet snarare än en skyldighet; att stötta samhällets litteraturförmedlare i egenskap av guider genom vår samtids texter, narrativ och informationskällor; att ha tilltro till den inneboende förmågan i människan, hens mål, intressen och vilja. Även om intentionen bakom – viljan att släppa läsaren fri – är god går det inte att förneka att även en dylik kartläggning riskerar att bli normerande. Via akademins position som kunskapsproducent är författarna farligt nära att själva bli del av den politik de gett sig ut för att beskriva. Via själva akten att identifiera den frivilliga läsarens behov och villkor, det vill säga hur denna typ av läsning kan stödjas och därmed se ut, riskerar Hedemark och Lindsköld att själva forma en ideal läsare – en frivillig läsare som är ofri i allt utom namnet. 

Det ska nämnas att även bibliotekens läsfrämjande arbete stundvis riskerar att falla i samma fälla att via en diskurs om fri läsning bidra både till läsningens politik och till att göra läsaren ofri. I linje med New Public Management (NPM), där offentlig sektor ska styras enligt marknadsmässiga principer, har fokus på kvantitativa mål och resultatinriktat arbete blivit en del av bibliotekens styrning. Biblioteken i Malmö uppmanar till exempel barnen till ”Läs hur du vill!” i sin sommarbokskampanj, och lovar att ge en bok till den som läser tre böcker. Men i gåvan finns ett motkrav. Att läsa mindre än tre böcker är inte en godkänd sommarläsning för barnen. Inte heller att läsa sex böcker och få två böcker, med argumentet att då skulle några barn läsa för många böcker och gåvoböckerna ta slut. På grund av ekonomiska incitament sparade biblioteken nyligen även in på sommarboken för de minsta barnen. Av barnens läsupplevelser skapas i slutet av sommaren siffror i kolumner och rader, prydligt uppställda jämte föregående års sommarboksläsande. Sommarboken är ett exempel bland många där biblioteket vill göra gott för sina besökare, men som samtidigt visar att det även för biblioteken spelar roll vem som läser hur och vad. Liksom att läsning (i linje med NPM) går att översätta i ekonomiska värden. 

Svårigheten att tala om läsning utan att samtidigt låsa fast läsaren i den deskriptiva maktens bojor får mig att undra om läsningen någonsin kan bli fri från den politik som försöker styra den. För, vad skulle det innebära att läsa bortom läsningens politik?

Vår relation till världen (av text) 

Tendensen att beskriva och därmed vilja kontrollera vår omgivning återfinns inte bara i vår relation till läsning. Om vi ska tro den tyske sociologen Hartmut Rosa är vår vilja att behärska vår omvärld snarare ett problem som aktualiserats i senmoderniteten. I boken Det vi inte kan råda över: om vårt förhållande till världen (2020, på tyska 2018) förklarar Rosa att det finns en övertygelse om att allting ständigt måste utökas, accelerera och göras greppbart för att det vi  räknar som ett gott liv ska kunna uppnås och vidhållas. Han tar som exempel att vi med modern transportteknologi allt snabbare kan röra oss geografiskt, och därmed vill minska vårt avstånd till omvärlden. Men även att vi med träning och självhjälp ständigt strävar efter att optimera och kontrollera våra kroppar. Detta förhållningssätt, fortsätter han, leder kontraproduktivt nog till att världen trots (och på grund av) vår ansträngning glider längre ifrån oss. Vi behandlar världen som ett ting och därför blir den också som ett ting för oss. Viljan att ha mer av det vi inte kan få är smärtsamt, och alienerade står vi därför inför en värld som alltmer upplevs som en aggressionspunkt. Ett smärtfyllt nav för den längtan vi aldrig kan fylla.

I min läsning av Hedemarks och Lindskölds beskrivning av läsningens politik tycker jag mig hitta likheter med Rosas resonemang. Hedemark och Lindsköld (2025) förklarar att när läsningen ställs i relation till både vår förväntade produktivitet och det medborgerliga ansvar vi förväntas axla finns ”en risk att läsning för sin egen skull försvinner under tyngden av samhällets förhoppningar” (s. 160). Läsning blir produktion och måluppfyllelse, eller som författarna beskriver, hotet mot läsningen idag är att den ”drivs av nit, inte av lust” (s. 155). Hedemarks och Lindskölds uttalanden kan i ljuset av Rosa tolkas som att när vi fokuserar på vad läsningen kan uppnå för mål för oss som individer, medborgare och samhälle är det ett försök att behärska och ställa läsningen till vårt förfogande. Läsningen ska ge oss någonting, antingen en fördjupande läsupplevelse eller utökade kognitiva förmågor. I vår skepticism mot texten vi läser, vår källkritiska ådra, framstår texten också som en potentiell fara. Något att avslöja och dra fram i ljuset. I uttalandet nit och inte lust blir det smärtsamt synbart att detta instrumentella förhållande till läsning kommer med en eftergift att texten också framstår som mindre angelägen.

I resonans med världen 

Rosa är inte först att ifrågasätta modernitetens samhälle, dess strukturer och problematik. Däremot särskiljer han sig från många andra som filosoferat inom detta område genom att även komma med förslag på alternativa vägar. För Rosa är del av lösningen på senmodernitetens dilemma att ändra förhållningssätt. Han talar om resonans som en viss modalitet, eller sätt att vara i världen, som vi föds in i men sedan glömmer av eller socialiseras bort från. Resonans är lika instabilt som det är notoriskt svårt att definiera. Snarare än ett koncept är det ett tillstånd där vi ställer oss öppna för det vi nästan men inte helt kan greppa. Något vi kan träda in och ut ur, men som undflyr våra försök till intellektualiserande.

I sitt magnus opus Resonance: A  Sociology of Our Relationship with the World (2019, på tyska 2016) använder han beskrivningen av resonans som ögonblick då ”our wire to the world begins to vibrate intensely, in which our relationship to the world begins to breathe” (s. 15). Det är något kroppsligt och djupt mänskligt i resonansen som har att göra med de just fysiska reaktionerna som uppstår av ögonblick av sinnesrörelse.

I samma bok skriver han om fosterlivet som vår första upplevelse av resonans. När fostret sträcker ut sin lem och möts av glatt fostervävnad, eller känner den bärande kroppens puls fylla de egna kärlen, de inre ljuden omsluta moderlivet och fostervätskor svepa längs fosterkroppen. Det finns något där, varken en annan eller en del av ett själv. Den bärande kroppen och fostret. Inte åtskilda subjekt eller ett subjekt bärandes på ett objekt. Förankrade av en tråd angår de varandra. Ett annat återkommande exempel på resonans, som nämns i Det vi inte kan råda över, är den första snön. Den angår oss, får oss att uppleva fysiska liksom emotionella reaktioner. Samtidigt kan vi inte frambesvärja den, inte råda över den. Det är också just därför vi känner av den och kan förlora oss i ögonblicket av dess ankomst. Resonans är på samma sätt att förhålla sig till världen som ett Du, en existens i egenrätt, och inte ett ting att behärska eller avkräva svar från. 

Att läsa med resonans 

Vad har då resonansen för betydelse för läsning? De flesta av oss bär på minnet av sinnesupplevelser kopplade till läsning och litteratur. Kroppen är så att säga närvarande även när tanken jobbar. Vi läser och känner kittlande sug, lust, rysningar eller isande obehag. Det är egentligen inte konstigt att vi i våra ömtåliga taktila kroppar även som läsare har ett behov av att vara närvarande i våra känslor, liksom i de sinnesintryck som läsningen ger oss.

”Såhär” sa hon och la örat mot bokryggen. Jag stod som förtrollad.

Mitt eget första starka bokminne är till exempel djupt förankrat i kroppen och dess förnimmelser. Mer specifikt vid det tillfälle då min äldre syster visade mig hur hennes lärare uppmanat sina elever att lyssna till ljudet av en bok som för första gången öppnas. ”Såhär” sa hon och la örat mot bokryggen. Jag stod som förtrollad. Ljudet fortplantades i mig medan håret reste sig över armarna. Knastret av limning som spjärnar emot för att sedan släppa efter när pärmarna faller isär. Själva akten kändes förbjuden och lockande. Ett sigill som bryts och ett fladder i bröstet inför att inte veta vad som ska möta mig mellan sidorna. Samtidigt är dessa förnimmelser sällan en faktor när läsningens värde diskuteras i samhället. Kroppen så att säga försvinner när vi talar om läsning som måluppfyllelse, och därmed försvinner också vår förankring till omvärlden.

Ur det perspektiv jag har försökt belysa skulle en läsning bortom läsningens politik, en i sanning fri läsning, kunna vara att träda in och ut ur resonans. Att lyssna till det som lockar oss utan att lova svar. Att läsa och känna hur världens sträng skälver i det egna bröstet när orden sköljer genom huden som ett genomsläppligt membran mellan kropp och bok, mellan Jag och Du. Det är en förmåga vi alla har, men som vi glömmer bort i vår iver att utvidga vårt grepp om omvärlden. Därför är det inte heller en typ av läsning som kan uppnås genom logiska resonemang eller genom att identifiera en viss typ av läsare. Få bibliotekarier skulle säga att de inte ställer sig bakom att främja läslusten. Samtidigt ser jag hur politikens krav på mätbara resultat skapar dilemman i biblioteksvärlden.

I en samtid präglad av NPM, där kvantitativa mått går före kvalitativa upplevelser, ligger det i bibliotekens intresse att inte bidra till en syn på läsningen som produktion och prestation. Vi behöver vara noggranna med våra perspektiv, hur vi formulerar våra tilltänkta läsare och hur detta påverkar vår verksamhet – för att inte glömma de högst verkliga människor som kommer genom våra dörrar. Detta handlar mindre om att hålla fram läsningens alla dygder och mer om att bereda rum för läsning, all typ av läsning, även den vi inte kan råda över. Det är inget lätt uppdrag, men som Rosas teorier om resonans kan visa oss är det inte bara vår kulturella förkovring eller kognition som står på spel när vi talar om läsning, utan även hur vi ser på det som gör oss mänskliga.