Att hantera en låntagares död

Det här blir förmodligen inte det gladaste inlägget du kommer att läsa idag.

Jag bor och arbetar i en halvt rural småstad. Majoriteten av våra besökare är pensionärer och äldre, så vi får ibland oundvikligen hantera tråkiga nyheter om människors bortgång, och det är aldrig lätt. Men med tanke på stressen under 2020 och 2021 blir tyngden av dessa händelser ännu svårare att hantera.

Till exempel hade vi en besökare som inte var en stammis, utan mer en en‑gång-om-månaden typ av besökare. Han bar alltid sin Baltimore Orioles‑keps, och eftersom jag själv är ett stort Orioles‑fan hamnade vi lätt i samspråk – om vad laget gör, vilken fin arena Camden Yards är, hur dåligt ägarskapet är, Trey Mancinis återhämtning från cancer, och så vidare. Aldrig långa eller djupa samtal, bara något hastigt medan han registrerade sina lån… Bara två fans som samtalade.

För två veckor sedan när jag tömde bokinkastet fanns där en enorm hög med donerade basebollböcker. Det var inget märkligt, eftersom våra besökare donerar enorma mängder material till våra bokförsäljningar. Men när jag nådde botten av lådan hittade jag en Orioles‑magnet med en lapp fasttejpad: ”Ge den här till killen som älskar baseboll. Min pappa uppskattade verkligen att ha någon att prata O’s med.”

Det fick mig att tänka tillbaka på tidigare i våras, då jag frågade honom om han skulle gå med i vår fantasy‑baseboll‑liga, och han svarade: ”Det kommer jag inte ha tid till”. Jag tänkte inget mer om det då utan antog att lägga hela sommaren på en liga som kräver daglig aktivitet skulle vara för mycket för honom. De senaste två veckorna har jag grubblat över det där ”jag kommer inte ha tid”, och det plågar mig. Jag undrar om det han menade var att han visste att han inte skulle vara kvar så länge till. Det gör mig både glad och ledsen att han tänkte tillräckligt mycket på våra korta samtal för att nämna det för sin son eller dotter, men att jag själv kanske aldrig riktigt uppskattade de interaktionerna nog mycket.

Jag försöker göra ett positivt intryck och se till att våra besökare ska veta att jag värdesätter dem som människor, och tänker: ”Om detta vore min mormor, hur skulle jag vilja att hon blir behandlad?” Men här är jag nu och tar mig inte tiden att värdesätta bra basebollprat… Jag vet inte, det är bara tufft.

Jag har jobbat på den här filialen i sex och ett halvt år och under den tiden kan jag lätt räkna omkring femtio återkommande besökare som har gått bort. Å ena sidan är det otroligt tungt, men jag är också glad att de hade oss att prata med, eftersom de flesta verkar ha barn som bor långt borta, ibland flera tusen mil, så vi blir de som får höra pratet om deras katt, deras bil, deras luftkonditionering eller vad deras barnbarn gjorde förra veckan… Det är trevligt att lära känna våra besökare och grannar, men jävligt tufft när man ser dem på söndagen, måndagen och tisdagen, och allt verkar bra, för att sedan försvinna och fem veckor senare kommer deras granne in och lämnar in deras bibliotekslån och berättar att de har dött.

Men när den första besökaren du möter på morgonen är en en‑gång-i-veckan‑stammis som ber om böcker om alzheimers, säger att hennes syster dog av det, att hon precis har fått diagnosen och vill ”veta vad som kommer att hända mig”. Sådana saker fastnar hos en.

Upplever ni ofta detta? Om så är fallet, hur hanterar ni det?

Originalinlägget och medföljande diskussion finns på r/Libraries