AI-kommissionens drömmar

future and past blurred; what he had already experienced and what he would eventually experience blended so that nothing remained but the moment

(Do Androids Dream of Electric Sheep, 1968, Philip K. Dick).

I den dystopiska sci-firomanen Androidens drömmar (1968, förlaga till filmen Blade Runner från 1982), utforskar Philip K. Dick om sanning kan ses som någonting stabilt eller om den är i ständig flux utifrån nuets drömmar. Den engelska titel, Do Androids Dream of Electric Sheep, förtydligar frågeställningen ytterligare. Titeln knyter an till hur romanen skildrar en framtid där majoriteten av djurarterna på jorden har dött ut, vilket gjort ägandeskap av ett eget djur till en statussymbol. Den som inte har råd med ett djur får låtsas genom ett elektroniskt. I huvudpersonens fall sköter han om och älskar ett elektroniskt får som om det vore ett riktigt. Genom att ställa frågan om androider har samma drömmar som människor ifrågasätter boken inte bara vad som är sant och vad är falskt – människor eller androider, riktiga eller elektroniska får. Boken ifrågasätter även om minnet av en dåtid liksom föreställningar om framtid någonsin kan ses som stabila, eller om drömmar liksom djur sömlöst kan ersättas med (elektroniska) kopior. 

Insikten om att dåtid och framtid (om)formas och tar riktning utifrån nuet ligger som ett raster i diskursen om artificiell intelligens (AI). AI beskrivs som lösningen på en utveckling mot att behöva göra mer med mindre resurser. I drömmarna om minskade kostnader, ökad effektivitet och profit beskrivs därför AI ofta som framtiden som är här nu. I samma linje beslutade regeringen den 7 december 2023 att tillsätta en kommission för att undersöka hur Sverige kan utvecklas i sin utveckling och användning av AI, liksom hur Sveriges konkurrenskraft inom AI kan stärkas. Resultatet blev rapporten AI kommissionens Färdplan för Sverige (2024). När jag läser rapporten undrar jag vilken roll folkbiblioteken tillskrivs i kommissionens drömscenario; men också vems upplevelser som anses sanna (eller falska) i den dåtid, nutid, framtid som rapporten formulerar?

En färdplan för Sverige 

Ett konkurrenskraftigt Sverige inom AI är än så länge dröm och inte verklighet. Kommissionen konstaterar redan i inledningen att Sverige ”halkar efter i utvecklingen” internationellt sett, och ”att vi står inför ett vägskäl där vårt framtida välstånd i hög grad kommer att avgöras av hur väl vi lyckas dra nytta av AI:s möjligheter och hantera dess problem” (s.9). Rapporten formulerar flera konkreta förslag på hur Sverige kan bli bättre på att använda AI både säkert och hållbart. Allt från energiförsörjning till politiskt ledarskap lyftas fram. Genomgående nämns även behovet av ett gemensamt kunskapslyft genom en stärkt folkbildning, där folkbiblioteken markeras som en viktig aktör. 100 miljoner kronor, föreslår AI-kommissionen, ska satsas på folkbiblioteken årligen 2025–2029 för ”deras uppdrag att främja användningen av informationsteknik för kunskapsinhämtning och lärande”, bland annat genom att hjälpa allmänheten ”att prova på och använda AI-verktyg kostnadsfritt” (s. 64). I min egen verksamhet med ständigt krympande budget för medier, personal och evenemang undrar jag vart dessa pengar blivit av, om de ens blivit av?

Budskapet att tiden ses som en springande punkt i kommissionens rapport går inte att missa. Kommissionen valde till och med att tidigarelägga rapportens redovisning från juli 2025 till november 2024, just för att de räknar med att deras slutsatser annars skulle hinna bli inaktuella jämte det ständigt förändrade AI-landskapet. På framsidan blickar det kursiverade för (i Färdplan för Sverige) åt höger – det latinska alfabetets, och ironiskt nog även den styrande regeringens, färdriktning. Även rapportens omslagsbild skildrar en utsikt (som från ett tåg), utdragen av färdens hastighet. När vi rusar mot framtiden smälter flerfamiljshus samman till streck av färg och ljus – otydliga drömmar av en tid, plats och tanke. Det är alltså utifrån rapporten tydligt att AI-kommissionen vill teckna en framtid som bygger på att det är bråttom att agera nu, igår, innan alla andra att ha sprungit förbi. Deras vision bygger på agerande i nuet, men framhåller även en viss bild av dåtiden – ett Sverige som ”har en lång historia av att gå stärkt genom teknikskiften”, som artonhundratalets ”offentliga investeringar i järnvägen” (s.9) och 1990-talets hem-PC reform (s. 16). Utifrån viljan att konstruera en framtid med grund i berättelsen om ett innovationsstarkt Sverige framstår AI-kommissionens Färdplan för Sverige (2024) som ett nationalistiskt projekt för att konstruera ett starkt Vi. Ett vi som nu liksom då tar sig genom kriserna. Problemet med alla Vi är att premissen bygger på ett De, ett Den andre, som inte ryms inom nationens drömmar.

Föreställningen om en linjär tid, som kan formas och styras mot ökad utveckling, kan kopplas till 1700–1800-talets västerländska idétraditioner, skriver Fridolfsson et.al. (2025) i inledningen till Framtider, det senaste numret av den teoretiska kulturtidskriften Fronesis. Ett historieperspektiv baserat på ökad produktivitet och utveckling, fortsätter författarna, förutsätter att vissa (västerländska) länder anses gå i bräschen för utvecklingen, medan andra anses lagga efter. Det går på så sätt att se kopplingar mellan våra samtida perspektiv och hur vi väljer att skildra historien samt vilka framtider vi kan föreställa oss. Framtidsvisioner är därför aldrig neutrala, opolitiska eller konfliktfria. När folkbiblioteken hålls fram som en bärande faktor i kommissionens framtidsmaskineri behöver biblioteken därför våga stanna upp och tänka efter vilken roll vi blir gjorda att spela, vem som håller i trådarna och vems pipa vi dansar efter. Vi behöver vara medvetna om vilken framtidsvision vi är del i att bygga genom att fokusera på AI, vilka andra framtider som (o)möjliggörs, och för vem framtiden därför (inte) formuleras.

Det är en illa dold sanning att det tjänas stora pengar på en global utökad användning av AI-tjänster. Pengar som går direkt till företagens privata fickor. Det går naturligtvis att fråga sig om svensk offentlig verksamhet ska arbeta med att försörja de amerikanska techjättarna. En annan sanning är den miljöpåverkan som AI-verktygen leder till. Servrarna drar oerhörda mängder energi för varje promptning, och fri lek med AI sker på bekostnad av en alltmer krympande regnskog. Ett hållbart AI-bruk är därför en dröm som bara utgår från den som brukar AI-tjänsten, och inte klimatflyktingarnas öden. En tredje sanning är att användningen av dessa tjänster simultant matar modellerna med ny information via användaren, samtidigt som information idisslas till (till synes) ny media. Den globalt skeva balansen mellan digitalt material gör därför att globala problem, strukturer och klyftor inte bara riskerar att fortplantas i det AI-genererade materialet. AI användningen formulerar även en framtidsvision för ett Vi som både överrepresenterar väst och fortsätter att spä på ekonomiska och kunskapsbaserade klyftor globalt sett. 

Vålnader i biblioteksrummet 

I en annan av texterna i Fronesis senaste nummer, Antropocens hemsökta landskap, använder Gan et. al (2025) termen antropocen för att beskriva den tidsålder där människan, till skillnad mot solen i heliocen, fungerar som dominerande geologisk kraft för liv eller massdöd på planeten. Författarna ser en fara för kommande mänskliga och icke mänskliga generationer när vårt fokus på profit får oss att glömma de liv som funnits, arter som utrotas och band mellan olika livsformer som kapa(t)s. Istället för att rikta tunnelseendet mot en framtid menar de att det finns ett värde i att odla sin ”nyfikenhet inför livet på jorden” idag, hur olika livsformer vävs samman och de vålnaderna som fortfarande gör sig påminda om det som levde igår (s. 45). Med vålnader menar de just ihågkomsten av det som varit, som fortsätter att påverka oss genom tiden. De tar som exempel hur nedhuggna ekars förmåga att skjuta skott kan komma av hur de trampats ner av större förr levande djurarter. Dessa sedan länge utdöda djur kan ses som vålnader vilka fortsätter att hemsöka träden och hur vi förhåller oss till dem. Vålnaderna påminner oss därmed om livets (o)ändlighet. Nuet står inför ett ständigt hot om katastrof, men i det pyr också nya möjligheter till hopp, liv och födelse.

Vad är det vi slutar göra för att det är enklare att utföra med AI som kollega?

I kontexten av en utökad användning av AI finns det fog att rikta fokus mot just vålnaderna omkring oss, innanför och utanför biblioteksrummet. Färdplanen som AI-kommissionen formulerat poängterar att framtiden inte är en, utan många möjliga olika. Samtidigt är det en linjär tidslinje som kommissionen förhåller sig till, och en deterministisk tro om AI som just framtiden. Men, när vår blick vrids mot en föreställd framtid baserat på utökad AI användning, vad är det då som riskerar att hamna ur blickfokus och därmed i glömska? Det är inte bara människor, djur och natur som styrker med i miljöpåverkan. När vi fokuserar på att utvidga vår kompetens och vana med AI, vilka andra mellanmänskliga, motoriska eller kreativa kompetenser riskerar att bli till vålnader? Vad är det vi slutar göra för att det är enklare att utföra med AI som kollega? Vad är det vi slutar att vara när vi skapar tillsammans med en elektronisk snarare än en mänsklig kollega? Naturligtvis har biblioteken en viktig uppgift att informera om AI, dess verktyg och implikationer för medielandskapet liksom källkritik av densamma. Däremot håller jag inte med om att biblioteken så förbehållningslöst ska vara drivande i den utökade användningen av dessa verktyg och därmed rama in den framtiden som verktygen centrerar. Biblioteken måste rymma mer än en ensam berättelse, mer än en enkelriktad framtid.

En radikal omsorg

I Fronesis inledning framhåller författarna att hur vi ser på tiden och hur vi väljer att följa den västerländska modernitetens linjära tidsuppfattning, eller inte, kan fungera som en form av motståndshandling. Långsam omsorg i kontrast till produktion, skriver de, kan till exempel vara ett nytt sätt att tänka kring framtiden. Denna eftertänksamma och långsamma omsorg blir en form av radikal omsorg, eller omsorgsradikalism, i en politisk samtid som ser omsorg som ”en kostnad snarare än en tillgång” (s. 22). Men radikal omsorg, skriver författarna, ska inte ses som konservativt, nostalgiskt eller bakåtsträvande. Snarare handlar det om att tänka lodrätt istället för horisontellt. Genom att skifta perspektiv, temporalt liksom synmässigt, och se det som funnits och det som finns här och nu, värna om det istället för att fastna i hot och löften om framtiden, menar författarna att vi kan möjliggöra andra framtider. Radikal omsorg är att värna om livet som var, är och blir ”i spåren av ett system som förbrukat både människor och ekosystem i jakten på tillväxt” (s. 22).

I den radikala omsorgen föds en tanke i mig gällande bibliotekens praktik och uppgift i ett alltmer AI-centrerat samhälle. Kanske är det så att bibliotekens uppgift inte är att ligga i framkant gällande AI-utvecklingen, fajtas med katastrofscenarions väderkvarnar och massutbildad medborgarna till fullfjädrade AI-kreatörer. Kanske ska vi snarare våga vara ett alternativ till en ensidig framtidsdröm med AI i fokus. Ett mindre lodrätt och mer vertikalt perspektiv skulle vara att stanna upp, våga vrida blicken åt sidan, se parallellt med marken bredvid oss och fånga det som händer i vår omgivning. Att våga ifrågasätta AI som den ensidiga lösningen, förhålla oss frågande och kritiskt och därmed se människan och hens behov, innan vi ser till kapitalets behov av teknologisk tillväxt. Kanske kan vi då även se vålnaderna som den nya tekniken skapar, och kanske bara kanske, andas dem till liv? För, vem ska annars se människorna som faller utanför nationens framtids-Vi, gällande teknologi och medborgarskap, och ta till vara den kunskap som riskerar att gå förlorad i kommissionens fartblinda framtidsjakt? Biblioteken behöver vara en plats för fria drömmar, idag och imorgon. En plats där historien ständigt är närvarande i alla sin komplexitet, och där lika många framtider tillåts att gro, växa och mötas som det finns liv på planeten.