Att älska biblioteket räcker inte

Om bibliotek, kriminalisering och organisering

Jag älskar bibliotek. Mer specifikt älskar jag folkbibliotek.

Jag har känt så sedan jag var barn och besökte sagostunderna på min lokala biblioteksfilial medan min till USA nyankomne mamma tog gratis kurser i engelska som andraspråk. Min mamma brukade säga att hon genom folkbiblioteket fick ta del av allt det bästa som USA har givit upphov till. Alla andra samhällsinstitutioner hon mötte fick henne att känna sig oönskad. På barnläkarens väntrum eller på den lokala banken behandlades hon som en inkräktare. Men på biblioteket kände min mamma sig alltid välkommen, och det gjorde jag också.

När jag delar med mig av min mammas positiva upplevelse – samt min egen – gör jag det inte med syfte att ignorera att offentliga bibliotek, liksom alla andra institutioner i detta land, ursprungligen byggdes för exkludering.

Bibliotek, särskilt offentliga sådana, är centrala slagfält. Jag tror att ni alla har sett hur detta utspelats över hela landet de senaste åren. Det är viktigt att inte romantisera biblioteken, men jag tror att det offentliga biblioteket sannolikt är den sista US-amerikanska institution där begreppet gemensamt ägande fortfarande betyder något. Som Emily Drabinski har sagt är bibliotek ”offentliga tillgångar som delas i gemenskap och distribueras till alla”.

Folkbibliotek är kollektiva tillgångar – under kapitalismen riskerar sådana tillgångar alltid att utsättas för privatisering, plundring och exploatering. Detta är precis varför de idag attackeras av reaktionära högerkrafter. På vänstersidan vill vi inte se kommersialiseringen av de offentliga biblioteken. Vi vägrar den tvångsmässiga omvandlingen av alla livsformer till marknadsrelationer. Vi vill uppmuntra och utvidga demokratisk, offentlig kontroll över själva institutionen.

Folkbibliotek är institutioner som vi tillsammans har byggt under generationer. De ger oss utrymmet för att pröva nya världar medan vi ännu bebor den nuvarande. Av dessa och av hundra andra skäl är folkbibliotek viktiga slagfält just för vänstern.

Folkbiblioteket tjänar inga pengar och måste inte ”göra vinst”. Det är svårt att säga så om någonting annat i USA på 2000-talet. Folkbibliotek står emot de dominerande paradigmen i det moderna livet, vilka insisterar på att det som köps och säljs i marknadsekonomin är det enda som kan ge grundläggande mening och näring åt våra liv. Givet dessa realiteter bör och måste vänstern kämpa för att expandera offentliga bibliotek.

Många pekar på bokförbud som ett betydande hot mot offentliga bibliotek. De utgör ett hot, men förbuden är ett symptom på ett större politiskt projekt som högern i USA har drivit i minst 60 år. Projektet syftar till att privatisera och plundra. Vårt projekt inom vänstern måste syfta till att göra anspråk på makt och att leda den institutionella styrningen.

I början av 2023 startade jag och några andra For the People Leftist Library Project (FTP). Vi vill att fler inom vänstern ska inkludera folkbiblioteken i sin organisering. Ett sätt är att delta i val eller utnämningar till lokala biblioteksstyrelser. Vi startade FTP för att specifikt stödja utbildning av sådana kandidater. Våra mål:

1. Att rekrytera och utbilda biblioteksstyrelseskandidater inom vänstern (vi har redan faciliterat två grupper av potentiella kandidater under 2024 och 2025; nästa blir tidigt 2026).
2. Att stärka människors självorganisering och lokala handlande  (se exempel på NYC Public Library Network och Library Patrons’ Union).
3. Att skapa och tillhandahålla resurser för försvarare av bibliotek.

Vi vill att vänstern ska inkludera folkbiblioteken i sina budgetförslag, kräva bra löner för bibliotekspersonal och deras rätten att organisera sig fackligt. Vi vill att de går med i lokala biblioteksvängrupper, och om en sådan saknas, fråga personalen om de tror att en sådan skulle vara användbar och i så fall starta en. Vi vill att vänsteraktivister ska gå med i lokala folkförsamlingar, starta egna lokala användarföreningar och mer.

FTP vill inte bara föra fram en vänsteranalys av biblioteken utan vill också uppmuntra vänsteraktivister att ta makten, att skapa makt och aktivt gå in i styrningen.

Folkbiblioteket är en av de få kvarvarande offentliga platserna i landet där du kan spendera en hel dag utan att betala en krona. Du kan studera, arbeta eller dagdrömma i timmar. Sedan kan du gå därifrån med ett föremål som har kraften att frigöra din fantasi och ta dig till en annan värld, som visar dig att en annan värld är möjlig. Det är magiskt och fullt av revolutionära möjligheter. Därför är varje försök att minska öppettiderna i praktiken en krigsförklaring mot det gemensamma och mot våra samhällen. Bibliotek är platser där människor inte bara får tillgång till resurser utan också knyter band till andra människor.

Jag vill gärna påminna om att under den stora depressionen mellan 1929 och 1939 var centralbiblioteket i New York Public Library öppet 365 dagar om året, 09.00–22.00 måndag–lördag och 13.00–22.00 på söndagar. Trots detta blir bibliotek i de flesta städer och orter i USA idag ständigt utsatta för nedskärningar. Vi måste förstå att nedstängning av bibliotek är ett sätt att ta kontroll över och begränsa det offentliga rummet. Det är ett försök att erövra det gemensamma både rumsligt, informationsmässigt och socialt. Vi måste göra allt vi kan för att skydda den tid som folk får tillbringa inne i biblioteken.

Jag vet vad som händer när man pratar om vad som är ”realistiskt” och vem som tjänar på sådana begränsade begrepp.

Samtidigt är det viktigt att belysa och bekämpa de straffrättsliga och fängslande tendenserna hos biblioteken – polisarbete, eller polisering¹, kan utföras av vem som helst och har historiskt även utförts av bibliotekspersonal – men vi måste absolut utöka tillgängligheten till offentliga bibliotek. De utgör en oumbärlig infrastruktur för att göra viktiga resurser tillgängliga för alla. Vi måste kämpa för att utvidga den infrastrukturen. Detta är en vision värd att kämpa för i ett tidevarv då vi mestadels kämpar mot saker.

Folkbibliotek är, som sagt, viktiga slagfält. Allt som har med biblioteken att göra är politiskt. Min djupt rotade kärlek till biblioteken bygger på övertygelsen att om någon år 2025 skulle sagt att vi bör bygga platser i landsbygds- och stadsområden där folk kan lära sig läsa, använda datorer för att söka jobb, njuta av gratis kulturprogram, samla frön för att odla sin egen mat och information om hur man gör det, låna kontorsmaterial, musikinstrument, konstverk, kakformar, snöskyfflar, och ibland till och med balklänningar, låna pass till lokala museer och andra kulturella institutioner, få resurser och hjälp att återknyta kontakten med familj och lokal historia – alla de verksamheter som offentliga bibliotek erbjuder – så skulle de betraktas som kättare, eller åtminstone naiva och orealistiska.

Som abolitionist av fängelseindustrikomplexet, med en vision om ett omstrukturerat samhälle där vi har allt vi behöver: mat, tak över huvudet, utbildning, hälsa, konst, skönhet, rent vatten och mer, vet jag vad det innebär att bli kallad kättersk, naiv och orealistisk. Jag vet också vad som händer när man pratar om vad som är ”realistiskt” och vem som tjänar på sådana begränsade begrepp.

Under senkapitalismen har vår fantasi koloniserats och ockuperats, vi har betingats att tro att allt måste tjäna ekonomiska syften och att bara ett fåtal förtjänar att leva värdiga liv. I detta sammanhang är idén om en plats där man kan få och använda ovärderliga saker utan att betala pengar en absurd och hånad idé. Offentliga skolor och offentliga bibliotek är våra sista försvarslinjer mot total privatisering av det gemensamma. Vi har alla sett hur ihärdigt och obevekligt själva idén om offentlig utbildning har attackeras och urholkas, och inte bara av högern.

Den abolitionistiska författaren och filmaren Brett Story har sagt att människor saknar en vokabulär eller grammatik för det gemensamma – det som gått förlorat är det gemensamma som ett sätt att tänka på ”hur vi tillhör varandra”. Biblioteken kan hjälpa oss återupptäcka en grammatik för det gemensamma. Något vi desperat behöver när vi bygger mot en abolitionistisk horisont.

Kriminalisering och bibliotek:
Några resurser

I oktober 2023 faciliterade jag en virtuell kurs tillsammans med mina kamrater Megan Riley och Bean Yogi. Tillfället täckte mötet mellan bibliotek, bibliotekspersonal och kriminalisering, inklusive övervakning och integritet, repressalier mot bibliotekspersonal, socialt arbete och sociala tjänster, med mera. Den 27 mars 2025 samlades vi igen för att hålla en kurs om kriminalisering för informationsarbetare. Sessionen spelades inte in men vi delade ett antal resurser med deltagarna, som ännu finns tillgängliga: Criminalization 202.

När jag gick på bibliotekarieutbildningen behandlade inga av kurserna på något djupare plan korsningen mellan kriminalisering och bibliotek. Jag har tänkt mycket på fängelser, polisering och övervakning i decennier, men först på senare år har jag fördjupat mig i de specifika sätt på vilket offentliga bibliotek utgör del av kriminaliseringens nät. Detta är ett framväxande forskningsområde inom informationsvetenskap, så jag ville dela lite av det jag har arbetat med de senaste åren.

År 2023 publicerade jag tillsammans med min vän och medbibliotekarie och arkivarie Sarah Cuk Criminalization and Libraries, som en resurs för den virtuella kurs jag nämnde tidigare. Vi såg publikationen som en startpunkt för diskussion och som början på en kartläggningsprocess för att identifiera intersektionen mellan kriminalisering och bibliotek. 2025 publicerade jag två nya resurser.

I det nya fanzinet Arrested At the Library: Policing the Stacks lär sig läsaren om historien av poliser på biblioteken, berättelser om bibliotekarier som blivit mål för rättsväsendet och om de som har motsatt sig poliseringen av hyllorna. 

Bibliotek och polis har varit nära sammankopplade under hela deras gemensamma existens. Ständigt ökande grad av polisering och växande fängelseindustri har påverkat biblioteken, som i allt högre grad tvingas polisanmäla besökare och ständigt får fler verktyg för detta ändamål. Medan böcker, bibliotek och biblioteksbesökare alltjämt står under hot utforskar fanzinet historien om motstånd mot polisering i bibliotek och belyser dagens uppmaningar till handling.

Bibliotek erbjuder kunskap och bemäktigande till alla människor. Eftersom de, åtminstone potentiellt, kan utgöra en kraft för jämlikhet, och eftersom makthavare ofta ser kunskap som farlig, har bibliotek ibland setts som farliga i sig själva.

Ofta fokuserar attacker på biblioteken på böckerna – flertalet intressegrupper försöker ännu ta bort många böcker från bibliotekshyllorna. Ibland har dock också bibliotekarier som tar yrkets uppdrag om likvärdighet på allvar också blivit måltavlor för såväl samhälle som stat. En annan ny resurs, Criminalizing Librarians: Threats and Realities, guidar läsaren genom en (kort) historik om angrepp på bibliotekarier – inklusive förföljelse under så kallade red scares och våld mot de aktivister som desegregerade biblioteken under medborgarrättsrörelsen – samt nutida hot och exempel på bibliotekspersonal som står emot alltmedan vi fortsätter den långa kampen för att skydda biblioteken och människorna som arbetar i dem. Jag hoppas att publikationerna kan erbjuda introduktioner av intresse för biblioteksvetenskapsstudenter (som i stor grad inte exponeras för dessa idéer) och även för biblioteksbesökare själva.

Tips och länkar

Följ vårt arbete på For The People. FTP är en frivillig, gräsrotsdriven förening som finansieras via t-shirts. Det är ett femårigt projekt och vi befinner oss nu i år tre. Om du är i NYC är du inbjuden att gå med i NYC Public Library Action Network (PLAN). Vi organiserar oss för att öka finansieringen av NYC:s bibliotek. Jag rekommenderar även att titta på den nya dokumentären om folkbibliotek som nyligen hade premiär på PBS.

Ladda ner och läs Arrested At the Library: Policing the Stacks här – vackert designad av Micah Bazant.

Ladda ner och läs Criminalizing Librarians: Threats and Realities här. Designad av Cindy Lau med illustrationer av Erik Ruin och forskningsstöd av Noah Berlatsky.