Död låntagare, och andra tankar om närhet

För några år sedan arbetade jag timmar som biblioteksvärd på en kombinerad, mindre biblioteksfilial. Med endast två bibliotekarier anställda och ganska många timmar för mig att hoppa in hann jag spendera ganska så mycket tid på just det biblioteket. 

Alla dagar där var inte särskilt spännande eller roliga, men det fanns något med stämningen där som fick mig att ett tag senare avsluta mina studier till bibliotekarie, men först efter en sejour som solpanelsmontör. Arbetet på det här lilla biblioteket stod i stark kontrast till ett tidigare sommarjobb på Göteborgs stadsbibliotek, där stressen var högre och anonymiteten större, liksom känslan av att vara utbytbar. Där fanns ingen tid att varken lära känna eller lära känna igen besökarna. Om det fanns några stammisar där försvann de snabbt förbi i flödet.

På den mindre filialen var upplevelsen tvärtom. Känslan av tillhörighet tycktes mig vara märkbart större. Jag började snabbt lära känna besökarna, även om jag aldrig arbetade längre än mina inbokade femtimmarspass. Relationen mellan besökarna och bibliotekarierna var vänskaplig och viktig. Jag fick instruktioner om att låneautomater förvisso fanns installerade i lokalen men att bibliotekarierna föredrog att göra lån och återlämning över disk, för relationsskapandet. Vid ett tillfälle kom en av stammisarna in och bad om mått för att sticka något åt en av bibliotekarierna.

Det var ett bibliotek som tillhörde besökarna och bibliotekarierna. Biblioteket var deras plats och det tjänade lokalsamhället.

Ett av mina starkaste minnen från denna filial var den dag då en äldre kvinna kom in med ett antal böcker. Böckerna var försenade, kvinnan var orolig och märkbart tyngd. Hon berättade att hennes man hade avlidit veckan tidigare och hon ville se till att återlämna hans böcker. Rösten brast när hon talade och för min del var det första gången jag tog emot ett dödsbud på det här sättet. Hur bemöter man en sörjande människa på ett så vardagligt ärende? Jag ville respektera stunden samtidigt som kvinnan säkerligen ville ha saken överstökad. Så jag återlämnade böckerna, raderade skulderna och beklagade förlusten. Kvinnan lämnade lokalen och försvann ut i ett blåsigt decemberväder.

Jag blev kvar med uppgiften att avgöra vad som ska hända med den avlidne mannens bibliotekskonto. Ska kontot raderas direkt? Eller spelar det någon roll? Bibliotekssystemet gör förstås ingen skillnad mellan levande eller död, det är utformat för helt andra uppgifter, och efter tre år skulle det inaktiva kontot ändå automatiskt försvinna. Men jag tyckte det kändes svårt. Det tog förstås emot att helt sonika gallra bort en till nyligen livs levande människas bibliotekskonto. Behövs det inte en präst eller en diakon eller något för sådant?

Senare har jag förstått att det här är helt normala, om än inte helt vardagliga, arbetsuppgifter på ett bibliotek. Döden hör livet till, och biblioteket är fyllt både av liv och av död. Döda människors ord som talar till de levande. Jag har under mina år på biblioteket mottagit ytterligare ett par dödsbud och mottagit de efterlevandes återlämningar. 

Det hugger till vid varje sådant tillfälle. Inte minst kändes bortgången av en av mina cirkeldeltagare, en vid tiden nästan 90-årig man som lärt sig använda Microsoft Teams på surfplattan endast för att vara med i vår digitala bokcirkel. Han kommenterade ofta böckerna med erfarenheter från hans eget liv och yrkesbana, som verkar ha sträckt sig ända från Sydafrika till ungdomsgårdar i Tensta. Han hade deltagit på alla träffar under nästan ett års tid när han en vecka plötsligt uteblev från cirkelträffen. Jag blev orolig, hörde av mig till honom och försökte hitta information, men det var svårt eftersom jag inte kände honom privat.

Först några månader senare hittade jag hans dödsannons och minnessida online. Kort därpå upphörde vår digitala bokcirkel, även om några av de kvarvarande deltagarna istället övergick till att börja ses på biblioteket. Jag skickade blommor till begravningen och skrev en anekdot från vår cirkelträff om Delia Owens Där kräftorna sjunger, som han menade var inspirerad av handlingen i Pat Conroys självbiografiska The Water is Wide – en bok jag sedan dess har sparad i min läslista.

---

Jag har under åren tänkt på dessa upplevelser och undrat om vi inte måste vara många som delar de här erfarenheterna. Biblioteken befinner sig mitt i samhället och utgör som bekant ett extra vardagsrum för många invånare. Människor spenderar ofta mycket tid på biblioteket, somliga kanske varje dag, andra någon gång i månaden. Besökarna återkommer ofta och blir ansikten och namn för oss som går utöver personnummer och användar-ID i ett bibliotekssystem. De har personliga preferenser, de är tjuriga och ibland jobbiga, de blir glada att se oss, de lyssnar på en del av våra tips och ratar andra. Vardagen på biblioteket kan vara lugn eller stökig, och ibland kommer döden på besök, om än indirekt eller på omvägar. Det måste väl påverka oss, eller?

När jag började söka efter information, texter, artiklar – vad som helst på ämnena bibliotek och döden insåg jag att jag faktiskt inte var ensam om att grubbla kring detta. På nätforumet Reddit finns underforumet r/Libraries, där alla typer av biblioteksrelaterade frågor avhandlas. Frågan om avlidna låntagare och besökare har lyfts ett flertal gånger, och det är lätt att känna igen sig i frågeställningarna. I en tråd, startad av ett numera raderat konto, ger en anonym användare sin bild av saken:

[raderad]:
Jag har arbetat på bibliotek i 12 år nu. De senaste åren har vi förlorat fyra medarbetare samt ett par långvariga biblioteksbesökare. Jag har pratat med mina vänner utanför biblioteksvärlden och ingen av dem har upplevt samma sak. Innan jag började arbeta på bibliotek hade jag aldrig upplevt dödsfall på jobbet. Min teori är att människor använder bibliotek under hela sitt liv, och många anställda älskar att arbeta på biblioteket, så de fortsätter ända in i hög ålder. Detta leder oundvikligen till att man upplever fler förluster när man arbetar på ett bibliotek än i många andra yrken. Till skillnad från farliga jobb känns detta oväntat och var inget jag föreställde mig skulle hända när jag bytte karriär.

Andra användare i forumet kommenterar att de känner igen sig och delar sina egna historier. Andra gör jämförelser med yrken som sjuksköterska, där döden ofta är oundviklig att ha att göra med som omständighet på jobbet. Vid ett tillfälle läser jag en kanske mer jämförbar upplevelse, av lärare som i många fall har erfarenhet av elever som dödats eller dött i suicid. Jag tänker på en klasskamrat från högstadiet som tog sitt eget liv, hur det påverkade klassen och skolan. 

Jag tänker också på min flickväns berättelser om hur det är att arbeta på ett kallbadhus, ett bibliotekets okända kusin, som ett intimt vardagsrum för alla sorters stammisar. Även där är förlusten av stammisar och besökare märkbar – och kanske är det så det är att arbeta på platser där besökare följer med långt upp i åldrarna, just för att det är där de trivs och vill vara?

En användare på underforumet r/Libraries, som uppger sig arbeta i en stor biblioteksorganisation med över 30 filialer, skriver om sina upplevelser av så kallat bystander trauma:

[Softboicraig]:
Jag har varit med om att minst två kollegor bara på min avdelning har gått bort, många fler som har arbetat på andra avdelningar, och jag kan inte räkna på en hand hur många besökare vi har förlorat. De senaste tre åren har jag arbetat på huvudbiblioteket i vår stora stad och det har förekommit flera självmord, överdoser och en skottlossning.

Min partner har ”skämtat” om att han inte insåg hur mycket traumatiska upplevelser som följer med att vara ihop med någon som arbetar på ett bibliotek. Han sitter ofta vid middagsbordet bland mina kollegor och ser chockad ut när vi ventilerar eller utlämnar våra trauman, och använder galghumor för att klara av det. Jag tar ledigt när större incidenter inträffar, jag ventilerar till personer som förstår, och jag försöker mentalt ”stämpla ut” när mitt pass är slut så att jag inte tar med mig något hem. Jag har dock ärligt talat inte många effektiva coping‑mekanismer.

Användaren thebikebrarian menar i en kommentar att det är närheten till samhället och närheten till människa som gör yrket mottagligt för den här sortens frågor: ”Vi är i ett yrke som är starkt engagerat i lokalsamhället och i människorna, så vi kanske blir mer medvetna om sådana händelser när de inträffar.” Att många av oss arbetar på bibliotek just för att vi bryr oss om vårt samhälle, om kollegor och medmänniskor, gör kontakten med vardagens ytterligheter lite mer påtaglig. 

Jag bläddrar runt i forumet och läser kommentarer om döden och de döda på biblioteket. Det slår mig att sorg, kärlek, sjukdomar, förlust och trauman ju alla är högst närvarande i bibliotekets verksamhet, genom böckerna och berättelserna. Till och med bilderböckerna inrymmer sin beskärda del av livets baksida. Kanske kan våra berättelser om biblioteket också göra det?

[gamer_librarian]:
Vi befinner oss i en kommun med många seniorer (55 % av vår ort är 65 år eller äldre; den röstades för omkring tio år sedan ut till en av de bästa platserna att gå i pension). Dödsfall inträffar varje vecka i stort sett eftersom vi inte är så stora. I år gick en medarbetare bort i cancer. Vår cirkulationsansvarige går igenom dödsannonserna varje vecka så att vi kan hålla koll på vem som har gått bort. Vi kontrollerar deras kort för att se om några lånade medier finns kvar, och om inte tar vi bort kortet så att ingen kan missbruka det.

Ibland träffar vi våra besökare oftare än vissa av deras familjemedlemmar, så vi märker av saker och ting. Jag är ganska säker på att en av våra stamgäster är på väg att få alzheimers. Vi håller mest ett öga på honom, hjälper honom när han behöver det och pratar med honom när han vill prata. Det är en del av verkligheten här, och även om det gör oss ledsna så försöker vi komma ihåg de goda och ibland roliga stunderna med besökarna.