Hård eller mjuk sci-fi?

Kommentarer till En utläggning om “teknik”

Författaren Ursula K. Le Guin är huvudsakligen känd för sina fantasy- och science fiction-berättelser som vill ställa frågor om kreativitet, om motstånd, kamp och mänskliga relationer i främmande världar. Hon skrev romaner och barnböcker, men också poesi och essäer. 

Mest uppmärksammad blev hon kanske för sina fantasyromaner om Övärlden, men också för science fiction-romaner som Mörkets vänstra hand från 1969 samt De obesuttna från 1974 (i tidigare svenska utgåvor Shevek). Här nyttjar hon sci-fi-genrens bredd till fullo för att sätta ljuset på de mellanmänskliga relationerna, genom ett utforskande där litterära experiment och dagdrömmar ligger till grund för skapandet av världar av omkullkastade sociala relationer. Hur skulle den värld se ut, som organiseras enligt anarkistiska principer, utan ägande eller hierarkiska relationer? Eller för den delen, en värld där kön inte är en statisk binär, utan ett dynamisk växelspel hos androgyna människor?

Somliga av hennes böcker har i efterhand väckt kritik, inte minst från författaren själv. Till senare upplagor av Mörkrets vänstra hand skrev Le Guin en självkritik där hon bland annat bekräftade delar av den kritik hon mött för sin skildring av kön och sexualitet. Hon hade, menade hon själv, hållit sig till en världsbild där heteronormen varit förhärskande, trots själva världsbyggets androgyna karaktär. 

Förmågan till självkritik är en av de saker som gör Le Guin ständigt aktuell och anpassningsbar. Även om böcker som De obesuttna kan ses som rena kommentarer till kalla kriget så har de bredd som kanske ändå sträcker sig över specifika historiska skeende. Kan inte De obesuttna läsas än idag, med lika stor behållning, inte trots kalla krigets inofficiella avslutande, utan just på grund av det? Världskapitalismen har ju, trots allt, ännu inte rämnat. Möjligheten finns ju att hennes böcker en dag kommer läsas mer som samtida iakttagelser än som fiktiva spekulationsromaner.

2003 publicerades Le Guin novellsamlingen Changing planes. En recension i den argentinska tidskriften Ñ kom att dra till sig hennes uppmärksamhet, och i samband med att hon översatte och publicerade denna på sin hemsida kom hon också att bemöta ett påstående i texten gällande synen på begreppet teknik. I kommentaren ”A rant about ‘technology’” ställer hon läsaren frågan: Vad är ”hög” kontra ”låg” teknik? Är det meningsfullt att göra någon skillnad mellan begreppen? Och hur förhåller sig Le Guins egna berättelser till det hela? Frågorna hon målar upp är i hög grad intressanta för oss alla, särskilt i tider då ”högteknologi” såsom AI, datacenter och övervakningssystem tar allt större plats i samhället.

”Mina böcker innehåller ingen teknik, eftersom jag enbart är intresserad av psykologi och känslor och andra sådana fluffiga ämnen, visst?”

Recensionen i Ñ innehåller en formulering som Le Guin reagerar på: att eftersom Le Guin inte är en hard science fiction-författare undviker hon i sina böcker också teman kring teknologi. Det framstår som om Le Guin är ointresserad av teknikens roll i sina böcker, eftersom hon inte ägnar den någon större uppmärksamhet.

Le Guin kommenterar framställningen:

”Hård” science fiction handlar enbart om teknik, och ”mjuk” science fiction innehåller ingen teknik alls – visst? Och mina böcker innehåller ingen teknik, eftersom jag enbart är intresserad av psykologi och känslor och andra sådana fluffiga ämnen, visst?

Hon fortsätter att rannsaka premissen: hur kan genuin sci-fi sakna teknologiskt innehåll? Går det alls att beskriva en berättelse om framtiden utan att direkt eller indirekt beröra ämnet teknologi? Hon menar att det är omöjligt:

Teknik är ett samhälles sätt att hantera den fysiska verkligheten: det sätt som människor får tag i, förvarar och tillagar mat, hur de klär sig, vilka energikällor de brukar (djur? människor? vatten? vind? elektricitet? eller något annat?), vad de bygger med och vad de bygger, deras mediciner – och så vidare. … Teknologi är människans verksamma gränssnitt till den materiella världen.

Teknik är, menar hon, ett ord som gärna misstolkas. Ofta används det som synonym för ”högteknologi”, ett begrepp som å sin sida antyder att all annan teknik är ”låg”. Vi är idag vana vid att tänka på datorer eller vapen som den högsta formen av teknologi, både för dess användning och för dess uppbyggnad. Men det menar Le Guin är en illusion. Föreställ dig något skapat objekt, vilket som helst: en penna, en stol, en linnetröja, en fotoram, en tändsticka. ”Vet jag hur man tillverkar en sådan här?”, frågar hon sig.

Svaret är i de flesta fall troligen ”nej”. Vi vet inte hur alla dessa vardagliga artefakter tillverkas, deras tillkomst är mer eller mindre okänd för oss. Men, här kommer tricket med teknologin: vi kan alla lära oss hur, och detta faktum ringar också in teknikens i grunden sociala form. Teknologier är ”vad vi kan lära oss att göra”.

All science fiction är således teknologisk, annat vore ju absurt. Bara det faktum att den trycks på papper eller läses på en skärm gör den teknologisk. Det går förstås inte att komma undan. Men Le Guin avslutar också sin kommentar med några retsamma ord och som vänder på frågeställningen:

Hur som helst, så håller jag med min recensent om att jag inte skriver hård sci-fi. Kanske skriver jag essäistisk sci-fi. Eller så finns de hårda delarna på insidan, undangömda – likt ben, till skillnad från exoskelett…

I en kommentar till Mörkrets vänstra hand skriver Le Guin att sci-fi inte handlar ”om att förutsäga, utan om att beskriva”. Det är svårt att inte koppla detta till henne kritik emot diskursen kring ”hög”- kontra ”låg”-teknologi. Datorer, jetbombare och ballistiska robotar i all ära, men visst säger det något om vårt samhälle att några av våra mest avancerade teknologier används för att producera död istället för att producera liv, eller för att övervaka och kontrollera snarare än att befria? Någonstans här finner vi kanske också förklaringen till att tekniken trots allt har en så perifer roll i Le Guins litteratur.