Åter till maskinen

När Bibliotek i Samhälle (BiS) utlyste sitt nummer om automatisering citerades texten till Kjell Höglunds nästan parodiskt teknikoptimistiska låt Maskinerna är våra vänner. I denna, sin kanske mest explicit politiska låt, sjunger Höglund att maskinerna ska göra det möjligt för oss att ”inte längre slita på Sisyfos vis – du ska ägna dig åt kärlek och kultur”. Utan maskinerna, sjunger Höglund, väntar inget paradis. Men Höglunds låtskatt är inte uttömd med detta citat. Det är rent av symptomatiskt för debatten om teknik och automatisering att erfarenheten av att arbeta under maskinernas och algoritmernas regim osynliggörs. I Man vänjer sig sjunger Höglund:

Jobbet som man gör det har man ingenting för
Det är nån annan som drar nytta av det, ingen aning vem
Man bara flyttar sina papper drar i sina spakar
Hämtar sina pengar det känns dumt och idiotiskt
Men man vänjer sig
Man vänjer sig

Med sina ord om spakar, idioti och osynliga profitörer illustrerar Höglund spänningen mellan teknikens löften och kapitalismens realisering av denna, fjättrat i lönearbetet och varuformen. Det är hög tid för oss att återvända till debatten om maskinen i en bibliotekskontext. För oss är detta ett tillfälle att se biblioteksarbetet just som ett arbete, och att skärskåda hur tekniken organiserar och hierarkiserar våra arbetsplatser. Biblioteken i Malmö (BiM) driver i denna fråga utvecklingen framåt med införandet av IMMS, Intelligent Material Management System. Välkomna tillbaka till maskinen.

Ta det som ett löfte, ta det som ett hot: implementeringen av IMMS i Malmö 

Min egen text om IMMS, Mellan lyxkommunismen och träskon (BiS 2021:3), publicerades innan systemet ännu hade sjösatts. Analysen byggde därför i hög grad på teori och mer allmänna reflektioner om arbete, automatisering och medelklassens förändrade position. I texten från 2021 argumenterar jag för att IMMS riskerar att innebära en avprofessionalisering av bibliotekariekåren, då alltmer kunskap placeras i systemet snarare än i personalen. Som en följd av detta blir både nedskärningar och bibliotekariernas utbytbarhet ett faktum. Ytterligare en tes jag driver är att klyftorna mellan låntagarna och inköpen, och inom bibliotekariekåren, ökar när inköp centraliseras och beroendet av teknik ökar (då kunskap om teknik är ojämnt fördelat både inom bibliotekariekåren och befolkningen i stort). Jag varnar även för att en algoritmstyrning av samlingarna, om den används som den beskrevs i den tidens debatt, riskerar att förstärka bildningsklyftor i samhället snarare än att jämna ut dem.

När jag i efterhand läser om min text slås jag av dess dystopiska sidor, och att jag lutar åt att belysa teknikens kontrollerande och alienerande sidor snarare än dess emancipatoriska. I en tid präglad av tech(bro)optimism anser jag dock att detta perspektiv behövs. Kanske är det den kritiska granskningens roll att lyfta fram dessa sidor, speciellt då bibliotekspersonalens egna röster fortfarande i hög grad saknas i debatten.

Under den senaste tiden har dock ett par texter publicerats, där bibliotekspersonal själva får komma till tals. Under hösten 2024 publicerades en masteruppsats som behandlar IMMS införande i Malmö. Grundström Nyberg och Krögerströms (2024) uppsats, tillsammans med Corina Kläpps text i förra numret av BiS (2025:3) och ytterligare ett par undersökande texter, visar att diskussionen om flytande bestånd, algoritmer och makten över arbetet på våra folkbibliotek har vaknat till liv. Med dessa texter som utgångspunkt är det hög tid att återvända till diskussionen om automatiseringens löften och teknikens hot. 

Efter att ha intervjuat åtta bibliotekarier inom biblioteken i Malmö om deras arbete under införandet av IMMS konstaterar Grundström Nyberg och Krögerström att förutsättningarna för arbetet, och själva arbetet, har förändrats. Den kanske viktigaste slutsatsen är att bibliotekariernas beståndskunskap, kunskapen om vilka böcker som faktiskt finns inne på hyllan, har försämrats. Samtidigt tar de mekaniska arbetsuppgifterna mer tid i anspråk, medan flera av de intervjuade inte längre har kreativa arbetsuppgifter som inköp och omvärldsbevakning som del av sitt arbete. Intressant är att en av de intervjuade bibliotekarierna gör en jämförelse mellan sitt arbete och arbete på ett lager. 

Även en förflyttning av den för arbetet nödvändiga kunskapen från profession till tekniskt system beskrivs. Grundström Nyberg och Krögerström beskriver sammanfattningsvis en ”tendens till minskad jurisdiktion” för bibliotekarieprofessionen (s.47). I kölvattnet av detta har det blivit möjligt för andra yrkesgrupper att arbeta på biblioteket, då den specifika bibliotekariekunskapen inte längre är lika central. Man kan ana konturerna av flera av Grundström Nyberg och Krögerström slutsatser i min text från 2021. En intressant effekt av bibliotekariernas förändrade arbete som jag dock inte förutsåg är böckernas alltmer kvantitativa roll. Detta tema återkommer i en annan text, nyligen publicerad i BiS.

I BiS 2025:3 beskriver Corina Kläpp, bibliotekarie inom BiM, sina erfarenheter av att arbeta med IMMS. Titeln på Kläpps text, Rummet genom algoritmens gränssnitt, visar på rummets centrala roll i biblioteksarbetet, och hur vi betraktar rummet genom tekniken. Kläpp jämför IMMS med ett blint djur; helt beroende av den mänskliga bibliotekspersonalens ögon för att kunna värpa sina ”gyllene direktiv om hur medierna ska flyta” (Kläpp 2025). Här illustreras hur bibliotekspersonalen gör arbete ”åt” ett system, samtidigt som systemet tar professionell agens från personalen.

Kläpp beskriver hur kännedomen om samlingen försämras, och hur hen i ett möte med biblioteksbesökarna förlitar sig mer på sin IMMS-telefon än på kunskapen om samlingen. Istället för att lägga mer tid på besökaren läggs mer tid på att orientera sig i ett medielandskap, som personalen inte längre upplever sig ha kontroll över. Med hjälp av Sara Ahmeds queera fenomenologi beskriver Kläpp hur böckerna, som tidigare fungerade som fasta ankarpunkter i samlingen, tappar denna funktion. I och med att algoritmen kontrollerar samlingens flöde förlorar bibliotekarien det muskelminne av samlingen som tidigare var centralt. Kunskap förflyttas ur professionen till systemet.

”Det systemet efterfrågar är tvärtom bokens kvantitativa egenskaper”

I algoritmens tidevarv är boken inte kvalitativt intressant i sin egenskap av en viss titel, ett visst innehåll. Det systemet efterfrågar, och som bibliotekarien utgår ifrån i sitt arbete, är tvärtom bokens kvantitativa egenskaper: hur mycket plats den tar på hyllan. I både Kläpps text och Grundström Nyberg och Krögerströms uppsats beskrivs hur linjalen blivit ett allt viktigare redskap. Ett exakt mätande blir centralt, samtidigt som kunskapen om själva bokbeståndet försämras. Denna kvantifiering, som Kläpp beskriver som ett förtingligande, går hand i hand med mitt mer generella resonemang om alienationen i det nya biblioteksarbetet.

En annan aspekt av det nya biblioteksarbetet beskrivs av författaren Ellika Lagerlöf i Dagens Nyheter (1/6 2025). Lagerlöf beskriver här livet som prekär gig-arbetare på bibliotek. Stockholms folkbibliotek, skriver Lagerlöf, är helt beroende av ”deltidspensionerade bibliotekarier och frilansare i behov av extraknäck”, som klistrade vid sina telefoner tävlar om nästa arbetspass. Bibliotekspersonal arbetar alltmer under samma förutsättningar som Foodorapersonal. Många potentiella biblioteksarbetare i behov av arbete tävlar om pass på något av biblioteken i Stockholm, och slänger sig sedan på tunnelbanan för att hinna fram. Lagerlöfs text visar på en tydlig produktion av utbytbarhet, organiserad genom pooler av extraarbetare som inte har råd att tacka nej till arbete. Resultatet blir ett flödande biblioteksprekariat, utan förankring i vare sig låntagare eller det lokala biblioteket.

Ytterligare en uppsats har analyserat IMMS vid Malmös bibliotek. Rodríguez (2022) har genom intervjuer och dokumentanalyser studerat personalens och chefernas syn på implementeringen av IMMS. I uppsatsen beskriver många bibliotekarier en förvirring över vem som kontrollerar IMMS, vilket ekar av upplevelsen av förlorad kontroll från flera andra redogörelser. Samtidigt beskriver systembibliotekarierna i undersökningen inköpen som ”gemensamma”, medan övriga bibliotekarier beskriver dem som ”centrala”. Detta kan tolkas som ökade klyftor inom bibliotekariekåren. Flera intervjuade bibliotekarier beskriver också en oro över vad som händer med professionen när arbetsuppgifter, till exempel inköp, försvinner ur det dagliga arbetet. Intressant är också hur Rodríguez beskriver fall av ”myteri” mot det nya systemet. Oönskat material som algoritmen skickat till ett visst bibliotek skickas tillbaka, och systemets gallringsförslag har i andra städer ifrågasatts. Här har Rodríguez identifierat en konfliktpunkt mellan professionens strävan efter självständighet och de arbetsvillkor som tekniken för med sig.

Slutsatser: Sisyfos, myteriet och våra vänner maskinerna

Många av de utvecklingslinjer som jag identifierade 2021 återkommer i beskrivningarna av de senaste årens biblioteksarbete. Återkommande teman är en övergång från kreativt till alltmer mekaniskt arbete, förflyttningen av professionell kunskap från människa till system och hur detta leder till alienation, förtingligande av böcker och avprofessionalisering. Tydligt är att det monotona arbetet inte har försvunnit med den nya teknikens införande, utan osynliggörs eller organiseras genom gigifiering under prekära förhållanden.

Grundström Nyberg och Krögerström ser i denna utveckling ingen fara för själva bibliotekarieprofessionen: denna har ju trots allt förändrats förut. Även om detta självklart stämmer, känner jag inte samma behov av att skräda orden. En väsentlig del av en profession består i monopoliseringen av för arbetet central kunskap. Denna kunskap har, som Grundström Nyberg och Krögerström beskriver, förlorat i vikt. Som även Kläpp visat är kunskap om samlingen alltmer utbytt mot ett beroende av tekniken.

Samtidigt har bibliotekspersonalen blivit mer utbytbar även på ett annat sätt. I min text från 2021 betonar jag hur tekniken, genom att externalisera professionens kunskap till ett system snarare än att behålla den i personalens kontroll, skapar möjligheter att göra bibliotekspersonal utbytbar. Detta omvandlande av bibliotekarier till ett flöde av resurser (med ett nyliberalt språkbruk) måste dock även ha en juridisk och organisatorisk sida. Delvis genomförs detta genom pooler av prekära gig-bibliotekarier, som Lagerlöf beskriver i Stockholm. I Malmö har samma effekt även åstadkommits genom att personalen inom BiM inte längre är anställda vid ett specifikt bibliotek. De är istället anställda inom organisationen som helhet, och kan flöda fritt (ur chefens perspektiv). Tanken är att friktionerna, våra ankarpunkter i rummet och relationen till samlingen, ska avskaffas med teknikens hjälp.

Slutligen måste det konstateras att mer systematisk kunskap om automatisering och arbete på bibliotek fortfarande saknas. Vilken roll kan en tidskrift som BiS fylla i att kartlägga erfarenheterna från landets biblioteksgolv? Ett utbytbart biblioteksprekariat, om ett sådant är under framväxande, kommer behöva andra former av organisering än en medelklassbetonad profession. Här ställs bibliotekspersonalen inför samma utmaning som många andra yrkesgrupper: hur ser kampen för ökad professionell självständighet ut, i algoritmernas tidevarv? Det finns säkerligen intressanta slutsatser att dra om hur tekniken formar oss som politiska subjekt, vilka kamper som blir viktiga och vilken konfliktrepertoar som blir tillgänglig.

Olof Risberg är doktorand i biblioteks- och informationsvetenskap.