Biblioteket eller kampen om tiden

Momo, lean och kopiatorerna

Inför sommaren 2025 gjorde jag en personlig läslista med böcker att ta mig igenom under semestern. Listan var spretig och innehöll bland annat titlar som Partisandagbok av Ada Gobetti och Skärvorna av Bret Easton Ellis. Men när jag lade upp listan på sociala medier var det huvudsakligen en annan titel som ådrog sig människors uppmärksamhet: Michael Endes barnboksklassiker Momo eller kampen om tiden. Många av mina vänner kände igen titeln från att ha läst den under sin barndom och de kommenterade den med värme: ”Min absoluta favoritbok” och ”jag måste läsa den igen!”. De reaktionerna är vanliga när just denna bok kommer på tal. För min del blev det första gången jag läste boken, och det var svårt att inte dras med i tematiken.

Momo är en flicka som lever ett bohemiskt liv i ruinerna efter en amfiteater, ständigt omgärdad av många vänner och barn vilka spenderar dagarna med att leka, berätta och umgås. Hennes talang för att lyssna på människors problem lockar till sig allt fler från kvarteret och stadsdelen. Men en dag ändras allting, när mystiska män börjar dyka upp i staden för att göra skumma affärer. De gråklädda herrarna, med sina gråa cigarrer, visar sig vara en särskilt ljusskygg typ av tjuvar: de stjäl människors tid, genom att ingå avtal med dem och lura människor att ”spara tid”. Momos vänner försvinner allt eftersom de vuxna luras in i de grå herrarnas bedrägeri, samtidigt som barnen låses in i mer tidseffektiva barnavårdsinstitutioner.

De grå herrarnas tillvägagångssätt illustreras i ett kapitel med skildringen av herr Fusis öde, frisören som får besök av en mystisk figur som erbjuder honom att öppna ett tidsparkonto hos Tidssparkassan. Efter en stunds siffertrixande blir herr Fusi alltmer övertygad om uppläggets fördelar: genom att spara lite tid varje dag och lägga undan detta kan han vinna mer tid att ta ut vid senare tillfälle. Upplägget låter enkelt, även om herr Fusi först inte helt förstår hur själva tidssparandet går till. Det får han dock förklarat för sig av den grå herren:

”Min bäste herr Fusi”, svarade agenten och hissade upp ögonbrynen, ”nog vet ni väl ändå hur man sparar tid! Så till exempel måste ni helt enkelt arbeta snabbare i fortsättningen och skära bort allt onödigt och överflödigt. I stället för att ägna en halvtimme åt varje kund ger ni honom bara en kvart. Ni undviker alla tidsödande samtal. Kortar ner den timme ni ägnar er gamla mor var dag till hälften … Ni stryker den där funderarkvarten vid fönstret varje kväll, och framför allt måste ni sluta upp med att spilla er dyrbara tid så till den grad på sång och läsning och era så kallade vänner.”

En lång övertalningskampanj senare har tvivlen skingrats. Herr Fusi och allt fler av staden invånare luras in i de grå herrarnas grå komplott. Staden fylls med budskap som ”De som sparar tid får det bara bättre och bättre” och ”Få ut mer av ditt liv – Spara tid!”. Men tidssparandet får inte den effekt som utlovats, och människorna blir istället mer stressade och mindre lyckliga.

Förutom att vara en fin historia, ett urbant fantasyäventyr i sagoform, är Momo eller kampen om tiden också en i högsta grad samtidskommenterande roman. Den är ursprungligen publicerad 1973, men dess ofta övertydliga samhällskritik känns ännu igen – skildringarna av barnens lek och de grå herrarnas försök att döda barnens fantasi genom att tvinga på dem häftiga leksaker upplevs ofta dagsaktuella. Ende dras förvisso med en oerhörd romantisering av barnens villkor och drivkrafter, och så även av Momos självvalda liv på gatan. Men det finns onekligen något vackert i berättelsen om Momo, om det samhälle som byggs upp kring henne och som hon måste rädda från en vampyrisk undergång.

Den här texten kommer dock inte handla om Momo. Den ska handla om kopiatorer.

Kampen om kopiatorn

För inte särskilt länge sedan fick personalen på mitt biblioteket ett nytt uppdrag: utforska automatisering och föreslå aspekter av arbetet på biblioteket som skulle kunna automatiseras. Uppdraget var avsiktligt luddigt och resulterade följaktligen i interna diskussioner om vad som egentligen avses med begreppet ”automatisering” och hur det ska förstås i våra verksamheter.

Uppdraget kom i samma veva som kommunen sjösatte en ny satsning i form av så kallad ”slöserijakt”, ett arbetssätt som förde tankarna till lean production och dess tanke om att skapa ”mer värde för mindre arbete”, med ”slutkunden” i åtanke. Slöserijakten på biblioteket tog sig formen av ett särskilt utdraget APT, där få verkligt arbets- eller tidsbesparande åtgärder faktiskt kunde ringas in. Den enda åtgärd som bibliotekspersonalen slutligen kunde komma överens om att skära bort hade med bokuppsättningen att göra: boktitlar inom ett författarskap skulle inte längre ställas upp i alfabetisk ordning, böckerna skulle i fortsättning endast ställas i ordning efter författarnamn.¹ Gott så, eftersom tre fjärdedelar av kommunens bibliotek redan arbetade enligt den metoden.

Våra diskussioner om automatisering däremot ledde oss till samtal kring tekniken på biblioteken och vilka möjligheter som fanns att bruka tekniken för att effektivisera vissa processer. En av de processer som diskuterades, och som faktiskt ledde till en åtgärd, var metoder för bokning av grupprum. Besökarna, som tidigare behövt boka grupprummen på plats hos personalen i disken, skulle framöver kunna boka grupprum genom en anpassning av tjänsten Netloan, som tidigare enbart använts för bokning av bibliotekets lånedatorer. Framöver skulle användarna själva kunna logga in i webbokningssystemet Netloan och se tillgängliga tider samt boka rummen på egen hand – och det har än så länge fungerat förhållandevis bra, bortsett från den invänjningsperiod då användarna behövde lära känna det nya bokningssystemet.

Skarven mellan slöserijakten och strävan efter automatisering visade sig i övrigt vara svår att fylla med innehåll. Och i inget annat fall blir svårigheterna så tydliga som när det kommer till frågan om datorernas och kopiatorernas plats i biblioteket.

Fackföreningen DIK publicerade under hösten en rapport där frågor om samhällsservice, kopplat inte minst till teknik och utskrifter, fick stort utrymme i den mediala debatten. Enligt deras undersökningar uppskattar var tredje folkbibliotekarie att så mycket som hälften av verksamhetens arbetstid går åt att bistå besökare med samhällsservice. Det kan handlar om en mängd olika ärenden, som att skriva ut – men också att fylla i – blanketter från Skatteverket eller Migrationsverket. Dessa ärenden är till stor grad centrerade kring lånedatorer och kopiatorer, tekniker som sedan tidigare varit fokus för en kritisk diskussion på biblioteken. Tar kopiatorerna för mycket plats i verksamheten? Bidrar de inte till onödiga konflikter och irritation på biblioteksgolvet? Har vi verkligen utrymme och tid för att hjälpa till med alla dessa ärenden som ibland stockar sig i biblioteksdiskarna?

Till viss del är svaret enkelt: nej, biblioteken bör rimligen inte täcka luckorna i dysfunktionell samhällsservice – särskilt inte när det gäller potentiellt livsviktiga beslut som migrationsärenden, vilka ofta hamnar på vårt bord. Där måste samhället och myndigheterna ta sitt ansvar.

Men i andra led uppstår det frågeställningar som snarare handlar om rätten till information och tillgången till den tekniken som ofta är avgörande för kontakten med banker, myndigheter och andra aktörer. Ur den synvinkeln är förstås själva teknikens plats i biblioteken okontroversiell, rentav självklar. Men inte desto mindre omdebatterad. Många är vi nog som har önskat smidigare och mer intuitiva skrivarsystem, för färre frågor och smidigare användarupplevelse. Här möter verksamhetens behov den administrativa strävan efter automatisering. Kanske finns det ett perfekt utformat system någonstans där ute, som kommer strömlinjeforma bort alla överflödiga frågor och konflikter?

Automatiseringens misslyckande

På ett sätt framstår kopiatorfrågan som en sorts automatiseringens slutstation. Systemen för att hantera utskrifter är trots allt vitt skilda: somliga system tillåter kortbetalning direkt vid skrivaren, i andra fall måste besökaren i efterhand betala för utskrifter i disken, och ibland används ett mittemellansystem med förbetalda utskriftskort. Inget av systemen har helt lyckats automatisera bort ens den till synes enkla processen genomförande och mottagande av betalning. Och även i de fall där systemet verkar göra användarna självgående händer det titt som tätt att kopiatorer eller betalstationer ligger nere, tappar uppkoppling eller stöter på andra, för bibliotekarien svårlösta tekniska problem.

Frågorna kopplade till kopiatorerna på biblioteken tycks alltså inte gå att automatisera bort, vilka system och vilken policy man än väljer att använda sig av. Vi har kanske nått vägs ände med skrivartekniken, och frågan som kvarstår är snarare om det är kopiatorn eller arbetet vi stör oss på?

Personligen hör jag till en av de som ofta irriterar mig på de ständigt återkommande kopiatorfrågorna, som ju tycks sluka tid och fokus från bibliotekets egentliga syfte – vad det nu än än. Även jag har en eller två gånger uttalat onyanserade åsikter om kopiatorn och dess användare. Jag försöker dock ha en betydligt mer tålmodig kollegas ord nära till hands, för att påminna mig om vikten av det mänskliga mötet även vid kopiatormaskinen: ”Användarna behöver en fysisk människa, en trygg hand och röst, som lugnar deras nerver i varje steg.”

Eller, som Momo och hennes vänner i amfiteatern uttrycker det på sina protestplakat emot de grå herrarna: ”Spara tid? Åt vem?”.