Rummet genom algoritmens gränssnitt

När biblioteken i Malmö (BiM) som först i Sverige 2021 gick ut med beslutet att implementera mediehanteringssystemet Intelligent Material Management System (IMMS) uteblev inte reaktionerna. Nyheten uppmärksammades både medialt och inom biblioteksvärlden. Det spekulerades friskt om IMMS var ett hot mot bibliotekarieprofessionens utveckling och kompetens. Samtidigt lyftes sparad tid för bibliotekarierna och pengar för biblioteken fram som argument för den nya teknikens förtjänster. Sedan 2021 har det mediala intresset successivt svalnat, vilket gjort att beslutets egentliga konsekvenser fallit ur fokus.

Under min tid med IMMS har jag sett verksamheter förändras för att möta algoritmens behov av homogenitet och kvantitativa värden. För att logistiken ska flyta på smidigt måste hyllorna mätas, deras fyllnadsgrad bestämmas och inget i rummet ändras utan denna nya digitala kollegas vetskap. I takt med att arbetets förutsättningar ritats om har jag en smygande känsla av att andra mellanmänskliga värden inom yrket blivit otydligare. Det är en förskjutning som är värd att reflektera över, särskilt inom en profession där det relationella arbetet är centralt. Upplevelsen får mig även att undra vilka konsekvenser det egentligen har haft för mig att  alltmer se på det fysiska biblioteksrummet ur IMMS perspektiv. 

Boken som ankarpunkt 

När jag försöker beskriva arbetet med IMMS framträder ett blint djur med bökande tryne för min inre blick. Även om IMMS har ordet intelligent i namnet är det bara genom att kontinuerligt matas med information som algoritmen kan ”se” vad som händer i rummet. Baserat på det vi ger värper IMMS gyllene direktiv för hur medierna ska flyta. En viktig aspekt i det vardagliga  arbetet har därför blivit att synliggöra biblioteksrummet för algoritmen. Om min ena hand numera håller i en tumstock (ovärderlig för hyllmätningen) greppar den andra en IMMS-telefon. IMMS-telefonen, som är en telefon med installerad IMMS-applikation och bokskanner, utgör algoritmens användargränssnitt i form av möte mellan system och människa. Med hjälp av telefonen registrerar vi medier både när de lämnar och anländer till biblioteket. I telefonen kommer även listor på vilka böcker som ska gallras, skickas i väg eller vars placering bryter mot den gemensamma samlingens symmetri. Samtidigt som vi både utgör algoritmens ögon och utför dess direktiv har vi som arbetar i rummet inte insyn i cirkulationen. Vi kan inte på förhand veta när medierna ska flyta vidare, eller vart de ska härnäst. 

Flödet som sker både över mitt huvud och genom mina händer har gjort att biblioteksrummet stundom påminner mig om science fiction-filmen Dark City. Filmen skildrar en stad där den materiella och sociala arkitekturen byggs om medan invånarna sover. Varje morgon vaknar de till nya hem, minnen och liv. Böcker, som jag genom hantering och samtal med besökare eller kollegor har byggt en relation till, försvinner. På dess plats dyker nya pärmar upp, som inte  stannar länge nog för att etablera någon varaktig bekantskap. När besökare rådfrågar mig  förlitar jag mig inte längre på min relation till samlingen. Innehållet i hyllorna kan mycket väl  ha skiftats. Jag vänder mig istället direkt till den digitala katalogen som står i kommunikation  med IMMS. 

Ett argument som framhållits som fördelen med IMMS är att systemet ska frigöra  mer tid för personalen att möta besökaren. I min nya arbetssituation upplever jag tvärtom att jag lägger mer tid på att springa mellan besökare och sökdator. Tid som hade kunnat spenderas på att vara närvarande med besökaren, medierna och vårt samtal går till att söka efter böcker och försöka orientera mig i ett ständigt föränderligt arbetslandskap. Jag svettas och hoppas att  besökaren inte märker när jag läser innantill från skärmen. Eller så försöker jag skämta bort mina många turer till diskdatorn för att se om inte någon av böckerna jag rekommenderat den tystlåtna tonåringen fortfarande finns i vår samling. Samtidigt vet jag att det märks, att min osäkerhet inför medierna och rummet självt påverkar besökaren framför mig och sprider sig in  i relationen mellan oss.

I min nyvunna osäkerhet inför biblioteksrummet börjar jag reflektera över hur Sara Ahmed i Queer Phenomenology (2006) beskriver kropp, rumslighet och det sociala som förankrat i  varandra. Vår relation till objekten i rummet – om vi känner närhet eller avstånd – påverkar hur vi rör oss mot eller bort från dem. Genom repetition, förklarar hon, dras linjer upp i rummet  liksom i våra kroppar. Objekten fungerar i denna mening som spatiala och temporala  ankarpunkter (anchoring points) som visar oss var vi är, har varit och är på väg. Med andra ord står vår orientering i rummet, vår känsla av att veta var vi är i både faktisk och metaforisk mening, i direkt relation till objekten inom det.

Kanske, tänker jag, kan fysiska medier ses som ankarpunkter som hjälper till att orientera den bibliotekarie som jobbar ute i biblioteksrummet. Böckerna som vi återkommande hanterar avgör vilka hyllor som vi går förbi eller stannar vid,  var vi böjer eller sträcker oss för att blicken slutligen ska nå sitt mål. När bokens tyngd fortplantas från handen ut i armen är det ett muskelstimuli som knyter samman kroppens sinnesförnimmelser med rummet vi arbetar i. Den som arbetat länge i biblioteksrummet utvecklar därför som ett eget sinne för det fysiska rummets beskaffenhet. Ett yrkesmässigt  muskelminne. Innan tanken hunnit bekräfta impulsen dras kroppen mot hyllan där du simultant känner och vet att en viss bok står. Kroppen fungerar som en förlängning av rummet, och  rummet formas av våra kroppars arbete.

”Det är genom boken, när den vandrar från vår hand till besökarens, som vårt litteraturförmedlande uppdrag förverkligas.”

Relationen till objekten är inte ett enkelriktat förhållande. Ahmed betonar hur både kropp och  objekt påverkas av sin orientering gentemot den andra. Handen som rör objektet blir också  berört av objektet. På samma sätt inser jag att handen som rör vid boken också blir berörd av  boken. Båda laddas med mening och får en viss riktning genom sitt möte. Det är genom boken, när den vandrar från vår hand till besökarens, som vårt litteraturförmedlande uppdrag förverkligas. Boken får en social dimension genom att fungera som en bro i mötet mellan oss  och besökaren. En koppling mellan vår kropp och en annan inom rummet vi delar, och vars  karaktär vi genom våra handlingar tillsammans skapar. Genom förmedlingen blir boken därför inte bara ”en bok”, ett objekt utan egen betydelse, utan en ankarpunkt som visar vägen framåt  i biblioteksrummet liksom i rollen av litteraturförmedlare.  

I arbetet med flytande medier, där IMMS ersatt muskelminnet, känner jag att någonting har  förändrats i min orienteringsförmåga. Istället för att kurera samlingen baserat på erfarenhet, besökarnas förfrågningar och samtal med kollegor har hyllornas innehåll blivit någonting som  bara händer. Något frånkopplat mig själv och min tidigare yrkesroll. Upplevelsen är  desorienterande. Genom att hjälpa IMMS se rummet har min egen överblick på samlingen  hämmats. Rummet framstår som alltmer främmande, och jag som dess aparta inventarie.

Arbetet vi repeterar 

Den orientering som Ahmed beskriver är aldrig neutral eller något som bara sker. Hon betonar att det finns ett värde i att uppmärksamma arbetet vi repeterar, liksom i vilken riktning det tar oss. För att förklara orienteringens sociala dimension använder hon fenomenologen Edmund Husserls klassiska iakttagelser av sitt skrivbord. I sina observationer beskriver Husserl hur det  som är bakom skrivbordet, i hans perifera seende, inte bara hamnar ur blickfokus. Hans medvetna fokus mot ett visst objekt gör även att annat upplevs som längre bort, som inom  parentes i hans medvetande. I Ahmeds användning av Husserls studie betonar hon hur den 

riktning och det fokus hans arbete ger honom inte bara sätter resten av rummet inom parentes. Bakom Husserl, hans skrivbord och studie, finns även hans fru, barn och hushållets reproduktiva arbete. Allt detta satt inom parentes, både i hans medvetande och inom filosofin han producerar. Ahmed visar på så sätt hur Husserls fenomenologiska studie antar en könad orientering formad av den manliga filosofens privilegier.

”Boken som ett medel för brobyggande, en länk till besökaren, glider undan. Istället upplever jag boken som utrymmet den tar på hyllan.”

I en kontext av IMMS är det intressant att resonera kring vad som händer med vårt fokus när det läggs en skärm mellan oss och rummet samt medierna i det. Med det nya arbetssättet att skanna böcker med IMMS-telefonen vänder vi inte bara bokens framsida bort från oss (RFID-chipet sitter i dess bakre pärm). I förgrunden ser vi även den metadata – utrymmet boken tar på  hyllan, exemplarnummer och dess lånehistorik osv – som algoritmens användargränssnitt visar oss. Med skärmen i förgrunden upplever jag att boken i sig glider ur medvetandets fokus. Eller, så att säga, hamnar inom parentes. Det är en bok, den är x cm bred, imorgon är det kanske en annan som står där. Vad mer finns det att säga? Det är som att den lysande skärmen, dess rader av text och siffror, tränger ut min förmåga att tänka på vad boken kan vara. Boken som ett medel för brobyggande, en länk till besökaren, glider undan. Istället upplever jag boken som utrymmet den tar på hyllan. En vara jag forslar och skannar. Kort sagt, ett arbete jag utför. 

Även algoritmens fokus på centimetrar och variabler gör att rummet i sig blir mindre förankrat i min kropp. I förlängningen av den distans som jag numera upplever mellan kropp och rum, mellan mig själv och mitt yrke, känner jag mig även mer avlägsen från besökarna. Jag har mindre att ge dem, både i fråga om entusiasm inför medierna och inför biblioteksrummet vi tillsammans delar. I takt med att kunskap som varit inskriven i min kropp successivt överförts till ett system vars direktiv jag utför har också en ilska börjat växa fram. IMMS framstår inte som ett hjälpmedel utan som ett hot mot min själva kroppsliga integritet, något som tvingar kroppen till arbete frånkopplat min egen tanke och intuition. Det är ett tillika förtingligande av boken som en alltmer alienerande arbetssituation.

En (des-)orienterad framtid 

Desorientering, skriver Ahmed, är inte enbart negativt. Att vara desorienterad innebär både en  insikt om att någonstans på vägen ha förlorat sin orientering, och möjliggör en reflektion över vilka vägar vi (inte) vandrat. På samma sätt har arbetet med IMMS inte per definition bara negativa konsekvenser. I den bästa av världar kan IMMS säkerställa att smalare medier synliggörs, hyllor med exempelvis minoritetsspråk uppdateras oftare och mindre tid läggs på  manuella gallringslistor eller inventeringsarbete. Men, för att vi i ivern att utvecklas inte  samtidigt avvecklar det som är bärande i vår profession måste vi vara både närvarande i hur  yrket utvecklas och våga ifrågasätta riktningen vårt arbete tar. Särskilt när det mediala fokuset  sinat behöver vi inom professionen fortsätta diskussionen tillsammans. Vi lever i en samtid där  algoritmer kommer att vara alltmer närvarande i våra liv, vare sig vi vill det eller inte. Min  förhoppning är att en levande diskussion om algoritmernas intåg på biblioteken kan utgöra grogrund för viktiga insikter inför de kommande årens biblioteksarbete, och därigenom hjälpa  istället för att stjälpa vår professions utveckling.