Bibliotek med historia

Ett besök på Sloveniens nationalbibliotek

Slovenien är ett litet land. Så pass litet att den brasilianske författaren Paulo Coelho valde att förlägga historien i boken Veronika bestämmer sig för att dö just här och göra en god poäng av att landet är så litet att nästan ingen vet vart det ligger. Samtidigt är det ett land vars territorium och folk har en rik historia och som går många århundraden tillbaka. Kanske, till och med, så långt som till 600-talet, då den första slaviskspråkiga staten uppstod i delar av nuvarande Slovenien och Österrike. Eller, till 900-talet och produktionen av Freising-manuskripten, som ett av de tidigare exemplen på slavisk skrift på slovensk dialekt med latinska tecken.

Att språket ofta är centralt för den folkliga identiteten är tydligt i Sloveniens olika regioner än idag. Även om man i delar av landet även brukar italienska och ungerska som erkända språk är det det slovenska språket som är centralt för denna nations uppkomst. Till skillnad från hur det kan se ut i andra länder som dragits med krig och erövringar av olika slag är det inte först och främst kungar, kejsare eller generaler som står staty på de viktigaste slovenska torgen, utan poeter och konstnärer. På en av huvudstaden Ljubljanas mest centrala platser är det nationalpoeten France Prešeren som blickar ut över torget – och mot den kvinna som han sägs ha varit förälskad i. Och på få andra platser blir förhållandet mellan språk, konst och nationell identitet så sammanflätat som i landets nationalbibliotek, NUK.

Nationalbibliotekets ikoniska byggnad ritades av Jože Plečnik, landets mest kände arkitekt och även upphovsmannen bakom Trippelbron i centrala Ljubljana – de tre systerbroar över Ljubljanica-floden som leder till (eller från) Prešeren-torget. Plečnik skulle kunna sägas ha status som nationalarkitekt, inte minst för sitt avtryck i Ljubljanas stadsbild och de många platser och byggnader han där givit form. NUK anses ofta vara ett av Plečniks främsta verk och har tillsammans med hans andra verk i Ljubljana fått internationellt erkännande som ett av Unescos världsarv.

Den nuvarande byggnaden färdigställdes 1941, men biblioteket har en historia som går tillbaka till 1774, då det grundades på order av den österrikiska ärkehertiginnan Maria Theresa. Biblioteket, då känt som Lyceum, fyllde viktiga funktioner för administrationen över regionen Krain under den österrikisk-ungerska kronan, och genomgick en mängd funktioner och titlar innan det 1919 blev ett statligt referensbibliotek under den jugoslaviska monarkins tid. 1938 utnämndes det till universitetsbibliotek, inför flytten till sina blivande nya lokaler.

Biblioteket kan således vittna om alla möjliga epoker och omdaningar i Sloveniens historia, från att vara ett av Österrike-Ungerns regionala bibliotek till en central institution för den slovenska nationen. Även de mest dramatiska episoder har lämnat avtryck i bibliotekets historia, som den katastrof då ett tyskt postflyg i januari 1944 kraschade och ödelade läsesalen samt förstörde runt 50 000 böcker.

Några år tidigare hade Slovenien och övriga delar av Jugoslavien dragits in i andra världskriget, i och med ockupationen av italienska, tyska och ungerska trupper. Universitetsledningen lyckades undvika en konfiskering av lokalerna, även om somliga trupper ändå ockuperade delar av lokalerna. Samtidigt brukades den alldeles nyligen invigda biblioteksbyggnaden för andra, mer underjordiska syften, vilka inte nödvändigtvis var kända för hela personalen.

Biblioteket användes under ockupationen i hemlighet till en mängd ändamål i motståndsrörelsens tjänst: för publicering av illegala texter, till hemliga möten och vapenträning, spridning av propaganda och graffiti, samt för att gömma undan flyktingar. Nästan alla i personalen sägs ha deltagit i olika underjordiska aktiviteter och tre bibliotekarier – Ludvik Thuma, Avgust Pirjevec and Jože Rus – blev under dessa år mördade för sina egna eller andras aktiviteter i motståndsrörelsen. Att de underjordiska aktiviteterna kunde pågå så länge sägs ha berott på att NUK var ett mycket välbesökt bibliotek och en myllrande plats: ”Vårt arbete skulle enkelt ha blivit upptäckt om det inte vore för att NUK var som en myrstack”, säger ett vittnesmål: besökare kom och gick, och i mängden kunde även motståndsmän- och kvinnor enkelt smälta in. De underjordiska aktiviteterna fick ett slut i och med andra världskrigets slut och Sloveniens integration som delrepublik i det nybildade socialistiska Jugoslavien.

NUK fick därmed också ny status och ny benämning: Narodna in univerzitetna knjižnica – NUK – eller National- och universitetsbiblioteket. Detta innebar också särskilda nationella ansvar, inte minst efter Sloveniens självständighet 1991. Det inbegriper förstås insamling av material i de slovenska territorierna, men också ett uppdrag att samla in texter och verk skrivna av slovener i hela världen. Denna insamling kan sägas vara en bärande funktion i ett land som Slovenien, som under stora delar av sin historia har varit del av och slitits mellan stormakter och ockupanter, och som har kämpat för att bilda och bibehålla en egen nationell identitet.

Som biblioteket själva beskriver det i en utställning om sin verksamhet: ”Skriftliga spår efter Slovenien går att finna på alla kontinenter och utgör dyrbara fragment i den mosaik som utgör det nationella minnet.”