Gräsrötter, slott och bruna böcker

Jag anländer till Montevideo i oktober, mitt under pågående valrörelse. Eller rättare sagt, mitt emellan två val. Landet genomförde bara några dagar tidigare ett presidentval vars utgång bäddat för ytterligare en valomgång. Vänsterns kandidater hade gått framåt sedan det senaste valet, men inte tillräckligt för en seger i första valomgången.

Kampanjen detta år har framstått som mild. Mycket mildare än vad jag hade väntat mig. Mina första veckor i landet är oväntat apolitiska, även om gatorna som vanligt är fyllda med propaganda. Väggar och hus är målade med budskap, skyltar sitter fastsatta på varje lyktstolpe.

Det är tolv år sedan jag senast besökte Uruguay. Jag har under tidigare besök hunnit se mycket och rest runt i landet, men jag har aldrig tidigare besökt ett bibliotek. De har aldrig gjort sig påminda, eller kommit på tal annat än undantagsvis. I stadsdelen där min familj bor finns inte ens ett bibliotek – det närmaste folkbiblioteket ligger nästan en halvtimme bort med buss, längre in mot stan.

Denna gång beger jag mig dit, för att få en bild av biblioteken i Montevideo.

Ett första besök

Det är ett ganska mörkt rum jag kommer in i. Inte på så sätt att det inte kommer in ljus – det finns panoramafönster ut mot byggnadens innergård. Det är väggarna och böckerna som ger rummet en dov karaktär. Många av föremålen här ser ålderdomliga ut.

Två personer bakom en disk precis vid dörren frågar om de kan hjälpa till. Jag förklarar att jag kommer från Sverige, att jag arbetar på bibliotek och nu ser mig omkring bland uruguayanska bibliotek. ”Nej, det här går nog inte att jämföra med biblioteken i Sverige, absolut inte”, säger de snabbt, nästan urskuldande. De berättar lite om biblioteket och erbjuder mig att sitta ned vid ett av borden som står uppradade som studieplatser mitt i rummet. ”Men du borde verkligen besöka nationalbiblioteket, det är något helt annat.”

Jag ser mig lite omkring och ögnar väggarna. Hyllor är fyllda av gamla böcker, ofta med bruna ryggar, som ramar in rummet. På en av hyllorna sitter skyltar om att det är förbjudet att röra böckerna. På en annan hylla tycks böckerna vara för hemlån, också där med ett väldigt slitet innehåll. Jag bläddrar i ett par stycken. Några av böckerna är från 1940-talet.

Det här är en av de stadsdelar som människor ofta varnar mig för. I Sverige skulle det väl kallas för ett särskilt utsatt område.

Biblioteket består enbart av det rum jag nu står i, även om byggnaden är större. Biblioteket tycks vid något tillfälle ha krympt från hela byggnaden till detta enda rum. På vägen in möttes jag av en säkerhetsvakt som vänligt frågade om mitt ärende. I en annan sal i byggnaden tycks ett öppet möte av något slag pågå. När jag lämnar biblioteket och går ut syns vakten inte längre till. Det här är en av de stadsdelar som människor ofta varnar mig för.

I Sverige skulle det väl kallas för ett särskilt utsatt område. ”Där är det tufft”, varnar de mig. ”Var på din vakt.”

En typ av uttalanden jag ofta får höra här, om alla möjliga områden.

Detta var mitt första möte med ett uruguayanskt bibliotek. Som tur är väntar fler, och bättre.

Kriser och demokratier

För att förstå de uruguayanska biblioteken kan man först behöva förstå något om landets historia, som kantas av såväl inbördeskrig som ekonomisk framgång.

Uruguay ansågs under 1900-talets första decennier vara ett undantag på den sydamerikanska kontinenten: mer ekonomiskt och politiskt stabilt och mer europeiskt än sina grannländer. Detta var innan 1950-talets ekonomiska kris slog till och förde med sig social oro och politisk turbulens. Motsättningarna i landet eskalerade under de kommande decennierna, med ökande grad av studentorganisering, strejkrörelser, protestmarscher och väpnade konfrontationer.

1973 genomförde regeringen en statskupp med stöd av militären och diktaturen som följde kom att pågå i tolv år. Sydamerikas mest europeiska land blev snart istället känt för sina tusentals politiska fångar. Stora delar av den politiska vänstern tvingades gå i exil eller tystades ned. Fackförbund och vänsterpartier förbjöds, tidningar stängdes. Ekonomin gick igenom en nyliberalisering, lönerna sjönk och kontrollen över universiteten ströp forskningen. Diktaturen förhindrade all utveckling. Uruguayaner som senare återvände till Montevideo beskrev det som att staden hade stannat upp under deras år av exil.

1984 genomfördes återigen demokratiska – men politiskt begränsade – val. Landet öppnade upp för återvändande av de uruguayaner som flytt, och ett återvändande av militären till kasernerna.

Men militärdiktaturens avskaffande innebar inte bara ett slut på diktaturen, det möjliggjorde också nya sätt att styra. Vänsterns deltagande i de första nationella valen resulterade inte i någon större politisk succé, däremot blev huvudstaden Montevideo tidigt det första departement i landet att få ett vänsterstyre. Detta påverkade också hur biblioteken i staden har kommit att utvecklas.

Bibliotekens historia

Uruguay har inte samma historia av biblioteksorganisering som Sverige, men det finns traditioner som går tillbaka till mitten av 1800-talet, med grund i liknande ideal som de som födde folkbibliotekstanken i norr. Allmän, gratis och sekulär utbildning etablerades i landet 1876, en reform som tillskrivs författaren och politikern José Pedro Varela, en karaktär som senare fått status som en av landets stora hjältar. Reformatorn Varela är känd för sin påverkan på skolväsendet, men han talade också gärna om behovet av bibliotek för bildningen av landets befolkning, och inte minst om principen om hemlån av böcker.¹

Runt denna tid cirkulerade liberala och europeiskt inspirerade idéer, inte minst i huvudstaden. De liberala idealen frodades under perioden runt förra sekelskiftet inte minst i kultur- och bildningskretsar, men också andra typer av bibliotek växte fram, som arbetarbiblioteken. Det var bibliotek av ofta politisk karaktär, där revolutionär litteratur stod i centrum, men också med produktion av egna texter och tidskrifter.²

Uruguay har aldrig fått något som liknar den svenska bibliotekslagen. Biblioteken är spretigare och mindre integrerade, även i städer som Montevideo där det finns ett allmänt biblioteksväsende i kommunal regi. Folkbiblioteken finns i två former som existerar parallellt, vilket också kan krångla till det med terminologin. 

Det vi i Sverige benämner som folkbibliotek är ju de lagstadgade institutioner som varje kommun ska finansiera och förse medborgarna med. Ett liknande system finns alltså även i Uruguay, men utöver de offentligt finansierade folkbiblioteken – bibliotecas públicas – finns också en självförvaltad, ideell bibliotekssektor: bibliotecas populares. Det är detta begrepp som närmast kan direktöversättas till den svenska termen folkbibliotek. Dessa gräsrotsbibliotek skiljer sig inte radikalt från de kommunala folkbiblioteken, åtminstone inte i sina syften eller verksamheter. Ofta erbjuder de två bibliotekstyperna samma sorts service, men i olika delar av staden, med såväl hemlån av böcker och författarsamtal, som verkstäder och särskilda barnavdelningar.

Från folkbibliotek till folkbibliotek

Montevideo är en stad som territoriellt sett växer, utan att öka nämnvärt i befolkningsmängd. Detta beskrivs som en desintegration av staden, där tidigare tättbefolkade delar av det historiska Montevideo numera till allt större grad utgörs av tomma och övergivna hus.³ Även förhållandevis centralt i staden går det att se kåkstäder. Bara några kvarter från den ännu skinande inomhusarenan Antel Arena finns det områden med vad som verkar vara husruiner bebyggda med hemmagjorda cement- och plåtkonstruktioner. Samtidigt finns det mitt i centrala Montevideo tomma hus som ingen tycks använda, även på den myllrande 18:de Julio-avenyn som löper till självständighetstorget och regeringsbyggnaden.

Redan 1990, fem år efter diktaturens slutliga avskaffande, fick vänsterkoalitionen Frente Amplio, Den breda fronten, makten i staden. De inledde därmed en decentralisering av styret, enligt sina förslag om fördjupad demokrati med en omstrukturering av det lokala styret. En av åtgärderna var att etablera lokala råd inom indelade zoner i staden, vilka skulle möjliggöra större deltagande i Montevideos utveckling. Här fann biblioteken nya möjligheter och funktioner som platser för grannskapsorganisering, delvis med stöd från det offentliga. Flera av gräsrotsbiblioteken växte fram på detta sätt: ur lokal organisering, ibland med rötter i den politiska vänstern, men framför allt som ideella ansträngningar grannar emellan.

Eftersom gräsrotsbiblioteken inte har offentlig finansiering kan de heller inte anställa bibliotekarier, men ibland tillhandahålls åtminstone lokalerna av kommunen. Så var fallet med biblioteket Morosoli i centrala Montevideo. Biblioteket växte fram 1992, som ett gräsrotsbibliotek på initiativ av en grupp kvinnor i området, somliga pensionerade, många med bakgrund som lärare. De var alla ideellt engagerade i arbetet med att starta ett bibliotek i sin stadsdel. Man samlade ihop böcker, ofta genom donationer från närområdet, skötte om lokalen och turades om att hålla öppet fyra dagar i veckan.

Biblioteket finns ännu kvar, men har genom åren fått flytta runt till olika lokaler, alltid i samma stadsdel. Ett problem med den gräsrotsbaserade driftformen tycks vara svårigheterna med att engagera nya medarbetare i biblioteket. De kvinnor som som startade biblioteket har inte själva kunnat upprätthålla verksamheten under alla år, trots över 19 000 insamlade volymer. Somliga av initiativtagarna har hunnit gå bort på de 30 år som passerat sedan biblioteket grundades – andra har flyttat till andra stadsdelar eller blivit för gamla. Biblioteket har också haft problem med lokaler som vattenskadats, vilket ytterligare försvårat för verksamheten.

En del av lösningen på problemen har varit att överföra verksamheten till kommunal regi, och i samband med det även ge biblioteket nya lokaler. Morosolibiblioteket håller idag till i nybyggda lokaler i ett hörn av Liber Seregni-torget, inte långt ifrån deras tidigare lokaler. Det är en liten men ljus byggnad, med fönster ut mot torget, som vid mitt besök bemannades av en ensam bibliotekarie. Där finns en liten barnavdelning med ritbord, liksom studieplatser och trådlös internetuppkoppling.

Att flera decennier gamla böcker trängs med nyutgivna titlar är mer regel än undantag på biblioteken, men utbudet kan variera stort.

Det är i många avseenden ett modernt bibliotek, med undantag för vissa bibliotekstekniska brister. Böckerna lånas och lämnas manuellt över disk, stadens bibliotek tycks sakna digital biblioteksteknik med streckkoder eller chipp – exemplaren identifieras med hjälp av stämplade ID-nummer inuti böckerna. Många av böckerna skulle av en svensk besökare betraktas som gamla eller föråldrade, inflödet av nya böcker tycks vara begränsat. Böcker från 1960-talet står blandade med nyare titlar, men utbudet är ändå stort.

Morosolibiblioteket är ett välskött bibliotek, inte minst i jämförelse med några av de andra bibliotek jag hann besöka under min resa. Att flera decennier gamla böcker trängs med nyutgivna titlar är mer regel än undantag på biblioteken, men utbudet kan variera stort, liksom antalet volymer. Böckerna ställs oftare upp enligt nationellt ursprung än genre, och placeringarna kan även de variera mellan bibliotek. På Horacio Quiroga-biblioteket i stadsdelen Goes fanns placeringar för uruguayanska, tyska, franska och nordamerikanska böcker, och på Morosolibiblioteket hittade jag till och med en liten placering med svensk litteratur – huvudsakligen deckare.

Ett historiskt barnbibliotek

De folkbibliotek jag besökte hade alla gemensamt att de var förhållandevis små – och ibland trånga – jämfört med sina svenska motsvarigheter. Trots detta tycks biblioteken sträva efter att fylla samma syften. De är platser för litteratur, men också för aktiviteter och praktiska verkstäder, för IT-handledningar och kurser, och inte minst för skolbesök och barnverksamheter.

Ett av de mest intressanta exemplen på detta går att finna strax intill dammen i Parque Rodó, en av stadens mest populära parker. Här tornar en ganska udda byggnad upp sig ovanför vattnet, som en drömsk blick mot sagornas värld. Det är ett litet slott med över hundra år av historia, och snart även hundra år av bibliotekshistoria.

Castillo del Parque Rodó byggdes kring det förra sekelskiftet och fungerade under sina första decennier som förråd för verktyg och material tillhörande parkförvaltningen. Trettio år efter invigningen beslöt man dock att ändra byggnadens funktion, och 1935 invigdes således vad som kom att bli Latinamerikas första barnbibliotek, Biblioteca María Stagnero de Muna.

Efter en tid av förfall öppnade biblioteket 2019 upp med ny verksamhet, med tusen nya böcker och ett mediatek, men fortfarande som barn- och ungdomsbibliotek. Liksom andra bibliotek är själva biblioteksrummet smått, men ändå rymligt.

Till min förvåning upptas en del av rummet av en nordisk hörna, där särskilt böcker av svenska författare lyfts fram. Pippi tittar fram bakom en av de låga bokhyllorna och intill står Alfons Åberg med plankor och hammare. Detta ska snart få sin förklaring. Biblioteket visar sig tidigare ha haft samarbeten med Svensk Uruguayanska Kulturinstitutet, en förening med stort engagemang för svensk kultur i landet. Kulturinstitutet har under åren turnerat runt i olika verksamheter i staden för att fira svensk barnlitteratur i såväl skolor som på bibliotek. I slottet i Parque Rodó har Alfons Åberg således firat sin 50-årsdag och sedan blivit kvar, som ett minne och en påminnelse om att fortsätta läsa Gunilla Bergströms barnboksklassiker.

Hasta la próxima

Jag hinner besöka en handfull bibliotek, varav fem folkbibliotek, under min tre veckor korta resa till Uruguay. Varje besök ger olika insikter i bibliotekens utmaningar, såsom krympande lokaler och personalstyrkor eller slitna böcker. Några av de bibliotekarier jag talar med vittnar om brist på finansiering – det saknas pengar till inköp av nya böcker och till underhåll av samlingarna. På ett av folkbiblioteken framgår det att det sedan ett år tillbaka finns begränsningar på hur många böcker som kan lånas, varje låntagare får där enligt reglerna endast ta med sig två böcker hem. Biblioteken lider dessutom brist på teknisk utrustning som hade kunnat göra biblioteksarbetet enklare.

Men Montevideos bibliotek har också styrkor som vi inte ser i samma utsträckning hemma i Sverige. Inte minst engagemanget i det som jag valt att benämna som gräsrotsbibliotek sticker ut. Grannskapsbiblioteken har fördelar som de offentligt finansierade folkbiblioteken saknar, med förankring i lokalsamhället och det gemensamma engagemanget som drivkraft. Dessa har en annan social karaktär, vilket inte minst märks på de lokala samlingar som kan rymma upp till 20 000 volymer. Denna typ av engagemang kan närmast jämföras med de tidiga cirkelbiblioteken och de vänföreningar till särskilda folkbibliotek som förekommer på somliga håll i Sverige, där boende i ett område engagerar sig i sina lokala bibliotek.

Att de uruguayanska biblioteken trots sina begränsade resurser ses som viktiga institutioner märks även här i Sverige. Grupper av exiluruguayaner i Malmö har bland annat vid flera tillfällen arrangerat kulturkvällar för att samla in donationer till ett gräsrotsbibliotek beläget strax utanför Montevideo. Sådana ansträngningar visar också på något annat: de sedan femtio år starka banden mellan Sverige och Uruguay, genom den påtvingade exilen och tusentals människors migration mellan de två länderna.

Uruguay bär ännu ärr från den senaste militärdiktaturen, i form av en ekonomisk ojämlikhet som man aldrig helt har återhämtat sig ifrån. Klyftorna har både ökat och minskat under årens gång, liksom den sociala tryggheten. På många sätt kan Uruguay, trots alla sina olikheter, speglas mot Sverige. Det är ett samhälle som ungefär parallellt med vårt eget har dragits ned i en cykel av ökande repression, med fängelser och kontroll som universallösning på sociala problem. Det är två samhällen som behöver handskas med den brist på samhällelig integration som är effekten av utförsäljningar och underfinansiering av offentlig verksamhet.

Det som möjligen idag kan ge Uruguay – och biblioteken – annorlunda framtidsutsikter är det försiktiga hopp som väcktes i landet i november, i och med presidentvalets andra omgång. Då fastslogs det att det inom några månader kommer tillträda en ny vänsterregering, efter fem år av konservativt styre.

Fakta om republiken Uruguay
Valspråk:	Libertad o Muerte
Storlek:	176 215 km2
	Större än Götaland och Svealand tillsammans
Invånarantal:	ca 3,5 miljoner
Huvudstad:	Montevideo
	1,8 miljoner invånare i storstadsområdet
Världsmästare i fotboll:	4 gånger