Onsdag 5 november höll Svensk biblioteksförening, Folkbildningsrådet och Studieförbunden i samverkan ett webbinarium för att sammanfatta innehållet i den gemensamma rapporten Vid vägs ände?, om hoten mot kulturens infrastruktur. I denna kommentar synar Leodan Rodríguez från BiS de ideologiska och ekonomiska motiv som ligger bakom nedskärningspolitiken.

Text: Leodan Rodríguez

Rapporten Vid vägs ände? fokuserar på biblioteken och studieförbunden som möjliggörare av gräsrotskultur och bildning. David Samuelsson på Studieförbunden understryker i samtalet den roll som våra verksamheter har i att skapa utrymmen för och deltagande i andra typer av kultur än vad de stora kulturinstitutionerna har kunnat uppbringa. Genom att tillhandahålla både lokaler och personal kan dessa verksamheter både direkt och indirekt stötta det lokala kulturlivet – något som är av stor vikt särskilt i mindre kommuner, dit storstadssatsningarna inte når. Särskilt klyftan mellan landsbygd och storstad framhålls: de fåtal kommuner där utgifterna kopplade till bibliotek rapporteras öka är just storstadskommuner, medan landsbygdsbiblioteken ser allt mindre pengar och fler åtstramningar i verksamheten.

Samma tendenser gäller i studieförbunden, där uppemot 940 årsarbetstider har förlorats statsbidraget sänktes 2024. Det handlar om förluster av avlönat arbete som ger ringar på vattnet i organisationerna och i lokalsamhället. När avlönat arbete försvinner innebär det också en förlust av infrastrukturen som upprätthåller det ideella arbetet. Denna fråga är tätt kopplad till en av de indirekta effekterna av nedskärningar, nämligen att avlönad personal också ofta själva bidrar med kunskaper och engagemang till de kommuner där de verkar, och när möjligheten att försörja sig i kommunen försvinner – då försvinner också kompetensen. Anna-Karin Lindblom från Folkbildningsrådet talar i detta sammanhang om kunskap och bildning som en bas för demokratin – och ställer den retoriska frågan: hur underbygger man demokratin genom att minska stödet till folkbildningen?

Rapporten utgår alltså ifrån den ekonomiska frågan om nedskärningar för att rikta ljuset mot tre aspekter av verksamheterna: pengar, platser, personer. De ekonomiska åtstramningarna har olika förklaringar beroende på hur finansieringslandskapet ser ut. Biblioteken finansieras huvudsakligen genom kommunala anslag, då statliga stöd och projektpengar alltmer försvinner, och studieförbunden finansieras idag huvudsakligen med statliga medel, efter att kommunernas finansiering av folkbildningen kontinuerligt har minskat sedan 1990-talet. Samfinansieringsmodellen, där kommun, region och stat gemensamt ska finansiera folkbildningen, har därmed brustit.

Om de politiska motiven…

Som vi har sett de senaste åren har den statliga dominansen i studieförbundens finansieringsmodell inneburit stora risker för folkbildningen: en folkbildningsfientlig regering och riksdag skulle på egen hand kunna slå undan benen för studieförbunden och därmed för folkbildningen överlag. Att en sådan utveckling har varit på gång har vi kunnat se under inte minst de senaste två mandatperioderna, då politiskt motiverade drev mot studieförbundens verksamheter har varit vanligt förekommande.

I vissa fall har det även förekommit rena desinformationskampanjer och rasistiska undertoner, som i fallet med det numera nedlagda studieförbundet Ibn Rushd och dess påstådda kopplingar till Muslimska Brödraskapet. Inom den politiska högern har det länge cirkulerat idéer om studieförbundens politiska implikationer, särskilt kring studieförbundet ABF som anklagats för att vara en front för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Inte minst verksamheter i svenska förortsområden har misstänkliggjorts, motiverat förstås av rasistiska föreställningar om förorternas invånare, och lanserat offentligt genom påståenden om ekonomiska oegentligheter och falska påståenden om kopplingar mellan studieförbund och gängkriminalitet.

Att etablera detta narrativ, och skapa förutsättningarna för de nedskärningar vi ser idag, har varit ett flerårigt sverigedemokratiskt projekt, som många av oss som arbetat med folkbildning och ideell verksamhet har varit väl medvetna om. Ett av de stora hoten inför valet 2022 var de facto de talepunkter som Sverigedemokraterna förde fram, där de proklamerade att studieförbunden skulle avfinansieras – allt för att komma åt ”vänstern”. I och med bildandet av Tidökoalitionen och Sverigedemokraternas centrala roll för regeringsbildningen post 2022 har detta nu kunnat bli verklighet. SD har skapat grunden för nuvarande politik, där 500 miljoner kronor kan tas bort från studieförbunden utan att det egentligen skapar en politisk debatt.

…och de ekonomiska

Innehållet i rapporten har tidigare kommenterats av BiS, där vi bland annat underströk kopplingen mellan nedskärningar och högerpolitisk skattepolitik. Det är ett perspektiv som vi även fortsättningsvis måste sätta i fokus. En del av nedskärningarna kan, precis som rapporten beskriver, tillskrivas ekonomiska konjunkturer, inflation och ökade kostnader för fasta utgifter, såsom lokaler. Men det handlar i grunden också om helt andra, högst medvetna tendenser: omstrukturering av offentlig verksamhet, omdirigering av offentliga medel – och utebliven kompensation i form av skattehöjningar. I fallet med studieförbunden är detta solklart, då de totala bidragen gått ned med 30 procent sedan 2014.

Detta måste sättas i sin rätta kontext. Sverige har sedan flera decennier inte längre någon förmögenhetsskatt, men desto fler avdrag för renovering och städ. Vi har sett en ökning av vinstdrivande bolag i välfärden, vilka förflyttar pengar från verksamheter som vård eller skola och istället tar ut dem som vinst. Det innebär inte bara en förflyttning av resurser från offentligt till privat, utan också en förflyttning av resurser från de som tjänar minst till de som tjänar mest. Den situationen – underblåst av en riksdag som under de senaste 20 åren har haft en konstant högermajoritet – måste kunna beskrivas med rätt ord: klassdominans. Denna dominans tar sig uttryck genom en ekonomisk politik där samhällets resurser helt leds om: från att omfördela pengar och utjämna klyftor, till att omvandla skattemedel till vinster i aktiebolag och att minska utrymmet för offentlig förvaltning. I högerpressen beskrivs det som ”lättad skattebörda”, i verkligheten handlar det om växande klassklyftor och krympande demokrati.

Nedskärningarna i bibliotek och folkbildning beror inte på olyckliga sammanträffanden. Det handlar om klasspolitik ovanifrån, och det påverkar invånare, arbetare, tjänstemän och nästan samtliga verksamheter i offentlig sektor. Dagens situation är resultatet av årtionden av högerstyre och av medvetna strategier för att öka uttag ur välfärdsbolag, samtidigt som invånarna i kommuner som Vellinge och Lidingö får ständigt sänkt skatt och ökade avdrag. Det måste hela tiden bli billigare att vara rik – men det gör inget om det därmed också blir dyrare, svårare och tråkigare att vara fattig.

Några nedslag ur rapporten Vid vägs ände?

Finansieringslandskapet: De två huvudsakliga finansiella strömmarna från lokal och statlig nivå påverkar bibliotek och studieförbund olika. Kommunerna krymper sina anslag till biblioteken och den statliga kompensationen uteblir. Samtidigt är studieförbunden till stor grad beroende av statliga medel.

Personalutveckling: Studieförbunden förlorar 940 årsarbetstider över tio års tid. Det leder i sin tur till att 730 000 ideella timmar, motsvarande 365 årsarbeten, försvinner från verksamheterna. På biblioteken ökar antalet årsarbeten. Det är möjligt att ökningen har att göra med att man anställer fler bibliotekarier, men också har fler projekt- och deltidsanställningar.

Platserna: Tillgången till fysiska lokaler minskar – så mycket som var tredje lokal har helt eller delvis behövt stängd, enligt rapporter från studieförbunden. Samtidigt försvinner var tionde utlåningsplats från biblioteken, genom stängning av bibliotek eller bortplockade bokbusshållplatser.

Geografiska skillnader: Storstadsbiblioteken klarar sig relativt väl, men utvecklingen ser sämre ut i mindre kommuner och på landsbygden. Både besöksantal och deltagande i studieförbund och på bibliotek faller snabbare i landsbygdskommuner än i städerna.

Offentlig eller privat finansiering: Privat finansiering och projektpengar omtalas ofta som ett alternativ till reguljär offentlig finansiering av kulturen. Privata pengar kan dock inte ersätta offentligt stöd, särskilt som offentligt stöd skapar den infrastruktur som möjliggör insamling av privat stöd. Samtidigt är en stor del av studieförbundens verksamhet deltagarfinansierad: avgifter gav 567 miljoner kronor till verksamheterna år 2024.

Lagstiftning: Biblioteken skyddas av en ramlag som fastställer vissa krav: folkbiblioteken är den enda kulturverksamhet som enligt lag måste finnas i varje kommun. Studieförbunden har inget sådant juridiskt skydd, vilket gör dem sårbara.