Recension av Sunrise on the Reaping av Suzanne Collins. Går det lära sig något av den femte boken om Panem och Hungerspelen?

Vad skulle hända om man tvingade grupper med barn att slåss och döda varandra i ett livesänt tevespektakel, med syftet att hålla ihop en brutal diktatur och skrämma medborgarna till lydnad? Premissen är vid det här laget väl utforskad genom bokserien om Hungerspelen, och de därpå baserade filmerna om hjältinnan Katniss Everdeen som tog 2010-talet med storm.

När Suzanne Collins nu återvänder till Panem och dess noggrant skiktade samhälle är mycket sig likt. Handlingen utspelar sig drygt 25 år före handlingen i originaltrilogin, under femtioårsjubileumet för Hungerspelen, och den läsare som är van vid Collins berättelser om Panem kommer känna igen sig en hel del: skildringarna från det fattiga gruvsamhället i Distrikt 12, dekadensen och slöseriet i huvudstaden, samt Hungerspelen som används för att underkuva befolkningen. Till och med karaktärerna ekar från tidigare böcker, då vi återigen får stifta bekantskap med Haymitch Abernathy – denna gång som en tjugofem år yngre huvudperson – och några ytterligare bekanta figurer: diktatorn Snow, spelledaren Plutarch Heavensbee, den naiva Effie Trinket och många andra deltagare och arkitekter bakom Hungerspelen.

Berättelsen kretsar denna gång kring Haymitch, en karaktär som delar vissa drag med den ursprungliga hjältinnan Katniss Everdeen. Han kommer från ett fattigt hem och en utsugen region, är inbegripen i en ungdomlig men allvarlig romans, och har inte minst en rebellisk ådra, som liksom i Everdeens fall väcks till liv först då han tvingas delta i de dödliga Hungerspelen.

Det skulle kunna ses som en svaghet att handlingen i så stor grad känns igen från tidigare berättelser. Receptet för boken tycks vara redan formulerat sedan tidigare: ett liv i det underkuvade men pittoreska Distrikt 12 som byts mot resan till huvudstaden, som övergår i träningar inför spelen, intervjuer och spektakel, och sedan i en dödlig kamp. Men ändå inte slutgiltigen. Det finns en förlängning av berättelsen som vilar i kunskapen om att Haymitch Abernathy faktiskt överlever Hungerspelen och i slutet står som segrare – eller gör han det? Hur det än må vara med den saken, så är detta en bok som är avsedd att utbrodera hur mentorn och fyllot Haymitch från Hungerspelen-trilogin blev som han blev, och det görs på smärtsammast möjliga sätt. Folk ska torteras och förgiftas till döds, barn ska slaktas, relationer ska krossas, den obarmhärtiga regimens stövel ska återigen trampa sönder allt som är vackert.

Det omöjliga upproret

Till skillnad från Hungerspelen-trilogin är detta inte en historia om motstånd och vägen till revolution, utan en historia om motståndets omöjlighet och den fruktansvärda repression som följer på misslyckade upprorsförsök. För att låna ett slitet marxistiskt uttryck: det går inte att göra revolution halvvägs. Karaktärerna i alla av Collins Hungerspelen-berättelser får ofta erfara detta våldsamma faktum, men Sunrise on the Reaping målar upp detta på ett ännu mer påtagligt vis.

Kanske kan läsningen av denna ungdomsdystopi ge insikt i varför uppror i många situationer tycks vara så avlägset även i vår egen värld. Vi har exempel som diktaturens Ryssland, den sönderfallande US-amerikanska kvasidemokratin, liksom turkiska, ungerska och arabiska diktaturer, men också alla slitna, utsugna och ofria människor världen över. Varför reser de sig inte bara upp mot förtrycket? Och svaret ligger förstås i frågan: för att de är undertryckta. 

Men Collins berättelser undersöker också andra aspekter, såsom massmediernas funktion i ett totalitärt samhälle, och frågor som går att känna igen även i vår egen tid: hur motstånd osynliggörs, och hur osynliggörandet också krymper potentialen för motstånd. Om du inte ser andra göra motstånd, hur ska du då själv orka, eller våga ta upp kampen? När uttrycken för motstånd “klipps bort”, likt upploppen i Panems perifera distrikt, hur ska man då kunna delta i det? Det mest effektiva sättet att hindra upprorets spridning är trots allt inte det spektakulära, råa våldet utan kontrollen över narrativet, som som får agera skyddsvall för ett orättfärdigt system.

Samtidigt skildrar Collins ett djupt splittrat samhälle, där distriktens uppdelning representeras av fysiska gränser genom det samhälle som försörjer den förtryckande huvudstaden. Det kan verka som om samhället hålls samman av tyranni och rädsla, men i grunden finns där också något annat: en inlärd patriotism, som förvisso upplevs som starkast i de centrala distrikten, och som avtar eller blir obefintlig i den underkuvade periferin. Hungerspelen är både ett hot och ett löfte, ett löfte om nationell sammanhållning, och en patriotisk plikt för de som gynnas av systemet. Många gånger under läsningens gång väcks frågan: vad är det egentligen som de privilegierade distrikten slåss för? Varför fostrar de karriärister, dessa ungdomar som tränas och tränar till att frivilligt ställa upp i Hungerspelen? Hur kommer det sig att dessa barn så lättvindigt är redo att offra sina liv?

Kanske är svaret: för att de genuint tror på vad de har lärt sig, att just de kommer överleva och segra, att just de är utvalda för att bli framgångsrika. En sorts bestyckad, brutaliserande starkemansindividualism – pure ideology, som Slavoj Žižek kanske hade uttryckt det – som lägger grunden för avhumanisering av den andre och de svaga.

Vill man då verkligen läsa en våldsam och mörk skildring av barn som lemlästas på bästa sändningstid för politiska syften, i en kanske alldeles för uppenbar spegling av vår egen samtid? Ja, det kan vi nog säga. För jo, även om revolutionen mest hägrar och upproret gång på gång misslyckas och slås ned så finns det också ljusglimtar. Som den tvångsmässiga empati hos barnen som satts att bekämpa varandra, men som ändå inte kan låta bli att trösta och söka varandras sällskap även i de mörkaste stunderna. Och förstås vetskapen om att allting kommer att bli bra, till slut.