Uppsala universitetsbibliotek har meddelat att de kommer behöva säga upp personal för att hantera sina kraftigt ökade lokalkostnader. Hur många anställda det rör sig om och vilka yrkeskategorier dessa tillhör är ännu oklart, men överbibliotekarie Johanna Hansson säger i Sveriges Radio att “det kommer märkas i lite sämre service.”

Även Magasin K har uppmärksammat frågan i en artikel där överbibliotekarien intervjuas. Där framgår det att universitetsbiblioteket länge har varit pressat ekonomiskt, men fram tills nyligen kunde hålla sig flytande med hjälp av eget kapitalöverskott – och att biblioteket har sökt extra pengar från universitetet för lokalhyror, vilket inte har godkänts. Biblioteket är redan idag förhållandevis väl effektiviserat, och några fler lokaler kan man inte göra sig av med. Den enda lösningen på nuvarande situation tycks därmed vara nedskärningar genom uppsägning av personal, i en personalstyrka på runt 200 anställda.

Myndigheter och marknader

Situationen som universitetsbiblioteket hamnat i är inte unik för just deras verksamhet. Uppsala universitet har tidigare tvingats överge lokaler som använts för laboratorier, något som Dagens Nyheter förra året rapporterade om. Institutionen för ekologi och genetik, som drev labbet, hade vid tiden för artikelns publicering redan minskat sina lokaler med 35% för att kunna hantera de höjda hyrorna. Samtidigt lade man fortfarande lika mycket pengar på lokalhyra. Många andra myndigheter är också påverkade av liknande problem, där principerna bakom hyressättningen leder till att lokalhyror får uppta en allt större del av budgeten i många verksamheter.

Bakgrunden till situationen är politiska beslut med rötterna i 1990-talets borgerliga politik och dess omstöpning av offentlig förvaltning. Dåvarande Byggnadsstyrelsen styckades 1993 upp i ett antal bolag, och det avgjordes att statliga verksamheter inte längre skulle få äga sina fastigheter. Det var en reform som då motiverades med idéer om marknadisering, rättvis konkurrens och effektivisering, enligt den politiska anda som var i tiden. I många fall innebar omstruktureringen att monopolliknande situationer bildades, där enskilda bolag skulle komma att äga stora delar av lärosätenas lokaler. Men monopolet har också påverkat åt andra hållet, då lärosätena inte får äga sina egna fastigheter och i många fall inte heller kan eller vill söka alternativa lokaler.

De drastiska uppskrivningar av hyror som vi ser idag kan bero på flera faktorer, men en starkt bidragande faktor är utan tvekan den indexstyrda modell som är gällande för hyressättningen. Det innebär att hyrorna höjs i takt med inflationen, oavsett reella kostnader för drift av fastigheter, vilket i sin tur motiveras av att även konkurrenterna till de statliga bolagen har liknande klausuler i sina avtal. I många fall finns det dock ingen konkurrens att tala om, eftersom lärosätena ofta håller till i exklusiva och skräddarsydda fastigheter och campus. En situation som av kritiker har beskrivits som att man försöker agera marknadsmässigt där ingen marknad finns.

Samtidigt har fastighetsbolag som Akademiska Hus, som äger stora delar av Uppsala universitets lokaler, ett uttalat uppdrag att generera vinst. Akademiska Hus har de senaste åren delat ut 2-3 miljarder kronor i avkastning till staten, enligt beräkningar av tidningen Publikt. I Uppsala universitets fall betalar man totalt 940 miljoner kronor i lokalhyror årligen, varav drygt tre fjärdedelar av summan går till just Akademiska Hus. Ytterligare en av de stora aktörerna i Uppsala är Statens fastighetsverk, som äger Carolina Rediviva och Universitetshuset.

Överskottet från bolag som Akademiska Hus och Statens fastighetsverk ska alltså gå till ägaren – staten – vilket skapar en svår situation för många lärosäten. Stora delar av de pengar som lärosätena får i statliga medel går alltså tillbaka till staten. I Stockholms universitets fall handlade det 2023 om så mycket som en fjärdedel av pengarna från statliga anslag som gick till hyra till Akademiska Hus, vilket på somliga håll direkt påverkade verksamheten genom val av undervisningsformer.

Poängen med systemet är att fastighetsägarna “ska agera kommersiellt”, som statssekreterare Lars Hjälmered (M) uttrycker det i DN:s reportage 2024. Han beskrev det då med företagsekonomiska termer och försvarade vinstuttagen: “Staten äger ju ett antal företag och i den mån de delar ut vinst går den till statskassan.”

Politiska beslut bakom problemet

Uppsala universitetsbibliotek har, liksom många andra verksamheter under rådande fastighetspolitik, hamnat rejält i kläm. Den situation som man har hamnat i kan till stor del kopplas till 30 år gamla omstruktureringar i new public management-anda – en typ av politik som motiverats av effektiviseringar och marknadstänk, men som i praktiken tycks leda till att pengar skyfflas mellan ett fåtal aktörer, bort från verksamheten och tillbaka till statskassan. På systemnivå tycks det rentav handla om en typ av nedskärningar på högre utbildning överlag, utan att för den delen behöva ställa den typen av impopulära krav på lärosätena.

Representanter för universiteten har flera gånger uttryckt frustration över att pengar som borde gå till forskning och utbildning istället går till höjda hyror och vinstuttag, en frustration som enkelt går att förstå och stämma in i. Men varför ska vi då behålla ett system som är så pass kritiserat och som dessutom riskerar sabotera möjligheterna att bedriva akademisk verksamhet? Forskaren David Dellstig har gett en möjlig förklaring, som också ger insyn i problemets politiska aspekter:

– Det skulle vara en väldigt enkel åtgärd att sänka avkastningskraven. Men gör du den förändringen kommer du att bära ansvaret för att ett fint bolag som exempelvis Akademiska Hus plötsligt inte går lika bra. Hyresintäkterna skulle minska och det leder i sin tur till att även det totala fastighetskapitalet minskar. Det gör det politiskt känsligt. (Publikt, 2024)

De krav som ställs på avkastning i statliga fastighetsbolag utgör ett grundläggande problem, och är alltså baserade på administrativa beslut som enkelt går att ändra på, om viljan finns.

Det utgör dock en långsiktig lösning, som mest troligt inte kommer kunna rädda de jobb som hotas på Uppsala universitetsbibliotek just nu. De besparingskrav som verksamheten står inför måste snarare mötas med fackliga krav och ekonomiska lösningar på kort sikt. Men faktum kvarstår, att utan systemförändrande åtgärder riskerar fokuset att hamna på att släcka bränder, och pengarna kommer fortsätta gå upp i rök.