Kalmar med barnglasögon

Denna text är tidigare publicerad i bis nr 1/2025.


I ett par bis-artiklar har jag granskat barnavdelningarna på några folkbibliotek med, som jag kallar det, barnglasögon. Jag besöker biblioteket och ställer några frågor med ett barnperspektiv på det jag ser: Hur välkomnas barnen till biblioteket? Vilken information finns riktad direkt till barnen? Vad finns av vad en skulle kunna kalla för ett barntilltal, alltså inslag av igenkänning, överraskningar eller ”roliga saker”? Hur är medierna exponerade? Vad syns av läsfrämjande arbete som utställningar eller skyltning? Finns spår av barns inflytande eller medverkan, exempelvis information om någon referensgrupp eller skrivarverkstad, en förslagslåda, barns tips om böcker eller redovisning av förskolebarns eller skolbarns projekt? 

Barnperspektivet

Jag använder ett ”barnperspektiv”, det vill säga en vuxens uppfattning av vad barn vill ha och behöver. Barns egna perspektiv har jag inte haft möjlighet att undersöka. Som tidigare gör jag inte heller anspråk på att ge en heltäckande bild. Jag återger vad jag ser, men jag har exempelvis ingen insyn i prioriteringar i medieinköpen eller verksamheten utöver det som exponeras i lokalerna. Ändå vill jag påstå att granskningen har sitt värde, det är den här bilden av biblioteket som barnen möter vid sina besök.

Hur välkomnas barnen?

Entrén till Kalmar stadsbibliotek har, som jag förstår det, sin ursprungliga design med en kort trappa. Det finns ingen lägre ledstång för mindre barn (en sådan finns dock längs trappan upp till andra våningen) och inget välkomnande budskap till barnen, bara en digital info-tavla. Därefter hamnar alla besökare, både barn och vuxna, direkt på barnavdelningen, eller ”Familjeavdelningen” som den kallas här. Även vuxna slussas alltså i kanten av barnavdelningen in mot informationsdisken. Ett fint konstverk med de för barn lätt igenkännliga figurerna Nalle Puh och hans vänner syns egendomligt nog inte från barnavdelningen utan vänder sig mot informationen. 

I blickfånget ligger i stället den stora posthallen som sträcker sig uppåt i två våningar, ett mycket ljust och ståtligt rum med vackra inslag från posttiden, bland annat den stora klockan. Mitt i rummet står det vita sagotältet, som är öppet och lockar med kuddar och utsmyckningar, växlande efter säsong. Runt omkring grupperar sig de platsbyggda hyllorna okonventionellt, nästan som ett slags labyrint med nivåskillnader, där barnen kan sitta, klättra och gå på upptäcktsfärd. Färgskalan är blågrön och känns varm.

De mindre barnen disponerar ytan längs fönsterraden, vilket gör den ljus och överskådlig. Här kallas efterfrågade böcker ”Omtyckta barnboksfigurer”, vilket känns barntillvänt. Barn letar naturligtvis oftare efter figurerna än efter de mest kända författarna, det mest brukliga. Tyvärr var några av bilderboklådorna fullproppade med böcker, ett vanligt fel på barnavdelningarna. Inte nog med att barnen inte kan se de roliga framsidorna på böckerna, det är dessutom nästan omöjligt att bläddra bland böckerna. 

En del av den öppna ytan kallas tydligen ”Barnens ateljé” och domineras av ett stort bord. Men vid mina besök har ”ateljén” bara bestått av kritor och papper med svartvita bilder av den där typen som är avsedda att färgläggas och som kan skrivas ut från internet. Halvfärdiga alster låg slängda på bord och sittbänk och allt såg utspritt och håglöst ut. 

Information till barnen

Längs entrén mot informationspunkten finns en lång allmän informationstavla, som visar affischer och informationsblad om evenemang och mycket annat, mest för vuxna, en del för barn. Tavlan med information om bibliotekets aktiviteter för barn finns längre in i lokalen, mitt emot informationen, i vuxenhöjd, och alltså inte på familjeavdelningen. Jag frågade efter en broschyr riktad till barnen, men någon sådan fanns inte, inte heller lånereglerna utformade för barn. På familjeavdelningen finns däremot en tydlig plan över avdelningen. 

Läsfrämjande och barns inflytande

Böckerna är delvis indelade i teman, exempelvis Hästböcker, Spänning och Fantasy. Något som underlättar betydligt för barnen att hitta sina bästa böcker är att delar i bokserier har numret angivet på ryggen, klart läsfrämjande! Faktaavdelningarna har delvis nya beteckningar som Tankar och känslor. Böcker är skyltade på hyllor och bord på sedvanligt sätt, när jag besökte biblioteket senast med ett rikt urval julböcker, men inget som var speciellt inspirerande. Ett Harry Potter-quiz placerat här och var i lokalen lockade dock till att gå runt och leta efter frågorna. Några spår av barns inflytande eller medverkan hittade jag inte, ingen förslagslåda, ingen tipstavla eller liknande. 

Här behövs barnglasögon! 

Det första intrycket av stadsbibliotekets familjeavdelning är anslående, det stora ljusa rummet med sagotältet som centrum. Hyllorna lockar till upptäcktsfärd och på de ganska mörka hyllplanen lyser böckernas färgglada ryggar lockande. Tyvärr är inte ljudmiljön den bästa. Vid mitt besök sprang några barn runt och lekte kurragömma bland hyllorna, något som verkligen inredningen inbjuder till, och naturligtvis skrattade de och skrek till varandra. Ljudet ekade runt i den stora hallen och var lite störande. 

Att barn använder rummet för lek är ändå naturligt och bra. Däremot saknade jag personlig och inspirerande exponering av böckerna, något byggt på igenkänning, något roligt och lockande. Inga tecken fanns heller på att barn deltar aktivt eller har möjlighet att påverka det som sker på deras eget bibliotek. Information på barns villkor, riktad direkt till barnen och trevligt utformad, borde kunna förväntas på ett stort stadsbibliotek. Läge för ett projekt, kanske till och med med inriktning på barns perspektiv?


Läs vidare

Lämna en kommentar