Intervju med The Orange Library

Intervju av Leodan Rodríguez
Fotografier av Ben Camara

The Orange Library är ett ungt bibliotek i Gambia. Det grundades för bara ett och ett halvt år sedan, men är baserat på en långt mycket äldre idé. Sedan uppstarten har man fokuserat på att skapa en öppen och välkomnande mötesplats för unga, på en plats där många ser sin vardag begränsas av turism och rasism. Istället för att stänga ned lokalsamhället för de som bor i det vill The Orange Library öppna upp nya platser och nya möjligheter. Biblioteket håller just nu på att förändras och förbereder sig för en flytt till nya och större lokaler, och har i och med det startat både insamlingar och auktioner för att samla ihop pengar.

De flesta av våra läsare är nog inte bekanta med Bijilo – berätta lite om platsen och vad som ledde till att The Orange Library växte fram just där!

Hela Gambia är ungefär lika stort som Skåne, alltså väldigt litet. Bijilo är en liten stad med mycket liv. Det är inte Gambias huvudstad men det är kanske den mest levande staden i Gambia. Hit har folk flyttat för att leva och jobba, här finns det många skolor, befolkningen är väldigt ung, här finns liv och rörelse, och här finns restaurangerna och hotellen. 

Och det är just på grund av det det sistnämnda som folk har flyttat hit. Gambia livnär sig till stor del på turism, och i Bijiloområdet har det byggts mycket hotell och restauranger så att turister kan få njuta. Detta gör alltså att många gambier flyttar hit. 

Att Gambia livnär sig på turism kommer såklart med stora problem; den lokala befolkningen här är extremt begränsad av polisen, som stänger av vissa stränder och vägar. Fram till klockan 22:00 är stranden mittemot biblioteket endast tillgänglig för turister. Mina ungdomar berättar om hur de blir stoppade av polisen när de försöker gå ner för gator där det finns mycket hotell. På grund av hur fattig Gambia är¹, hur beroende landet är av turism, dess koloniala historia och den internaliserade rasismen har landet infört ett slags mini-apartheid där svarta gambier inte får vistas på vissa platser, som hotell, stränder, vissa restauranger.

På biblioteket försöker vi motarbeta det här. Det är än så länge inte lag på att svarta gambier inte ska synas på stranden före 22:00, så vi är ett litet gäng som går ner och läser tillsammans tre lördagar i månaden, bara för att ockupera platsen och synas. Men för ett kort svar till frågan om varför bibblan växte fram just här, så är det för att det är här folket är.

”Vi får veckovis nya ungdomar som kommer till oss och ber om hjälp för att de har hört att vi hjälper till med matten och med läsningen”

Så vitt vi vet finns det ingen annan plats som The Orange Library (TOL) i Gambia, och det hade behövts så många fler TOL. Vi har ett litet biblioteksrum och en balkong. I biblioteksrummet får det plats en soffa och två fåtöljer. På golvet har vi lagt det som på wolof kallas för bassang: fina färgglada mattor tillverkade i Senegal. De yngre barnen gillar att ligga på golvet när de pysslar eller läser, de större ungdomarna föredrar stolarna.

Vi har ont om plats och det märks extra mycket när vi har events, som under poesikvällar. Barnen går i skola i skift här, så på morgonen kommer barnen som har skola på eftermiddagen och på eftermiddagen kommer de som haft skola på morgonen. För att hinna med alla ungdomar och deras behov öppnar vi senare på onsdagar och har matematik och läsning med dem som vill. Det här har vi på morgonen just för att de som har svårast i skolan oftast är de som har eftermiddagsskola.

I Gambia kan du vara 18 år, ha gått i skolan i tio år och ändå inte vara läskunnig. Vi får veckovis nya ungdomar som kommer till oss och ber om hjälp för att de har hört att vi hjälper till med matten och med läsningen. Det här visar tydligt att det inte handlar om ungdomar som “inte vill lära sig” – jag har hört denna fras så ofta från olika vuxna. Mycket handlar om att ungdomar har olika behov och att skolan är skräddarsytt för en viss typ av elev. Och ännu mer så när resurserna saknas.

När uppstod första gången tanken på The Orange Library? Hur lång tid tog det att förverkliga biblioteket?

Jag har nog alltid tänkt tanken. Som liten kunde jag alltid låna mina böcker på bibblan, antingen från skolbiblioteken eller Stockholms stadsbibliotek (SSB). Mina kompisar i Gambia kunde inte det, där hade de endast tillgång till böcker som turister hade lämnat efter sig. Ni kan tänka er vad det var för typ av böcker. Tänk vita barn som leker i snön. Och det finns ingen snö i Gambia. De flesta barn som växer upp i Gambia är inte heller vita. Det är svarta barn bland palmträd, svarta barn som äter lunch med hela sin utvidgade familj under mangoträdet, svarta barn som spelar fotboll på stranden. Här finns ingen snö, här finns frukt, åsnor, damm, sand, gatuhundar och apor som skrämmer iväg dig för att stjäla din mat. 

Och det är inget fel på böcker om vita barn som leker i snön. Vem älskar inte snö? Men det blir ett problem när man aldrig får läsa berättelser som speglar ens egna erfarenheter. Det bidrar till den internaliserade rasismen, man börjar såklart tro att man inte spelar någon roll, att ens berättelser inte spelar någon roll. Vad säger det om dig om ingen skriver om dig? 

Men tillbaka till frågan. Jag har tänkt på TOL så länge som jag har varit en tänkande människa. Jag började med att som barn skicka ner böcker som jag hade läst klart (…ibland böcker som jag snodde från biblioteket). När jag tillslut bestämde mig för att flytta ner till Gambia och öppna en plats med böcker för unga människor hade jag inte riktigt tänkt just bibliotek, jag tänkte bipoc-litteratur² och ett tryggt rum för alla. Exakt hur det skulle se ut visste jag inte riktigt, men jag var väldigt inspirerad av biblioteksrummet. Obviously. Hela min ungdom spenderades på diverse bibliotek; skolbiblioteken och ungdomsbiblioteket på Medis, där jag läste exakt alla Terry Pratchetts böcker jag kunde få tag på.

Något år innan covid19-pandemin besökte jag Kista bibliotek och fick en rundtur av deras dåvarande producent, som efter turen övertalade mig att söka en tjänst som ungdomsbibliotekarie inom SSB. Jag tvekade; jag hade ju inte tid med det där, jag skulle ju åka till Gambia och öppna ett rum med böcker där unga människor kan känna sig trygga och sedda!

Jag jobbade hur som helst några år som bibliotekarie inom SSB och Bibliotek Botkyrka. Hösten 2023 tog jag tag i saken och hade en serie events i Stockholm och i London för att samla in pengar. Med de pengarna och med mina besparingar åkte jag ner till Gambia i slutet av november samma år. Våren 2024 stod The Orange Library där med öppna armar.

Utifrån dina dubbla erfarenheter som bibliotekarie i Sverige och Gambia, vilka likheter och skillnader skulle du säga finns mellan de två ländernas biblioteksväsende?

Det är två stora skillnader: finansiering och rasism. I Sverige säger vi att biblioteket är en plats för alla, men vi gör skillnad på människa och människa. Fascismen har hittat in även i biblioteksrummet. Det är otroligt skönt att nu jobba på ett bibliotek utan att bli nedtyngd av regeringens lagar och regler och angiverikultur. På TOL kan vi till exempel hålla i Palestina-workshops utan att vara rädda för vad bibliotekschefen ska säga.

Som en svart bibliotekarie i Stockholm var rasismen någonting som jag dagligen mötte, bemötte och behövde hantera på mitt jobb. Både bland kollegor och besökare. Jag har kommit hem och gråtit i mitt badkar för att en kollega inte bara tagit mig i håret utan också kommenterat, “Intressant”. Besökare har bett mig gå och hämta “en riktig bibliotekarie”, de har vid flera tillfällen ignorerat mig i disken och hellre väntat en extra kvart för att få hjälp av min vita kollega. Det här händer såklart inte bara i biblioteksrummen, det är Sverige i sin helhet det handlar om. Exakt samma saker hände när jag jobbade inom restaurangbranschen och jag kan tänka mig att många fler känner igen sig i det jag säger. 

Sedan är det ju så otroligt skönt att kunna beställa in de böcker man vill ha, och pysselmaterial, bläckpatroner till skrivaren, olika typer av läromedel, och ha råd att fixa saker som går sönder utan att bli ruinerade. Eller i alla fall utan att tveka eller tänka efter. Att ha tid att sitta med barnen utan att behöva smita in till kontoret för att fixa med bidragsansökningar.

Men när det kommer till vad biblioteken faktiskt gör för människor finns där inga skillnader. I Stockholm skulle TOL vara ett helt vanligt bibliotek med läxhjälp, pysselrum, filmkvällar, elektronikavdelning där ungdomar får bygga leksaksbilar, motorbåtar, eller som igår, fixa min trasiga laddningsbara lampa mot en viss peng, och så vidare. Okej, kanske inte ett helt vanligt bibliotek, men ett rum för kultur och lärande och möten, möten mellan olika människor och berättelser och erfarenheter. Det för mig är biblioteksrummet. Och där är det ingen skillnad mellan de olika biblioteken jag har besökt eller jobbat på.

Det är svårt att prata om biblioteksväsendet i landet Gambia för att här finns det knappt folkbibliotek (när jag säger att jag är en librarian så tror folk alltid, alla gånger, att jag menar att jag är från Liberia). Det finns The National Library i huvudstaden Banjul, som är främst en plats för tysta studier. Större delen av beståndet är skrivet av vita författare, det använder ett rasistiskt klassifikationssystem, plus att det kostar att bli medlem. När folk knappt har råd med mat lägger de inte sina slantar på ett bibliotekskort.

Hur många är ni som är verksamma eller anställda på The Orange Library?

Vi har en anställd på biblioteket, det är en ung person som studerar och jobbar deltid. Sedan är vi volontärer. Förutom jag själv så får vi hit många från Sverige och andra länder som ger oss sin tid och kunskap under en begränsad tid. Det är alltid fint när de här olika personerna kommer hit. Alla har sin grej som de gör med kidsen och det är så underbart att se hur våra ungdomar får ta del av olika erfarenheter och kunskaper, se hur de växer och lär sig mer om sig själva.

Hur finansieras verksamheten? 

Diverse: genom min lön från olika projekt som jag gör, genom månadsdonationer från det internationella communityt och kampanjer som vi gör när vi har större summor att betala. Tyvärr har vi inget stöd från lokala myndigheter. När vi besökte The National Library vintern 2023 så tyckte de att TOL borde betala dem för att vi får finnas med i registret. Varje gång vi har ansökt om stöd har vi fått till svar att vi inte är prioriterade. Vilket vi till viss del förstår. Utöver stöd i form av pengar får vi mycket hjälp från lokalbefolkningen och våra internationella kontakter.

I den takt som vi växer just nu skulle vi ju egentligen behöva anställa och avlöna minst två bibliotekarier, men det är svårt när vi inte får något stöd från den gambianska regeringen. Vi fortsätter söka olika typer av finansiellt stöd från runtom i världen och ju längre vi lyckas finnas kvar, desto större är chansen att få ordentligt med stöd. Vi jobbar också för att bli en officiell organisation och på så sätt kunna söka fler typer av stöd.

Hur kommer det sig att biblioteket nu ska flytta? Och vill du berätta något om den nya lokalen?

Vi ska flytta för att vi behöver ett större utrymme och en yta som är bättre planerad och anpassad till oss. Den nya lokalen byggs just nu, vilket betyder att vi är med och bestämmer hur vi vill ha det, hur platsen ska vara utformad, vad som ska inkluderas. Lokalen ligger i ett youth center, som är en plats för barn, unga och unga vuxna. Här byggs det lekplats, konserthall, podcast- och radiostudio, café och även butiker som unga kan få nyttja för att sälja egenproducerade produkter eller tjänster som frisersalong och cykelverkstad.

Vi kommer till exempel få ett kök där ungdomarna kan vara och laga mat, ett creative room där vi kommer hålla våra skrivarworkshops, bokklubbsträffar, målarverkstad, sagostunder och annat. Detta blir klart i början på 2026, och det ligger precis vid havet, så vi kan sitta på golvet och titta på vågorna. Det kommer bli så fint!

---

The Orange Library bedriver just nu en kampanj för att samla in de pengar som krävs för att kunna öppna upp biblioteket i sin nya lokal. Insamlingen sker genom direkta donationer men också genom bokauktioner via bibliotekets Instagram. Målet är att samla in 100 000 kr, pengar som går till att hålla biblioteket vid liv. Bidra till insamlingen genom att besöka länkarna nedan!

1. Gambia är ett av de fattigaste på kontinenten och rankar högt upp bland världens fattigaste länder: Global Finance (11 september 2025) ↩︎
2. BIPOC: Ett engelskt begrepp, ursprungligen en akronym för Black, Indigenous (and) People of Color, vilket slår samman flera olika grupper (svarta, ursprungsfolk och mörkhyade) till en större kategori av personer som inte rasifieras som vita. Källa för översättning: Tobias Hübinette (2021). ↩︎