Recension av:
Där man bränner böcker : Berättelser om förbjudna ord och utrensad litteratur (av Ida Ölmedal)

Jag har i perioder sysslat med att, på amatörbasis, undersöka sydamerikanska diktaturers inskränkningar av yttrandefriheten, för att skriva och analysera, eller bara bättre förstå historien. I det arbetet har jag några gånger stött på en särskild historia som väckt mitt intresse, och som i denna version har sitt ursprung i Argentina: När militärjuntan på 1970-talet slog till mot den politiska vänstern, då man med våldsam repression mördade och fängslade tiotusentals människor, införde man även strikta förbud mot vissa böcker och författarskap. Militärerna förbjöd bland annat marxistisk litteratur, titlar som Pedagogik för förtryckta och författare som Mario Vargas Llosa, men också barnboken Den lille prinsen. Och vid ett tillfälle, heter det, förbjöd man också böcker om kubism – inte nödvändigtvis för att man föraktade den abstrakta konstformen, utan för att man trodde att det var böcker om Kuba.

I en annan version av samma berättelse utspelar sig denna bokcensur i grannlandet Uruguay, där administrationen på ett fängelse sägs ha infört ett likadant förbud mot kubism, med samma motivering.

Möjligen kan det röra sig om en skröna, eller om en verklig händelse som har lösgjort sig från sitt ursprungliga sammanhang och traskat på likt en vandringssägen. Jag har inte vidare undersökt källan till berättelsen. Poängen med historien måste dock inte vara vad som verkligen har hänt, eller var. Den kan också ha ett annat syfte: att göra narr av de korkade militärerna – som inte ens kan se skillnad på kubism och på kommunism – eller att understryka det bisarra i de faktiska bokförbud och bokbål som flera länder i regionen upplevde.

Där man bränner böcker

Detta är en av de berättelser som inte ryms i Ida Ölmedals ganska kortfattade, men informativa och utmanande bok. För min del exemplifierar detta på vilket sätt våra horisonter skiljer sig åt. Ölmedal har med Där man bränner böcker skrivit en bok som gärna vill vara aktuell, och som troligen under de kommande åren kommer att visa sig vara ännu mer aktuell. Förbud av böcker, inskränkningar av bibliotekssamlingar och högerextrema drev mot kulturella verksamheter pågår redan idag, om än i mindre skala än i USA, där många av trenderna har sitt ursprung.

Ölmedal gör ett bra jobb med att ge en överblick över några av de konflikter som skildrats i nyhetsmedier under de senaste åren. Korankrisen, förföljd HBTQI-litteratur och rundorna kring #metoo och Cissi Wallins Allt som var mitt sätts i större sammanhang – Ölmedal vänder och vrider gärna på perspektiven. I somliga fall, som i skildringen av #metoo och backlashen mot de kvinnor som öppet vittnat om övergrepp, är det tydligt att drivkraften är en sorts massmedial självkritik. Det begicks, under tiden för #metoos mest brinnande månader, publicistiska fel och misstag. Men hon beskriver också svårigheterna för kvinnor, att navigera mellan å ena sidan behovet – och rätten – att berätta om det de har blivit utsatta för, och å andra sidan rättsliga praktiker och juridiska skrivelser.

Boken inleds med kapitlet om Koranbränningar och torgmöten, där tonvikten ligger på Rasmus Paludans aktioner runt om i Sverige. I någon mån är själva begreppet Koranbränning en otillräcklig beskrivning av vad dessa tillställningar ofta innebar – det handlade varken i Paludans eller i den nu mördade Salwan Momikas fall om att enbart bränna en bok, utan också om att verbalt kränka och i somliga fall hetsa mot muslimer. Detta i ett samhällsklimat där muslimer utsätts för allt hårdare rasistiska trakasserier och även flera uppmärksammade fall av terrordåd. 

När jag läser boken tänker jag tillbaka på de beskrivna händelserna i Malmö, varav flera jag minns mycket väl, då jag bevittnade såväl Paludans aktioner som de efterföljande reaktionerna. Koranbränningarna var spektakel, närmast cirkusliknande tillställningar. Upploppen som följde gav uttryck för något helt annat, som inte motiverades främst av religion, utan närmast tycks ha handlat om en känsla av exkludering från samhället.

Några problem

Boken är klart färgad av en ganska så typisk syn på yttrandefrihet, och av den liberala tradition där tonvikt ofta läggs på ytterligheter. Även det vi inte håller med om, det som är äckligt, stötande eller möjligen kränkande, ska innefattas av yttrandefriheten. Där är vi många som är benägna att hålla med. Men när skildringarna kommer att handla till stor del om Koranbränningar som ett yttandefrihetsrättsligt spörsmål (är det religionskritik, eller hets mot folkgrupp?) missar vi en avsevärt mer central, men mindre spektakulär diskussion: den jämlika yttrandefriheten, för svenska och icke-svenska medborgare. 

Ett av dessa problemområden är Ölmedal faktiskt inne och snuddar vid, när hon nämner Rojavakommittéernas prokurdiska propagandakupper i samband med den svenska Nato-processen. Rojavakommittéernas hängda Erdogan-dockor liknades av svenska politiker vid “skenavrättningar” och fick genomslag även i Turkiet, där heta känslor rördes upp hos den turkiska ledningen. 

Dessa reaktioner blandades också med upprörda uttalanden om just Koranbränningar under samma period, men skillnaden mellan Koranbränningar och den pro-kurdiska rörelsens aktioner är högst konkret: den kurdiska rörelsen i Sverige utsätts för förföljelser av den turkiska staten, med svenskt rättsväsende som mellanhand. Detta är något som jurister länge har påtalat, och det finns flera rapporter om hur svenska myndigheter tycks samarbeta med den turkiska underrättelsetjänsten för att dra in uppehållstillstånd och utvisa turkiska oppositionella, varav många är kurdiska eller prokurdiska aktivister. 

Advokaten Miran Kakaee, som jobbar med just migrationsärenden, har flera gånger uppmärksammat fall där turkiska medborgare, inklusive journalister, har utvisats eller fått utvisningsbeslut från Migrationsverket. Han beskriver det som en del av en kriminalisering av den kurdiska diasporan, där enbart deltagande på prokurdiska demonstrationer i Sverige kan räcka för att Säpo ska motivera utvisningsärenden. Samtidigt har svenska banker vidtagit aktiva åtgärder för att förhindra finansiering av inte bara kurdiska politiska rörelser utan också av kurdiskledd välgörenhet.

Denna typ av politik går i högsta grad hand i hand med förbud av ord. Bland annat har aktörer som Meta ofta gått väldigt långt för att censurera omnämnanden av kurdiska rörelser och företrädare från sina plattformar. Det är inte ovanligt att omnämnanden av till exempel PKK och den övriga kurdiska frihetsrörelsen utsätts för moderering på Facebook och Instagram, och bilder på den kurdiske ledaren Abdullah Öcalan har likaså under långa perioder konsekvent raderats från plattformarna. Även detta bör förstås som påverkan från den turkiska staten, men denna gång inte mot militära allierade som Sverige, utan gentemot internationella bolag.

Att sociala mediebolag har yttrandefrihetskränkande modereringsprinciper på sina plattformar kan anses som okontroversiellt – de är trots allt vinstdrivande, multinationella bolag, inte demokratiska stater. Samtidigt måste det sättas i ett sammanhang där även svenska myndigheter och svensk politik utgör en pusselbit. Det är således inte självklart att alla invånare i vårt land har lika mycket yttrandefrihet.

Avslutningsvis

Det går att försvara bristerna i boken med att det ju inte går att få med allt i en enda bok. Och det stämmer ju förvisso. I det här fallet rör det sig dock inte heller om en särskilt omfångsrik bok. Bokens format fyller sitt syfte som en samtidsskildrande reportagebok, men det är också en bok med flera blinda fläckar – både vad gäller samtida yttrandefrihetskonflikter och avseende historiska skildringar som når bortom Ölmedals egen horisont.

Ölmedal är journalist, inte historiker eller forskare, och hennes bok undersöker i första hand de historier som vi kan läsa om i nyhetsmedia. Hon antar i stora drag ett nordatlantiskt perspektiv, där flera av konfliktbeskrivningarna är hämtade från USA och från europeisk press – samma perspektiv som också större delen av vår nyhetskonsumtion utgår ifrån. Om boken har några brister handlar det just om detta.

Med det sagt, avser jag härmed inte att i avråda från att läsa Ölmedals bok. Däremot vill jag gärna komplettera den. Läs boken, ställ kritiska frågor, och inte minst: rusta er för de kulturkrig som i detta nu tycks anlända även till vårt land, importerat från andra sidan Atlanten.

Leodan Rodríguez