Denna text är ursprungligen publicerad i bis nr 1/2025.

---

I en föreläsningssal på Lunds universitet, någon gång i slutet av förra decenniet, satt jag med mina kursare och lyssnade på ordningsmakten. På bibliotekarieutbildningen var det vanligt med gästföreläsare, vanligtvis med utbildning inom kulturarvssektorn eller något närbesläktat område. Den här föreläsningen var lite annorlunda, då det rörde sig om en informationsspecialist på Polisen. 

Jag kan inte säga att jag minns föreläsningen i detalj, mest minns jag min frustration över föreläsarens ensidiga fokus på säkerhetsaspekter på information, snarare än frågor om makt, kontroll och statens ansvar. När det blev dags för frågor räckte jag därför upp handen och tog upp det så kallade ”Romregistret” som Dagens Nyheter 2013 avslöjade att Skånepolisen hade upprättat. 4 741 romska personer i Sverige blev registrerade, utan deras vetskap och utan laglig grund för registrerandet. 

Min fråga löd något i stil med: Om man arbetar med informationssäkerhet på en statlig myndighet, hur kan man se till att något sådant inte händer igen? Polisens informationsspecialist blev märkbart obekväm. Hon kunde, eller ville, inte uttala sig om det särskilda fallet. Men oavsett hennes ovilja att kritiskt reflektera kring sin arbetsgivares roll i den svenska statens systematiska förtryck av minoriteter, satt vi ändå på en föreläsning inom informationsvetenskap. Var det inte relevant med kritiska perspektiv på information och makt, i relation till den framtida professionen?

I liknande eufemistiska anda som Skånepolisen döpte sitt olagliga register över romska personer till kringresande, har Tidöregeringen döpt ett av sina rättsvidriga lagförslag till informationsplikt. Enligt lagförslaget ska alla anställda inom offentlig sektor tvingas anmäla papperslösa personer som de möter – det vill säga professionens vårdtagare, klienter, elever och besökare  – till myndigheterna. 

Vi som ställer oss kritiska till lagförslaget ser det såklart för vad det är: grundat i en rasistisk och högerpopulistisk ideologi, som riskerar att bana vägen för ett angiverisamhälle – en angiverilag. 

Men vem tjänar på att information ses som neutralt, befriat från politiskt tankegods?

I slutet av 1990-talet, i en tid av snabb utveckling av digital informationsteknologi, kritiserade litteraturvetaren N. Katherine Hayles samtida forskning inom informationsvetenskap för att ha reducerat information till ”[…] en typ av kroppslös vätska som kunde flyta mellan olika medium utan att förlora sin mening eller form”.¹ Det är en syn på information som är bekväm om man försöker motivera varför man samlar information om vissa personer, eller för del delen argumenterar för anställdas plikt att informera. Det handlar ju bara om lite information! Engelskans informant gör oss kusligt påminda om informationsbegreppets mångtydighet. En informant kan betyda en angivare, men rent lexikalt är hen bara en som ger information om något. Men vem tjänar på att information ses som neutralt, befriat från politiskt tankegods?

Lagförslaget får en särskilt obehaglig dimension med tanke på att fri tillgång till information är något som biblioteken enligt Bibliotekslagen ska tillgängliggöra för dess användare. Men bibliotekarierollen är mångbottnad – den innebär också att skydda låntagares personliga information från att hamna i orätta händer. Sedan 1989 är lånehistorik på svenska bibliotek sekretessbelagd. 

Föreställ dig alltså en värld där bibliotekspersonal vid anställning skriver på ett avtal som hindrar dem från att röja biblioteksanvändarens lånehistorik och andra personuppgifter, som är brukligt idag, för att i nästa stund tvingas rapportera papperslösa låntagare till myndigheterna. En värld där Bibliotekslagen måste skrivas om för att exkludera vissa människor ur skrivningen: ”Biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla”. Ett samhälle där inte bara bibliotekspersonal, utan socionomer, lärare och andra som jobbar i relationsskapande yrken måste trotsa lagen för att göra sitt jobb. Det är en framtid där steget inte är långt till att successivt dra tillbaka de rättigheter till vård, skola och omsorg som finns för papperslösa idag.

I utredningen om lagförslaget som offentliggjordes den 24 november kom man fram till att flera yrkesgrupper, inklusive biblioteksanställda, kommer att undantas från lagförslaget. Men förslaget ligger kvar och innebär ännu en förskjutning som syftar mot att realisera Tidöregeringens inhumana projekt. 

Det innebär att även vi som inte kommer att beröras av lagförslaget måste göra motstånd. Ett första steg kan vara att inse att information varken är neutralt eller oskyldigt. För det andra ska vi ta varje chans vi kan att protestera mot angiverilagen. 

Jag minns att jag lämnade den där föreläsningen frustrerad, men på samma gång lättad av insikten att jag i alla fall aldrig skulle behöva jobba för snuten. I Tidöregeringens drömsamhälle gör vi alla det.