Branschen är hotad – och det är den alltför stora tillgången till information och kultur som håller på att döda den.

Så låter det just nu i svensk debatt, och så har det låtit många gånger förut. Tidigare har det handlat om tjänster som Napster och The Pirate Bay, med musik- och filmbranschen som gått i bräschen för sin tolkning av hur upphovsrätten bör fungera. Just nu är det istället Läromedelsföretagen som driver en liknande linje, denna gång riktad mot Myndigheten för tillgängliga medier (MTM) och den allmännyttiga plattformen Legimus.

Legimus är något av ett svensk underverk. Det går inte att förneka att plattformen till stor grad uppfyller sitt syfte: att tillgängliggöra litteratur och kurslitteratur till studenter och personer med läsnedsättning. Att MTM över huvud taget kan tillhandahålla denna digitala bibliotekstjänst är något vi kan tacka rådande undantag från upphovsrättslagstiftningen för. Legimus är en innovation som verkar genom modern teknik och undantag i upphovsrätten, med syftet att anpassa tillgången till information efter efterfrågan.

På många sätt lever Legimus upp till drömmen om det fria internet, som många i 1990-talets och 2000-talets cyberkretsar drömde om. Men begränsningarna här är desto tydligare än de var under internets frihetsår: endast de med särskilda behov får använda tjänsten, och begränsningarna är tydliga både för den som registrerar och hanterar användare, och för den som använder plattformen.

Snedvriden debatt

Debatten vi nu ser utgår huvudsakligen från läromedelsbranschens behov och önskemål. Ordföranden för branschorganisationen Läromedelsföretagen har under året flera gånger förekommit i media och framfört sina ståndpunkter i frågan. Argumenten kretsar kring en upplevt överdriven användning av Legimus tjänster, som resultat av en ökning av antalet användare på svenska lärosäten, samt fusk eller olovlig spridning av material.

Att fusk förekommer är det ingen aktör som förnekar, däremot finns det inga säkra siffror på hur omfattande detta fusk är. Läromedelsföretagen har flera gånger använt sig av tvivelaktiga och ibland rent överdrivna siffror för att argumentera för sin sak, bland annat genom att själva välja ut den statistik som talar bäst för deras sak och inte bedriva debatten med mer nyanserade siffror.

När bibliotekarier under sommaren 2024 debatterade saken i Biblioteksbladet framförde de själva att de ser positivt på förbättringar av säkerheten i systemet, för att till exempel begränsa antalet samtidiga inloggningar. Legimus legitimitet måste förstås skyddas, och så även läromedelsbranschens intressen. På så sätt tycks debattörerna vara överens om grundförutsättningarna, men Läromedelsföretagen vill också gå ännu längre och implementera ytterligare inskränkningar av Legimus tjänster. En av de åtgärder man vill se är införande av intyg för att bevisa användarens rätt att nyttja plattformen. En annan åtgärd som Stefan Persson har kommenterat, i egenskap av ordförande för Läromedelsföretagen och VD för förlaget Studentlitteratur, är en stramare styrning av vad för sorts litteratur som ska finnas på Legimus. Bland annat lyfts undantag för litteratur som förlagen själva producerar i tillgängliga medieformat.

Problemen med Läromedelföretagens önskemål är flera. Rent praktiskt finns det stora problem i själva genomförandet, eftersom deras åtgärdsförslag kräver tillgång till – och möjligen utökning av – en serie byråkratiska processer. Intyg kräver kontakt med vård, vilket i sin tur kräver tillgång till vård. Detta i ett ekonomiskt och personalpolitiskt pressat vårdsystem som redan idag har problem med att möta invånarnas behov av vård. Risken är därmed att personer med möjliga diagnoser varken får det stöd de behöver eller de hjälpmedel som krävs för fungerande studier.

En av de stora fördelarna med Legimus nuvarande, tillitsbaserade system är att det är effektivt och minskar byråkratin. Det gör också att personer som av olika skäl saknar diagnos ändå kan få möjlighet att använda de hjälpmedel som MTM tillhandahåller.

Gemensamma mål, olika fokus

Det vi ser är en intressekonflikt mellan användarnas behov och företagens intressen. Dessvärre har en stor del av diskussionen kring denna fråga kommit att utgå just ifrån företagens påståenden och krav, snarare än verkligheten ute på lärosätena. MTM har föredömligt bemött somliga av kraven med hänvisningar till sitt uppdrag samt den snart halvsekel långa tradition av talboksförmedling. Ändå ser vi fortsatta krav på inskränkningar av Legimus – vilket för oss till de principiella problemen i kraven som nu framförs.

Bibliotek, lärosäten och bokutgivning fungerar i allmänhet enligt liknande målbilder, där bildning, tillgång till information samt spridning av densamma är grundläggande element. Det som främst skiljer bibliotekens syften från förlagens är således inte synen på bildning, utan synen på tillgång. I fallet med Legimus agerar Läromedelsföretagen på liknande sätt som förlagen gentemot bibliotekens e-medieplattformar, för att begränsa tillgången till litteratur.

Det är förstås helt i enlighet med förlagens intressen, och metoden för detta är att skapa konstgjord brist, genom att höja kostnaderna för digitala medier, eller införa lånemodeller som i sig begränsar tillgängligheten till digitala medier. Digitala medier är nämligen inte av naturen begränsade på samma sätt som fysiska medier, vilket i digitaliserade tider ställer till problem för producenterna. För att låna ett resonemang från den tidiga piratrörelsen: tekniken har sprungit ifrån kapitalisterna. När information kan distribueras eller kopieras digitalt tycks gamla strukturer bli utdaterade. Till skillnad från situationer där maskiner ersätter arbetare är det nu mer resursstarka aktörer som riskerar att försvinna. Men dessa aktörer är starka nog att åberopa statliga monopol såsom upphovsrätten – en princip som väl är hedervärd men som de senaste årtiondena har hamnat i händerna på företag och internationella konglomerat istället för kreatörer.

Vinstintresset i vägen

Legimus digitala bibliotek bör förstås inte jämföras med piratrörelsens metoder och torrenttjänster, men det finns vissa likheter i hur denna debatt hittillsvarande har förts och hur de medieindustriella argumenten för striktare implementering av upphovsrätten historiskt har sett ut. För närvarande förs dessutom en liknande upphovsrättslig strid även i USA, där det digitala biblioteket Internet Archive riskerar skadestånd på över 600 miljoner dollar för tillgängliggörandet av över 70 år gammal musik via Great 78 Project.

Om vi sätter Läromedelsföretagens krav i ett internationellt sammanhang ser vi alltså en allt hårdare och mer repressiv syn på information och kultur, där ett alltför stort fokus på utdaterade affärsmodeller och vinstdrivande industriers behov riskerar att väga tyngre än rätten till information och likvärdig (ut)bildning.

Att en VD i Studentlitteraturkoncernen – som ägs privat via bland annat ett internationellt företag – vill se åtstramningar i Legimus utformning är inget konstigt. Läromedelföretagens önskemål är ur ett ekonomiskt perspektiv fullt förståeliga, eftersom det ligger i företagens intressen att ta ut mer, och helst aldrig mindre, i vinst till sina respektive ägare.

Men, om det är så att utökad tillgång till läromedel och utbildning är något som stör vinstdrivande företags verksamheter kanske vi bör fundera över hur systemet i dagsläget är strukturerat. Kanske ska vinstdrivande bolag inte ha så mycket att säga till om när det kommer till kunskaps- och informationsförmedling i vårt utbildningsväsende?

Kanske skulle vi rentav kunna tjäna på att i större mån stötta ideella kunskapsproducenter – eller etablera allmännyttiga alternativ?

Bli medlem

Gillar du det vi gör? Stötta BiS genom att bli medlem! 
Ett medlemskap kostar från 100 kronor och du kan betala enkelt med Swish.