---

Beslutet att BiS slutar komma i tryckt form får Peter Björkman att känna ett visst vemod över folkbibliotekens situation. Med avstamp i tidnings- och tidskriftsavdelningarna på Umeå stadsbibliotek reflekterar han kring ett snabbt föränderligt medielandskap, tuffa ekonomiska förutsättningar, och BiS betydelse för att inge hopp i ett svårt politisk nuläge.

På Umeå stadsbibliotek finns en väldig mängd tryckta tidskrifter. Av hävd har medieanslagen varit höga, vilket över tid har skapat goda förutsättningar för en samling präglad av allsidighet och hög kvalitet. Givetvis finns tidskrifter på nationella minoritetsspråk och en stor mängd andra språk. I samma budgetpost som tidskrifter ingår dagstidningar, som även de finns i föredömlig bredd. Fortfarande kan vi på Umeå stadsbibliotek läsa tryckt regional och nationell dagspress, landsortspress från hela landet, samt en hel del tidningar tryckta utomlands på andra språk än svenska. Kort sagt är utbudet mycket bra. Som bekant lever vi dock i snabbt föränderliga tider. Regelbundet tillkännager prenumerationsansvarig att ännu en tidskrift lagts ner. Eller alternativt, övergått till endast digitalt format, vilket dock i praktiken ofta betyder att även den titeln försvinner bort från bibliotekets horisont.

Tidskrifts- och tidningsbranschen befinner sig sedan ett par decennier i en omställningstid, där det hittills har varit viktigt att finnas på flera plattformar. Trots att tillströmningen av digitala prenumerationer ökat år för år har det ofta varit nödvändigt att finnas kvar i tryckt format, i och med att det fortfarande funnits en efterfrågan. I denna omställning har folkbiblioteken i mångt och mycket representerat en informationsstruktur som är till åren kommen. Om inte annat är detta tydligt på läsplatserna vid tidningarna på Umeå stadsbibliotek, där läsarna blir allt äldre. Föryngringen är nästintill obefintlig. Stadsbibliotekets tjänst för e-tidningar, Pressreader, har hittills inte erbjudit ett särskilt dynamiskt sätt att hantera dessa förändringar, då tjänsten fungerar som ett centralstyrt mediauniversum bortom bibliotekspersonalens kontroll. Pressreader används förvisso, men kompenserar inte för bibliotekens förluster kopplat till den tryckta pressens förändrade roll. Vårt inflytande över utbudet är minimalt.

Ett förändrat medielandskap

Sociologen Hartmut Rosa menar att vår tid mer än någonting annat präglas av acceleration. Situationen för tidningar och tidskrifter är ett utmärkt exempel på att det ligger mycket i detta. Omställningen tycks gå allt snabbare. I takt med att modeller för att tjäna pengar på digitalt innehåll utvecklas minskar det tryckta formatets betydelse. I Sverige gynnas denna förändring av statliga utvecklingsstöd, som ger möjlighet till aktörer som själva har svårt att finansiera utvecklingsinsatser att skapa hållbara affärsmodeller i det digitala medielandskapet. För utgivarna blir det dessutom allt dyrare och mer omständligt att finnas i flera format. Priset på papper stiger, liksom kostnader för tryckning och distribution. Inflationen bidrar till stegrande kostnader i alla led av tidningsproduktionen.

Utan att vår budget sänks krymper ändå utbudet från år till år

Mycket trycks fortfarande, men konsekvenserna av branschens ökande utgifter blir allt mer märkbar, även på Umeå stadsbibliotek. Utan att vår budget sänks krymper ändå utbudet från år till år. Vid sidan av allt fler nedläggningar eller övergångar till digitala format, som gör att utbudet ”minskar av sig själv”, bidrar prisökningar till att prenumerationer måste avslutas, i och med att böcker och e-media prioriterats i budget. Läsarna får kort sagt mindre för pengarna.

Förändringen drivs dock inte endast av ekonomiska faktorer, utan även av förändrade läsarvanor och att gamla, hierarkiska relationer mellan publicister och mottagare blir allt mer uppluckrade och mångtydiga. Elliot Higgins, grundare av det globala journalistnätverket Bellingcat, menar att det finns ”noll anledning” för den generation som växer upp med sociala medier att återvända till den gamla sortens ”top-down” informationsstruktur. Jag är böjd att tro detsamma. Läsarna kommer i allt större utsträckning att föredra digitala format. Om inte annat för att vi, på grund av våra generella kommunikationsbehov och vanor, redan sitter fast vid våra telefoner och datorer. I takt med att en allt högre andel uteslutande tar del av nyheter och annan information via digital teknik och skärmar kommer tryckt media att bli ett allt mer exklusivt format.

Frågan är vad detta betyder för biblioteken, och särskilt folkbiblioteken, ur ett lite längre perspektiv? Hur kommer förutsättningarna för att verka för kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning att se ut i framtiden?

När jag i mitten av februari läste nyheten att bibliotekstidskriften BiS ”går in i en ny era” genom att lägga ned den tryckta tidskriften och övergå till digitalt format blev jag inte förvånad. Som mottagare av utskicken vid Umeå stadsbibliotek är liknande nyheter vardag, som sagt. BiS styrelse har beslutat att övergå från tryckt till digitalt format för att ”kunna fortsätta att driva opinion, skriva artiklar och lyfta olika röster från biblioteken i vårt samhälle, utan att det tär på våra ideella krafter eller knappa ekonomiska resurser”. Jag har full förståelse för detta beslut. BiS är en liten förening och trots att jag är medveten om den tryckta tidskriftens betydelse för att värva och behålla medlemmar har jag tillräcklig insyn för att förstå hur mycket slit som krävts för att hålla den vid liv. Jag har förtroende för att styrelsen kommer att finna en ny väg framåt för föreningen.

Trots att jag inser att det är rätt beslut så får det mig ändå att betrakta situationen för svenska folkbibliotek med ett visst vemod. Varje meddelande om ännu en publikation som lägger ner eller övergår i digitalt format är ytterligare en påminnelse om att biblioteken i många delar är tvingade på defensiven av den kraftigt kommersialiserade digitaliseringen. Med det menar jag inte att folkbiblioteken i grunden håller på att bli mindre relevanta. Tvärtom tyder allt på att det kommer att behövas bibliotek för alla alldeles oavsett medieformer. Ett problem är dock att det i dagsläget är svårt för biblioteken att på ett bra sätt tillgängliggöra aktuellt digitalt innehåll av hög kvalitet. En del av detta har med licenser och publicistiska affärsmodeller att göra. I Sverige är dessa dåligt anpassade till bibliotekens förutsättningar, genom att i stort sett uteslutande bygga på abonnemang för enskilda personer. Inte heller har de svenska folkbiblioteken lyckats särskilt väl med att skapa egna alternativ till de kommersiella plattformarna.

Dystra prognoser och dilemman

Att det finns mängder av värdefull information som biblioteken inte har möjlighet att sprida är dock inte den enda problematiken. Ett annat problem är kopplat till resurser och vårt användande av dessa. Liksom många andra bibliotek lägger vi på Umeå stadsbibliotek ansenliga resurser på tryckta tidningar och tidskrifter, det vill säga på medier som successivt får mindre och mindre betydelse för såväl utgivare som allmänhet. Det är förvisso inte dåligt att vi har möjlighet till detta, eftersom det bidrar till ett använt och allsidigt utbud. Men givet prisökningar och dåliga förutsättningar för digital anpassning innebär det samtidigt att vi ständigt får mindre och mindre av det gamla för pengarna utan att ha möjlighet att omfördela eller satsa ytterligare resurser på nya former av media. Vi är helt enkelt tvingade att backa.

På Umeå stadsbibliotek har vi resurser att kompensera för detta genom omfattande programverksamhet och en mångsidig pedagogisk verksamhet, exempelvis för att överbrygga digitala klyftor. Allt färre folkbibliotek har dock möjlighet till detta. Hösten 2022 publicerade Magasin K en granskning där det framkommer att fyra av fem kommuner har skurit ner på kulturens andel i budgeten de senaste tjugo åren. Erik Vestin, statistiker på Myndigheten för kulturanalys, menade att utvecklingen har drivits av en nedgång av kommunernas kostnader för just folkbiblioteken.

I samma granskning hävdade Annika Wallenskog från SKR att denna utveckling sannolikt kommer hålla i sig: ”Det som är ett dilemma nu är att vi går in i en period med brist på pengar, med jättehög inflation och höga energipriser. Och då ökar risken ännu mer att filialer läggs ner, för det kostar att hålla dem öppna”. Prognosen hösten 2022 var således att många inte kommer att veta andra råd än att skära ner på sina bibliotek.

Det har visat sig vara en korrekt förutsägelse. I Biblioteksbladet årliga enkätundersökning framkommer att en stor majoritet av landets folkbibliotek har mindre budgetar för sin verksamhet 2024 än 2023. På sistone har Biblioteksbladet även publicerat ett flertal dystra lokala rapporter. I Hjo är exempelvis författarbesök numera nästintill omöjliga att genomföra. I Åsele har nedläggningen av filialen i Fredrika mötts av hård kritik från invånarna. Dessa exempel är bara toppen på ett jättelikt isberg. Kommunernas neddragningar på bibliotek landet över är brutal och smärtsam. Att inte ha handlingsutrymme att förändras och utvecklas i en omställningstid ger en dyster prognos.

I en tid av accelererande omställning, där vi alltså har mycket emot oss, behövs mobilisering. Så trots att nedläggningen av den tryckta tidskriften alltså gör mig vemodig, är jag redan i nästa andetag övertygad om att vi kommer att behöva BiS mer än någonsin framöver. Den professionella dialogen behöver skärpas. Exempelvis tror jag att vi behöver bli bättre på att lyfta rätten till information som grund för folkbibliotekens legitimitet. Läsfrämjande och allmänkulturell verksamhet kommer inte att vara tillräckligt. Enligt en stark formulering i lagen är vårt uppdrag att verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. När det gäller kunskapsförmedling behöver vi fråga oss vilka förändringar som måste till för att folkbiblioteken ska få förnyade möjligheter att förmedla kunskaper producerad medelst journalistiska eller vetenskapliga metoder.

Ett folkbibliotek för alla?

Hur ska biblioteken kunna bli en starkare kraft för likvärdig tillgång i ett nytt och snabbt föränderligt medielandskap? Svaren i Nationell biblioteksstrategi, som ingen i maktställning längre tycks snegla på, känns i många avseenden redan otillräckliga. Vi behöver ånyo formulera behov och förslag på lösningar. Att exempelvis Svensk biblioteksförening, som länge drev på för en strategi, jobbar vidare med denna fråga hindrar inte att BiS också kommer att behövas. Inom BiS är det en självklarhet att vi inte endast kan se till de goda exemplen, de som ändå klarar omställningen hyfsat. Lena Lundgrens rapporter om det krackelerande sambiblioteket från 2020-2021 är ett strålande exempel på vad jag menar med detta. De är något av det viktigaste som skrivits om de svenska folkbibliotekens nuläge. Bland mycket annat visar de på den djupa klyfta som idag finns mellan KB, forskningsbiblioteken och de stora stadsbiblioteken å ena sidan och regionbiblioteken och de mindre folkbiblioteken å den andra sidan. Allt för många stora aktörer ser inte ojämlikheten som det större problemet. Med perspektiv som Lena Lundgrens förblir BiS en tydlig röst för jämlik tillgång till biblioteksverksamhet bortom fraser i en till synes halvdöd nationell strategi.

Det är grundläggande att biblioteken ska möjliggöra invånarnas egen bildning och åsiktsbildning.

Hur är det med den fria åsiktsbildningen? Även om folkbiblioteken är organiserade inom det offentliga är uppdraget något helt annat än att fungera som språkrör för sin huvudman. Biblioteken ska bidra till att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning, och ett fritt konstnärligt skapande, även om dessa friheter hotas eller utmanas, exempelvis av politiker. Det är grundläggande att biblioteken ska möjliggöra invånarnas egen bildning och åsiktsbildning. Ett sådant synsätt har stöd i såväl svensk lag som i internationella dokument som Unescos folkbiblioteksmanifest. Detta innebär dock inte att biblioteken ska vara ”neutrala”. Som framkommer i regeringsformens andra kapitel, om grundläggande fri- och rättigheter, ska offentlig verksamhet präglas av respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Folkbibliotekens uppdrag för fri åsiktsbildning är avhängig att det finns en strävan att människor uppnår delaktighet och jämlikhet, bland annat genom att barns rätt tas till vara och diskriminering motverkas. Folkbiblioteken ska vara för alla.

Denna tolkning av uppdraget – som i stort ännu är helt okontroversiell inom bibliotekssfären – är dock inte längre självklar hos de politiker som beslutar om bibliotekens förutsättningar. I en artikel skriven inom forskningsprojektet Folkbiblioteken i ett förändrat politiskt landskap görs en rimlig diagnos av läget: den konsensus kring kulturpolitikens utgångspunkter som fått råda under lång tid i Sverige är på god väg att bryta samman. Störst konsekvens av detta ser vi ännu inte på nationell nivå. Det blåbruna styret har hittills valt att lägga mest krut på att angripa och påskynda utsvältningen av public service, studieförbund och folkhögskolor, och visat närapå total passivitet kring biblioteken. Regeringen mumlar pliktskyldigt om läsfrämjande, men lämnar i stort kommunerna i sticket. Även om vi alla förstår att Sverigedemokraterna förr eller senare kommer att ta sikte på exempelvis ändringar av bibliotekslagen, och det reella hotet om angiverilagar utgör ett särskilt frånstötande uttryck för vad regeringen vill åstadkomma långsiktigt, så är de omedelbara riskerna i nuläget inte på nationell nivå.

Det mer akuta hotet mot en vedertagen förståelse av folkbibliotekens uppdrag finns snarast på lokal nivå. På många håll fattas idag beslut kring biblioteksplaner och ekonomiska resurser av politiker med högerpopulistisk eller radikalkonservativ agenda. En allt för närgången politisk påverkan på verksamhetens innehåll är fortfarande relativt ovanlig, men långsiktigt får vi räkna med att snaran kommer att dras åt. Mycket tyder även på att bibliotekslagen även i sin nuvarande form är en relativt svag sköld. När förvaltningsrätten inte anser att det är ett problem att kommuner stänger sina bibliotek (som i Sölvesborg) och en tredjedel av landets bibliotekschefer inte kan bedöma om angiverilagar skulle krocka med bibliotekens uppdrag enligt bibliotekslagen är det svårt att vara optimistisk.

Tid för hopp

Vad är då BiS roll i detta? Enligt resultat i det ovan nämnda forskningsprojektet ser vi en tilltagande självcensurering på svenska folkbibliotek. Det är inte förvånande. Få biblioteksmedarbetare har nog önskat sig en framträdande roll i ett polariserat ”kulturkrig”. Samtidigt är det mycket farligt att ducka inför uppdraget. När exempelvis politiker angriper den grund som vi står på måste vi göra motstånd. Vi kan förstås göra det i vår professionella utövning, exempelvis genom att ta fram riktlinjer och lyfta verksamhetens förankring i professionell etik.

När politiska beslut är fattade, exempelvis kring en biblioteksplan, måste vi dock arbeta inom ramarna för detta även om vi är kritiska. Det är grundläggande för vår legitimitet. Därför behövs professionella forum, där vi kan diskutera öppet med varandra. Förvisso kan även dessa forum angripas. I exempelvis USA sker just nu en upptrappning i det så kallade kulturkriget, där lagstiftarna i Louisiana vill förbjuda att offentliga medel läggs på medlemskap i American Library Association. Inget talar mot att något liknande skulle kunna ske även här, exempelvis när det gäller de institutionella medlemskapen inom Svensk biblioteksförening. Bibliotekssektorn måste rusta sig mot sådana angrepp. Ännu är det kanske ett stort steg till inskränkningar i enskilda personers rätt att organisera sig. Inget kan dock uteslutas, och BiS behöver medan tid är stärka sin roll som forum för kritisk och radikal politisk diskussion mellan biblioteksmedarbetare, bortom våra anställningar. Det råder inget tvivel om att vi kommer att behöva varandra.

I syfte att driva opinion behöver denna diskussion i större utsträckning ske offentligt och involvera en bredare allmänhet. Kring detta finns förstås utmaningar. I artikeln Debatten har utrymme för bibliotekarier skriver Karin Linder att få bibliotekarier tillåts komma ut ur institutionens anonymitet. Vi sitter ofta fast i våra uppdrag såsom offentliganställda. På ett sätt är BiS, och för den delen Svensk biblioteksförening, en möjlighet att träda fram i en annan roll. BiS har länge fyllt en viktig biblioteksintern funktion. Exempelvis har tidskriften alltid erbjudit tänkvärda, kritiska och även oväntade perspektiv och infallsvinklar på olika biblioteksfrågor. Med åren har den mutat in ett eget område och skapat en tydlig egen identitet. Tilltalet var dock ofta internt, vilket jag tror har varit övervägande positivt. Vi behöver initierad branschintern politisk diskussion. Jag vet att det har varit viktigt i alla fall för mig. Samtidigt tror jag att Karin Linder har helt rätt när hon säger att det finns ett viktigt utrymme för bibliotekarier att ta i den större debatten. Som hon skriver besitter vi stor kunskap om det samhälleliga värdet av allas rätt till information.

I en situation där medielandskapet är i snabb omvandling, samtidigt som den ekonomiska och politiska situationen tvingar de svenska folkbiblioteken mot stagnation och instabilitet, har vi inget annat val än att tvinga oss ut ur bubblan. Bland mycket annat behövs samarbeten med aktörer i andra sektorer, för vidgade samtal och arbete med gemensamma politiska strategier. Journalist- och forskarvärlden är två exempel där jag tror att vi har mycket att vinna på ett ökat utbyte. Därutöver behöver vi bli bättre på att träda fram som enskilda personer i debatten.

Min förhoppning är att BiS – när vi nu ”går in i en ny era” – kommer att kunna bidra till allt detta. Jag vill tro det. För som en ung bibliotekarie så klokt sa till mig när jag nyligen uttryckte pessimism över sakernas tillstånd – ”mer än någonting behöver vi hopp”. Förblir inte BiS idé om en ”mänsklig frigörelse och utveckling, baserad på jämlik fördelning av materiella, sociala och kulturella tillgångar” något så ovanligt som en optimistisk vision om framtiden? Låt oss därför nu fortsätta arbetet för detta.

Bli medlem

Gillar du det vi gör? Stötta BiS genom att bli medlem! 
Ett medlemskap kostar från 100 kronor och du kan betala enkelt med Swish.