Om barns delaktighet i programverksamhet

juli 3, 2024

Denna text är hämtad från bis nr 1/2 2024
Text och bild: Linda Hellberg

De allra flesta folkbibliotek har någon form av verksamhet riktad till barn. Vi ägnar särskild uppmärksamhet åt barn och ungdomar för att främja deras språkutveckling och stimulera till läsning. Barnens delaktighet i det som erbjuds kan dock variera. Det är svårt när vi inte har den vanan. Vi behöver tillåta oss att utforska och pröva oss fram. Delaktighet kan se ut på olika sätt.

Jag arbetar på Katrineholms bibliotek och under 2023 har en stor del av personalstyrkan utbildat sig till barnrättsstrateger. Exakt vad det kommer att innebära vet jag inte om någon av oss fått helt klart för oss än, men uppenbart är att det har väckt många tankar och öppnat våra ögon för saker som är lätt att missa i sin egen verksamhet. Vi diskuterar saker som hur barn ska få påverka en stundande modernisering av Kulturhuset Ängeln där biblioteket huserar, när barn ska få skaffa lånekort, vid vilken ålder som bibliotekssekretessen bör gälla och vårt bemötande mot barn och unga. Det är stora och viktiga frågor för att vi ska komma framåt i vårt barnrättsarbete. Och det måste vi göra.

Men barns delaktighet kan också handla om hur vi utformar programverksamheten som riktar sig till barn. Vi har precis som många andra bibliotek sagostunder, bokcirklar och babystunder. Fantastiska verksamheter, men som kanske sällan låter barnen vara med och påverka innehållet i någon större utsträckning. Målet måste vara att barnen får vara med från början och utforma åtminstone delar av programverksamheten. Där är vi inte ännu. Under hösten har vi istället börjat med att låta barnen själva skapa aktiviteten inom givna ramar. Det är ett steg på vägen och vi har lärt oss mycket i den processen.

En axolotl. Illustration av Teresa Such Ferrer, CC BY-SA 3.0

Under fyra torsdagseftermiddagar kom en grupp 4-6-åringar till biblioteket och var med på Efter föris. Det var en del av vår lässatsning Katrineholm läser och vi jobbade utifrån boken Mitt bottenliv – av en ensam axolotl av Linda Bondestam. Vi läste boken tillsammans och lät barnen styra samtalet kring den. Sedan skapade barnen utifrån det samtalet och våra fortsatta samtal. Vi erbjöd en Ozobot, en liten robot som programmeras med hjälp av färgkoder som ritas med tuschpennor eller med klistermärken, diverse skräp och en vit platta. Av detta blev det en vindlande saga om en axolotls äventyr genom ett skräpfyllt havsbottenlandskap, både i text och skulptur och en programmerad färd av den lilla axolotl-roboten som fick namnet Axobot. Det är såklart så att det faktum att vi läste boken som inledning vid första träffen och vilket material vi erbjöd gjorde att vi styrde resultatet till viss del, men vi hade inte själva tänkt oss att havsbotten skulle bjuda på glasskalas, en ubåt med en spionkamera eller en rullväska med ett akvarium i under havsytan.

Tillsammans med barnen på några förskoleavdelningar i Katrineholm har vi under 2023 utforskat vad som är det allra mest spännande med havet. Barnen har fått leta fakta i böcker och sedan skapat egna bilder utifrån de fakta de hittat. Barnens berättelser om sina bilder har vi skrivit ner och alla barnens verk har sedan blivit en bok tillsammans med författaren och illustratören Linnéa Krylén.

För de som kommit längre i sin process med barns delaktighet kan de här båda exemplen kanske ses som futtiga, men jag tror att många bibliotek precis som vi befinner sig precis i början av processen mot att släppa in barnen och deras åsikter och tankar, och då kan det vara en början att följa barnen inom en programpunkt eller en kreativ process. Någonstans måste vi börja och att börja med det kreativa är ett roligt och inspirerande sätt att göra det på, som både väckt nya tankar och idéer till hur vi ytterligare kan involvera barnen i arbetet framåt.