Nästan ett år efter att innehållet i Tidöavtalet offentliggjorts är frågan om angiveri återigen högaktuell, i och med att direktiven till utredaren publicerats. Man har nu tydliggjort att inga verksamheter är undantagna på förhand, även om en kosmetisk kommentar om barnkonventionen infogats, och gjort klart att utredaren även ska titta på konsekvenser då lagen inte följs. Huruvida eventuella konsekvenser ska riktas mot enskilda eller mot verksamheter är ännu oklart.

BiS styrelse instämmer i kritiken som framkommer från så vitt skilda röster som yrkesaktiva inom bland annat vård, skola, socialtjänst och bibliotek, alla SACO-förbund, forskare, och mer oväntade allierade (liberala ledarsidor och friskoleföretag drivna av riskkapitalister). Motståndet från regionerna är stort. Detta enade motstånd visar dels att lagen saknar förankring och måste kvävas i sin linda, dels att den om den införs inte kommer att följas. En lag som står i strid med allmänna mänskliga rättigheter, Barnkonventionen, yrkesetik och uppdrag och inte platsar i en demokrati kommer aldrig att accepteras.

Vi vill samtidigt varna för att delar av debatten tyvärr kommit att handla om att undanta vissa särskilt ömmande branscher från angiveriplikten. Detta menar vi är fel väg att gå. Som offentliga tjänstemän har vi olika uppgifter (till exempel utbilda, vårda, stötta, transportera människor) men ingen av våra verksamheter är förenlig med att vända oss mot våra användare och ange dem. Vi är inga kollaboratörer och att vårt motstånd är enat är centralt.

Vi vill därför uppmana fler regioner, kommuner och myndigheter att gå ut offentligt och ta ställning. Inom vår egen bransch vänder vi oss särskilt till bibliotekscheferna, regionbiblioteken, utbildningarna och Svensk biblioteksförening. Det finns fortfarande möjlighet att göra skillnad genom att tydligt och klart, både internt och externt, markera att detta inte kan tillåtas. Ju fler som gör motstånd desto mer ökar vi möjligheten att detta inte blir lag.

Samtidigt kan vi inte sätta vår tillit till chefer och politiker. Därför måste vi arbeta på två fronter samtidigt. Parallellt med att vi motverkar att lagen överhuvudtaget införs behöver vi också förbereda motståndsstrategier om ett angiverikrav ändå införs. Hur kan vi tillsammans störa systemet så att upprätthållandet av en eventuell lag blir omöjligt? Allmän vägran, stödfonder, överbelastningsattacker genom överrapporteringar (massanmälningar av personer som inte har något att riskera) och att på arbetsplatsen synligt visa var vi står är några strategier som förts fram. Vi behöver vara kreativa och arbeta tillsammans över yrkesgränserna. Solidariteten är vårt starkaste vapen. Solidaritet såväl med varandra som med var och en som hittar till oss.

BiS styrelse